Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att ta fram en helhetsbild för transporterna på vägar och järnvägar i Norrland.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att se över förutsättningarna för ny dragning av E 4 söder om Sundsvall.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att E 4 får en hög och jämn standard från Uppsala och längs hela Norrlandskusten.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att bygga ett triangelspår vid Prästmon i Ångermanland.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att samplanera Ostkustbanans upprustning och E 4 syds vägdragning söder om Sundsvall.
I den infrastrukturproposition som regeringen har presenterat finns det många positiva åtgärder för framtiden. Det är bra med de 12 miljarder under åren 2002–2004 som ska gå till bl.a. tjälsäkring, drift och underhåll av vägar och järnvägar. Dessa pengar visar på en god vilja att göra våra vägar och järnvägar farbara. Det ger hopp för framtiden för det näringsliv och för de människor som bor i områden med oerhört dåligt kvalitet på infrastrukturen. Det stärker avsevärt förutsättningarna för regional utveckling i hela landet. För att den utvecklingen ska fungera så bra som möjligt är det viktigt att transporterna inte bara fungerar i nord-sydlig riktning utan även i öst-västlig. För Norrlands del bör man se över hur transporter kan samordnas i alla riktningar.
För exempelvis Östersunds del är det viktigt att det går att åka tåg på ett enkelt och snabbt sätt mellan många orter – Umeå, Sundsvall, Stockholm – för att nämna några. Medborgare ska kunna förflytta sig mellan olika studieorter, besöka regionsjukhus, samarbeta inom näringslivet utan att resan ska bli alltför tidskrävande. För att detta ska fungera måste en helhetsbild tas fram på tänkbara resvägar och en samplanering måste göras.
Lokalt kan dåliga vägar återfinnas i hela landet. Värst är dock problemen i norra Sverige, där de ojämna sträckorna kan vara väldigt långa. Där tillkommer under tjällossningen betydande problem, som kräver omfattande resurser för att repareras. Här behövs grundläggande förbättringar, och det kommer att ta mycket lång tid att eliminera alla problem. Vägstandarden i Västernorrlands län klassas som den sämsta i landet. Grusvägar utgör ca 40 % av länets vägnät, vilket är den största andelen i landet. Enligt Vägverkets översiktliga bedömningar är ca 75 % (ungefär 1 500 km) av grusvägnätet i behov av rekonstruktion/tjälsäkring- eller underhållsåtgärder för att nå önskvärt tillstånd. Det är därför glädjande att regeringen har uppmärksammat detta och avsatt en del resurser för att snabbt få igång en första början på upprustningen.
Västernorrland är ett i grunden rikt län med goda utvecklingsmöjligheter. Att dessa förutsättningar tas till vara är inte bara ett regionalt intresse utan i allra högsta grad en nationell angelägenhet. Skogsindustrin och andra delar av näringslivet i Västernorrland har hög produktion och är världsledande inom många områden. Länets näringsliv domineras traditionellt av exportindustri, företrädesvis baserad på länets stora skogs- och energitillgångar. Länets industri redovisar synnerligen stora förädlingsvärden och ett nettoexportvärde i samma storleksordning som hela landets bilindustri. Det innebär att ett väl fungerande transportsystem till och från länet är en angelägenhet för hela Sverige.
I den lagda infrastrukturpropositionen finns resurser avsatta för att bygga E 4 söder om Sundsvall. Det finns flera förslag på hur vägen ska byggas. Av de förslag som ligger föreslås bl.a. ett alternativ gå över en grundvattentäkt, som förser stora delar av Sundvallsborna med vatten. Ett annat förslag är tänkt att dras över fornminnen. Av den anledningen vill jag peka på propositionens skrivningar om ramdirektivet för vatten som trädde i kraft 21 december 2000. Där står: ”Transportsektorns fysiska och kemiska påverkan på yt- och grundvatten är en av de frågor som kan komma att behandlas ...”
Beträffande fornminnen finns riksdagsbeslut om att ”kulturhistoriska och estetiska värden i befintlig miljö skall tas till vara och förstärkas ...”
Regeringen bör därför noga studera förutsättningarna för ny dragning av E 4 söder om Sundsvall.
E 4 norr om Uppsala kommer att få vissa förbättringar/nybyggnationer men hela sträckan upp till Sundsvall kommer inte att få en hög och jämn standard enligt propositionen. Det finns sträckor norr om Uppsala, sträckan Enånger–Hudiksvall, mitträcke norr om Hudiksvall, som också behöver rustas upp om vi ska få en så trafiksäker miljö som möjligt. Fortsättningen av E 4 norr om Sundsvall har också många sträckor som behöver få en bättre standard.
Botniabanan mellan Umeå och Nyland får i propositionen ökat anslag för att kunna byggas färdigt. Det är en bra satsning som visar på en framtidtro för Norrlands befolkning och näringsliv. Det finns dock ”malört i glädjebägaren” och det är att sträckan från Nyland till Sundvall – Ådalsbanan – inte har fått de resurser som krävs för att järnvägen ska få en standard som kommer att fungera för både gods- och persontransporter. Dagens Ådalsbana med dess geometri i plan och profil, hastighetsstandard etc. uppfyller inte de krav som ställs på en järnväg som ska ingå som en viktig länk i ett nationellt och internationellt transportnätverk. Banan är allt för krokig och backig. Ådalsbanans standard är därför mycket viktig och får inte bli en flaskhals mellan Botniabanan och Ostkustbanan. Botniabanan kommer inte att bli ekonomiskt lönsam om inte Ådalsbanan rustas så att pendlingsrestiderna blir kortare. Flera av de tätorter som Ådalbanan passerar kommer att få ett ökat antal bomfällningar, om inga förändringar sker på banans dragning. Det leder till ökade avgaser i samhällena, när fordonen väntar på att tågen ska passera. Därför är det av största vikt att se på framkomligheten genom tätorterna och att inte skapa några barriäreffekter längs järnvägsspåret.Väldigt viktigt i det sammanhanget är att pengar avsätts för att gräva ner järnvägen genom Sundsvall.
Botniabanan är tänkt att bilda ett dubbelspår tillsammans med Stambanan. För att det ska fungera på ett tillfredsställande sätt så bör ett triangelspår byggas vid Prästmon i Ångermanland. Det innebär också att sträckan mellan Prästmon och Långsele, som är i mycket dåligt skick, behöver rustas upp för att kunna fylla en funktion som förbindelsespår mellan Botniabanan och Stambanan. En upprustning av den sträckan samt nybyggnad av triangelspår i Prästmon medför en del viktiga fördelar i transportsystemet. Dels kan man på ett relativt enkelt sätt binda samman Botniabanan och Stambanan och dessutom blir det enklare med persontrafiken mellan olika tätorter. Bl.a. kan man enkelt åka från Östersund till regionsjukhuset i Umeå.
Det behövs en paketlösning för hela järnvägssträckan från Umeå till Sundsvall för att ge samhällsekonomiskt bra effekt.
Elanders Gotab, Stockholm 2001
|
Stockholm den 17 oktober 2001 |
|
|
Birgitta Sellén (c) |