Riksdagen avslår proposition 2001/02:38 Bildande av ett familjemedicinskt institut.
I många år har ett av målen för svensk sjukvård varit att primärvården skall utgöra dess bas. Många olika förslag har lagts fram och försök har gjorts för att detta skall bli verklighet, men hittills har detta inte lyckats. Det har angetts rekryteringsproblem, arbetsmiljöproblem och förtroendeproblem hos befolkningen men även hos professionen.
Vidare kan jag konstatera att det redan i dagens Sverige finns förutsättningar för fortbildning, för rekrytering, för att stärka olika samarbeten och för att stödja genomförandet av den nationella handlingsplanen.
De finns hos professionen, de finns på universitet och högskolor, de finns hos huvudmännen och arbetstagarorganisationer av olika slag. Det är väl snarast så att de politiska beslut som hittills tagits inte varit förankrade i den verklighet som råder. Detta försöker man alltid lösa med nya organisationer eller tillskapande av nya institut, som det nu föreslagna familjemedicinska institutet. Nätverket mellan det redan existerande och det nytillkomna blir allt snårigare och mer svåröverskådligt.
Redan namnet ger fel associationer. Familjemedicin leder inte tanken till att se patienten som individ i sammanhanget. Begreppet allmänmedicin, som är generaliserande, är då bättre. Dessutom kan primärvården mycket väl bestå av gynekologer, barnläkare och psykiater, för att nämna några specialiteter. Ett bättre namn på primärvården vore närsjukvården, den som ligger nära till hands och som befolkningen skall få förtroende för.
Rekryteringsfrågorna löses bäst genom att tillåta mångfald, andra arbetsgivare och konkurrens som stimulerar till goda arbetsinsatser och god fortbildning av all personal, såväl enskilt som i team, och gränsöverskridande mellan landstingens och kommunens primärvård (närsjukvården). Även en konkurrerande lönesättning är rekryterande.
Att kunna välja vårdgivare är en förutsättning för att detta skall fungera. Man skall, som patient, kunna välja bort det som inte fungerar. Att kunna välja bort det som inte fungerar kommer att utgöra en av de viktigaste kvalitetsparametrarna.
Problemen med vården av äldre är mycket viktiga att lösa. Min uppfattning är att detta har sin grund i tidigare fattade politiska beslut då äldres vård och omsorg överfördes från landsting till kommun. Man skapade genom detta en ny administrativ gräns i vården mellan kommun och landsting. Då uppstod problem kring hur läkarinsatserna skulle ske avseende de äldres sjukvård och medicinering, men även kring hur vårdpersonalen skulle stödjas i medicinska frågor och fortbildning.
Detta måste kunna lösas i nuvarande organisationer utan att ett nytt institut bildas som skall ta fram kunskap om hur samverkan mellan landstingens och kommunernas primärvård (närsjukvård) kan förbättras.
Det är också viktigt att den förbättring av vården för de äldre som eftersträvas inte får inskränka den äldres rätt att själv välja sin behandlande läkare.
Att ändra människors attityder och mönster för att söka vård kräver inte bara information. Det kräver också att människor har förtroende för den de söker vård hos. Så den bäste informatören är vårdgivaren själv. Detta torde knappast ett nytt familjeinstitut kunna förbättra.
Sammanfattningsvis anser jag att det sista som behövs för att stärka primärvårdens (närsjukvårdens) möjligheter är nya institut. Det behövs i stället större utrymme för redan existerande professionella organisationer att utveckla och förbättra sina arbetssätt och fortbildningsmöjligheter. Det krävs valfrihet, mångfald och konkurrens i utbudet, och det krävs möjlighet för patienterna att kunna välja bort det som inte fungerar. Då kommer patientens bästa i fokus. Det krävs inget nytt familjemedicinskt institut. Därför yrkar jag avslag på propositionen.
|
Stockholm den 22 november 2001 |
|
|
Carl-Axel Johansson (m) |