Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till ett amalgamförbud.
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till att amalgam avvecklas av såväl miljö- som hälsoskäl.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om amalgamfyllningar på barn och ungdomar.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om översyn av möjligheten att inrätta en databas för hälsoeffekter av olika dentalmaterial.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om kvicksilver som konserveringsmedel.
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till ändring enligt vad i motionen anförs om en miljöavgift på amalgam.1
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till ändring enligt vad i motionen anförs om förbud mot export av kvicksilver i amalgam.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om utredning angående vårdmöjligheter för amalgamskadade.
1 Yrkande 6 hänvisat till SkU.
2 Yrkande 7 hänvisat till MjU.
Amalgam är den dominerande källan till utsläpp av kvicksilver. Via kremering och via avloppet hamnar kvicksilver i såväl luft som vatten. Dessutom är amalgam ett hälsoproblem. Enligt uppgifter från Socialstyrelsen användes 975 kg kvicksilver i amalgam år 1999. Detta bör jämföras med användningen av kvicksilver inom belysningsområdet, som är det näst största området, vilken ligger på 150 kg.
Uppskattningsvis har 5 miljoner svenskar amalgamfyllningar. Kvicksilveromsättningen har ökat kraftigt under de senaste åren i Sverige trots att vi är väl medvetna om konsekvenserna.
Regeringen har vid ett flertal tillfällen aviserat ett framtida amalgamförbud, men varje gång har man ansett sig tvungen att backa. Tyvärr börjar listan på löften bli pinsamt lång. Detta är bara några exempel:
I regeringens proposition 1993/94:163, Riktlinjer för en fortsatt kretsloppsanpassning av samhället, anges att användningen av amalgam inom barn- och ungdomstandvården bör avvecklas från och med den 1 juli 1995. Vidare anges att användningen av amalgam inom vuxentandvården bör upphöra så snart som möjligt dock senast år 1997. Regeringens ställningstaganden delades av riksdagen.
I miljömålspropositionen (1997/98:145) anges som regeringens bedömning att användningen av kvicksilver, förutom i kloralkaliindustrin, bör upphöra år 2000.
I samband med budgetpropositionen för år 1999 (1998/99:1) aviserade regeringen att den avser att driva frågan om amalgamförbud efter en ändring i EU:s medicintekniska direktiv, för att träda i kraft senast år 2001.
EU sätter käppar i hjulet. Regeringen menar att ändringen av det medicintekniska direktivet fick en utformning som troligen inte möjliggör ett amalgamförbud. Dessutom har EU på senare tid ingått avtal med andra länder om medicintekniska produkter. Konsekvenserna av dessa nya avtal för möjligheten att förbjuda amalgam är inte utredda. Miljöpartiet anser inte att vi kan vänta och spekulera om möjligheterna längre. Vi måste våga utmana EU-systemet redan nu. Endast då kan vi få ett korrekt svar på om möjligheten till förbud finns eller inte. Genom att anmäla ett nationellt förbud kan Sverige också driva på om ett EU-förbud mot amalgam.
Forskningsrådsnämnden har tagit fram ett mycket intressant material som belyser amalgamfrågan ur många olika infallsvinklar. I detta material finns en miljömedicinsk riskanalys utförd av professor Maths Berlin. Ur professor Berlins sammanfattning hämtas följande citat:
Kvicksilver är ett multipotent cellgift, som ingriper i cellens primära processer vilket skapar förutsättningar för ett brett spektrum av möjliga biverkningar. Prevalensen för bieffekter av kvicksilvret i amalgam på nervsystem, immunsystem och njurar synes totalt ligga mellan 10 % och 0,1 %, sannolikt omkring 1 %, vilket innebär omkring 50 000 fall med ett osäkerhetsintervall mellan 500 000 och 5 000 fall i den svenska populationen. Av beskrivna effekter är det framför allt effekter från centrala nervsystemet och immunsystemsrelaterade effekter, som synes kunna väsentligt påverka den drabbades hälsotillstånd.
Riksdagen beslutade i juni 1998 att avskaffa subventionerna för amalgamfyllningar. Det var en viktig signal från den politiska nivån att det är dags att upphöra att sätta in kvicksilverhaltiga material i människokroppen. Oavsett om amalgamanvändningen fasas ut så kommer människor inom överskådlig tid att vara amalgambärare. I dagsläget räknar man med att det förvaras cirka 60 ton rent kvicksilver i den svenska befolkningens munnar. Kvicksilver som på olika sätt förgiftar vår livsmiljö. Vi kräver att amalgam skall avvecklas av både miljö- och hälsoskäl. Vi kommer att återkomma med ett sådant krav ända tills ett amalgamförbud är infört.
För några veckor sedan rapporterades att amalgam sätts in i tänderna på barn som kan vara svåra att behandla, med argumentet att det går fortare och håller längre. Fler än 700 barn i Västra Götalandsregionen har fått sina tänder lagade med amalgam. För andra barn finns däremot en överenskommelse mellan Socialdepartementet och Landstingsförbundet där tandvårdshuvudmännen åtagit sig att upphöra med användningen av amalgam inom barn- och ungdomstandvården. Landstingsförbundet drev då igenom ett undantag för barn som kan vara svåra att behandla.
Det är orimligt att dessa barn ska utsättas för risken med amalgamfyllningar. Att det går fortare och håller längre borde inte vara ett rimligt argument för dessa barn när det inte anses rimligt för andra barn. Risken för biverkningar är naturligtvis lika stor. Anledningen till att barn ska skyddas från amalgam är att de inte kan värja sig och protestera. Det finns andra alternativa lagningsmaterial. Tillämpningen skiljer sig åt mellan olika län och regioner, så att vissa har ett generellt förbud som gäller alla barn. Danmark kommer att införa ett förbud mot amalgam i barntandvården från nästa år. Miljöpartiet anser att Socialdepartementet omedelbart måste inleda en diskussion med Landstingsförbundet i syfte att få igenom ett generellt förbud mot att använda amalgam även på barn som kan vara svårbehandlade.
Biverkningsregistreringen för dentalmaterial har hittills inte fungerat. Nu flyttas ansvaret till Läkemedelsverket men biverkningar ska anmälas till respektive tillverkare av dentalmaterial. Läkemedelsverket får bara en kopia. Detta system kommer inte att ge den information som behövs för att följa utvecklingen av biverkningar. Varken patienter eller läkare känner till vem som tillverkat de olika materialen, och när det gäller material som patienten haft i munnen en tid kanske inget företag finns att anmäla biverkningarna till. Ingen instans har uppdraget att följa utvecklingen av den vetenskaliga litteraturen om hälsoeffekter av dentalmaterial. Möjligheten att ge Metallbiologiskt Centrum resurser för att bygga upp en databas med vetenskapliga publikationer om hälsoeffekter av olika dentalmaterial bör ses över.
Kvicksilver är riskabelt oavsett mängd. I högre doser ses klassiska erkända gifteffekter. Vid lägre doser kan immunologisk påverkan eller överkänslighetsreaktioner ses hos vissa individer. WHO har konstaterat att det inte finns någon säker nedre gräns för immunologiska effekter. Erfarenhet finns från klinisk praxis att både thiomersal och fenylkvicksilver kan ge upphov till både lokala och allmänna reaktioner i kroppen. Trots dessa kunskaper används fortfarande flera kvicksilverföreningar som konserveringsmedel i medicinska preparat. I FASS 1997 finns följande uppräknade: Fenylkvicksilveracetat, fenylkvicksilvernitrat, thiomersal, thiomersalnatrium och timerfonatnatrium. Det lär också förekomma att kvicksilver ingår i s k ex tempore-preparat enligt en rapport från Kemikalieinspektionen 1996.
Det är hög tid för en samlad aktion från landstingens sida för att få ett snabbt slut på denna onödiga kvicksilveranvändning. Både försiktighetsprincipen och substitutionsprincipen kan åberopas. När det gäller konserveringsmedel kan utbyte ske till mindre riskabla substanser eller beredningsformer/förpackningsstorlekar där konserveringsmedel inte behövs. Kemikalieinspektionen har också föreslagit regeringen att ge Läkemedelsverket i uppdrag att se över användningen av kvicksilver i farmaceutiska och veterinärmedicinska preparat. Läkemedelsverket har dock ännu inte fått något sådant uppdrag av regeringen. Miljöpartiet anser att det är hög tid att detta uppdrag överlämnas till Läkemedelsverket och att ett förbud utfärdas mot användning av kvicksilver som konserveringsmedel.
Vi anser också att amalgamet skall beläggas med en miljöavgift i enlighet med principen om att förorenaren betalar. Avgiften bör sättas så att de miljökostnader som finns i anslutning till hanteringen, rening av avlopp och luft, kremering och slutförvaring täcks.
Sverige har förbud för export av kvicksilver. Detta gäller inte kvicksilver som ska användas inom tandvården. Kemi har gett dispens för export till år 2006. Det finns ingen begränsning av mängden. Det borde vara fullt möjligt att förbjuda export av kvicksilver för användning i tandvården. Eftersom amalgam består av två komponenter skulle det gå att tillåta export av den icke-kvicksilverhaltiga komponenten, medan kvicksilvret förbjuds. Det finns tillräckligt mycket kvicksilver på världsmarknaden utan att Sverige ska behöva spä på detta ytterligare. Vi anser att ett förbud mot export av kvicksilverkomponenten i amalgam bör införas.
Enligt redan tagna beslut i riksdagen har patienter med sjukdom orsakad av amalgam rätt till tandvård (t ex amalgamsanering) med full ersättning. Mycket tyder på att denna rättighet inte omsatts i praktiska möjligheter för dessa patienter. En av orsakerna kan vara att tandvård och sjukdomsdiagnoser faller inom två olika grupper inom sjukvården, tandläkare respektive läkare. Det finns alltså risk för att tandläkare inte anser sig ha kompetens på diagnossidan på grund av sin specialisering och att läkare inte uppmärksammar effekter av tandmaterial på grund av att de traditionellt inte har tillräcklig fokusering på dessa orsaker (så finns det t ex inte någon bra registrering av bieffekter av tandvårdsmaterial i det biverkningsregister som läkarna normalt använder). Denna svårighet kan vara svår att komma till rätta med. Men svårigheten får naturligtvis inte tas som skäl till att en relativt stor grupp patienter inte får den vård de behöver. Tusentals människor får idag ingen hjälp. Endast omkring 200 personer har fått hjälp med fullständig amalgamsanering under 1999.
Miljöpartiet föreslår att frågan om i vilken utsträckning vård av amalgamskadade verkställs, vilka eventuella hinder som föreligger som försvårar tillgången till behandling och hur dessa i så fall skall överbryggas utreds i särskild ordning och med skyndsamhet med tanke på det lidande som orsakas i drabbade patientgrupper.
|
Stockholm den 5 oktober 2001 |
|
|
Kerstin-Maria Stalin (mp) |
|
|
Gudrun Lindvall (mp) |
Gunnar Goude (mp) |
|
Ewa Larsson (mp) |
Helena Hillar Rosenqvist (mp) |
|
Per Lager (mp) |
Birger Schlaug (mp) |
|
Marianne Samuelsson (mp) |