Riksdagen begär att regeringen gör en översyn vad det gäller fördelningen av anslag till landstingens tolktjänst.
Riksdagen begär att regeringen uppdrar åt Migrationsverket och Integrationsverket att planera för döva asylsökande/invandrare enligt förslagen i motionen.1
1 Yrkande 2 hänvisat till SfU.
Landstingen har en skyldighet enligt 3 b § 3 HSL att erbjuda tolktjänst för vardagstolkning för döva, dövblinda, vuxendöva och hörselskadade. Det innebär att organisera, finansiera och tillhandahålla tolktjänst.
Från och med 1994 utgår ett statsbidrag med 15 miljoner kronor per år för att stimulera utvecklingen av tolktjänsten, bidraget har sedan successivt ökat från 1998 till 75 miljoner kronor per år. Bidraget fördelas efter invånarantal i respektive landsting.
Socialstyrelsen har i en rapport visat på ett flertal förbättringar såsom att fler uppdrag har genomförts och att tolkanvändningen har ökat. Men rapporten visar också på en obalans mellan landstingen. Exempelvis visar 10 landsting ett underskott och 10 ett överskott inom denna verksamhet. Socialstyrelsen menar att obalansen beror på att statsbidraget fördelas efter invånarantal, inte efter den belastning i form av användare eller beställda tolkuppdrag som landstingen har. Därav den stora skevhet som yttrar sig i att vissa landsting inte klarar av att fullfölja sitt uppdrag och att andra får pengar över.
Med anledning av detta bör en översyn göras och eventuellt en regeländring vad det gäller fördelningen av anslaget till landstingen.
Döva asylsökande och invandrare tar ofta kontakt med Sveriges Dövas Riksförbund för att få information på teckenspråk om rättigheter och skyldigheter, hur man går till väga för att söka uppehållstillstånd m.m. Förbundet har varken möjlighet eller kompetens att hjälpa på det sätt som är nödvändigt, men skulle gärna samarbeta med Migrationsverket och Integrationsverket. Myndigheterna har inte den kunskap och insikt i förhållandena för döva som är nödvändiga för att underlätta integrationen i det svenska samhället.
Döva asylsökande söker sig till dövföreningar ute i landet för att få information, men i första hand för att få kontakt med döva i Sverige. Det finns exempel på resor på 50–60 mil för att nå närmaste dövförening.
Döva placeras oftast en och en på olika förläggningar. Det innebär en mycket svår isolerande situation när ingen annan person kan teckenspråk – vare sig det teckenspråk som invandraren använder eller det svenska teckenspråket.
Döva kan inte delta i sfi, svenska för invandrare. De måste först få något motsvarande ”tfi” – teckenspråk för invandrare. För att döva skall lära sig svenska måste de först kunna det svenska teckenspråket för att utifrån det lära sig läsa och skriva svenska.
Många döva kommer från länder där de och deras språk är förtryckta. Teckenspråket används inte, döva barn ska lära sig tala och avläsa munrörelser, vilket leder till en känsla av utanförskap, misstro och missnöje och inte minst till bristande möjligheter att förstå och göra sig förstådd – kommunikation på dövas egna villkor finns inte.
Ett viktigt steg in i det svenska samhället är att få kunskap om förhållandena för döva i Sverige. Denna information får de inte av invandrarmyndigheterna. För familjer med döva barn är det mycket viktigt att få information om att teckenspråket är erkänt som ett språk i Sverige, att det är undervisningsspråk i dövskolan och att föräldrar har rätt att lära sig teckenspråk. Erfarenheten har visat att många av dessa föräldrar inte vet detta och därför inte kan ge barnen det stöd de behöver.
Föräldrar med döva barn bör därför placeras i anslutning till en teckenspråkig förskola eller en dövskola. Där kan de också få kontakt med svenska föräldrar som kan stödja familjen.
Vuxna döva måste få närhet till en större dövförening som de lätt kan komma i kontakt med. Det är vanliga sociala kontakter man behöver. Döva från olika länder kan på ett helt annat sätt än personer som hör kommunicera med varandra även om teckenspråken är helt olika. Oftast finns sådana större föreningar på samma orter som dövskolorna. Vuxna döva måste få möjlighet att lära sig svenskt teckenspråk först, därefter blir sfi aktuellt för dem.
Elanders Gotab, Stockholm 2001
|
Stockholm den 5 oktober 2001 |
|
|
Helena Hillar Rosenqvist (mp) |
|
|
Kerstin-Maria Stalin (mp) |
Marianne Samuelsson (mp) |