Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att införa PPP-lösningar.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att bibehålla det regionala ansvaret för infrastrukturinvesteringar.
En av statens mest grundläggande uppgifter är att sörja för att en fullgod infrastruktur upprätthålls i hela landet. Ett väl fungerande transportnät ger möjligheter till ekonomisk tillväxt och regional utveckling. Inte minst i glesbygden är det angeläget att tillfredsställande standard på vägarna upprätthålls för att människor och företag skall kunna fortsätta verka även från mindre orter.
Trots omfattande slitage har underhållet av det svenska vägnätet eftersatts under en lång följd av år. Även nödvändiga investeringar och nybyggen har skjutits på framtiden på grund av resursbrist. Detta har resulterat i omfattande förslitningsskador på vägnätet som till exempel spårbildning och håligheter i vägbanan. Den försämrade vägstandarden har medfört att de trafikrelaterade olyckstalen har ökat, och den dåliga bärigheten gör också att transportberoende delar av industrin som exempelvis skogsnäringen drabbas.
Sent omsider och med flera års fördröjning har så regeringen lyckats ta fram en infrastrukturproposition för riksdagen att ta ställning till. Proposition 2001/02:20 innehåller omfattande satsningar på både vägar och järnvägar vilket är bra. Satsningens storlek är emellertid otillräcklig. Ett sätt att öka infrastruktursatsningarna utan att för den skull äventyra skötseln av statsfinanserna är att tillämpa nya finansieringsformer. Under flera år har det diskuterats att införa så kallade PPP-lösningar för infrastrukturinvesteringar.
PPP-lösningar innebär att det offentliga och den privata sektorn ingår partnerskap om infrastrukturtjänster. För statens del innebär PPP att kostnaden för infrastrukturinvesteringar sprids ut över en längre tidsperiod vilket gör att fler projekt kan sättas igång snabbare. I proposition 201/02:20 finns inga förslag om att införa PPP-lösningar vilket är beklagligt.
En annan brist i propositionen är försvagningen av det regionala planeringsmandatet över infrastrukturplaneringen. Regeringen föreslår att uppdelningen i stom- respektive länsjärnvägar upphör för att ersättas av en samlad central planering med Banverket som ansvarig. Även det regionala ansvaret för rekonstruktion av vägar och vissa vägfrågor som exempelvis miljöåtgärder längs vägarna som bullerplank och liknande överförs till nationell nivå.
Förslaget om minskat regionalt inflytande är olyckligt. Det är givetvis på regional nivå som kunskaperna finns om vilka infrastruktursatsningar som bäst främjar den egna regionala utvecklingen. Att minska det regionala inflytandet innebär försämringar vad gäller helhetssynen för långsiktiga infrastruktursatsningar på regional nivå. Regeringens förslag innebär också att regionernas möjligheter att arbeta för regional utveckling – där regional infrastrukturplanering utgör en mycket viktig del – försämras vilket är beklagligt.
För att komma tillrätta med de infrastrukturella bristerna i Sverige bör regionerna har stort inflytande på hur satsningarna fördelas. Det bör även vara tillåtet för regionerna att kunna tillämpa regionala PPP-lösningar. Med den ordningen kan ett modernt och effektivt transportnät skapas i Sverige.
|
Stockholm den 18 oktober 2001 |
|
|
Magda Ayoub (kd) |
Margareta Viklund (kd) |