Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till ändring av lagen om överlastavgift i enlighet med vad som anförs i motionen.
Det bör finnas tydliga sanktioner som uppfattas som rimliga och rättvisa när det gäller företeelsen överlast av fordon. Med dagens regler är det svårt att uppfatta överlastavgiften som en avgift. Överlastavgiften fungerar i stället som en sanktion av ett, omedvetet eller medvetet, lagbrott. Detta innebär att man vid en förseelse kan drabbas av dubbla sanktioner. Dels genom förar-/ägaransvaret via det vanliga rättssystemet, dels genom överlastavgiften via en särskild rutin vid länsstyrelsen.
Det framstår som speciellt olustigt och inkonsekvent då de båda systemen, vilket ibland händer, leder till olika slutsatser. Genom överlastavgift som utdöms av länsstyrelsen kan en åkeriägare i dag åläggas en bestraffning för en förseelse som ej kunnat styrkas vid prövning av tingsrätten.
Nuvarande system har också den bristen att det inte går att överklaga situationer som den vilken redogörs för nedan:
En åkeriägare ger sin anställda förare uttryckliga direktiv om vilket vägval som skall användas, för en viss transport, för att undvika ett vägavsnitt med lägre bärighet. Föraren väljer ändå, oklart om av glömska eller av nonchalans, att köra den ”förbjudna” vägen och ertappas av polis, med kraftiga böter och överlastavgift som följd. Föraren medger att han fått order om att välja annan väg, men länsstyrelsen hävdar att man inte kan ta hänsyn till detta inom ramen för gällande regler. För åkeriföretagaren som gjort allt det som åligger honom är detta naturligtvis frustrerande och oerhört otillfredsställande.
Ett annat problem är att marginalerna i överlastavgiftssystemet är mycket små då man ser till de praktiska förhållandena ute på fältet. De är så små att en felbedömning av tyngdpunkten exempelvis på ett virkeslass, kanske lastat nattetid ute i skogen och med ögonmått och erfarenhet som enda hjälpmedel, med 15–20 cm kan avgöra om överlastavgift skall utgå eller ej.
Lagen om överlast, ÖVL, bör ändras så att rättssäkerheten för i första hand åkeriföretagaren/arbetsgivaren förstärks. Det borde räcka med en enda rättstillämpning. Om nuvarande system med prövning av såväl tingsrätt som av länsstyrelse skall bibehållas, måste koordination ske mellan de båda sanktionssystemen.
Regelsystemet för överlast bör även ses över för att anpassas bättre till de praktiska utomhusförhållanden som råder vid lastningstillfället.
|
Stockholm den 25 september 2001 |
|
|
Karin Falkmer (m) |