Vi blir allt äldre men också allt friskare. Det är viktigt att de äldres självbestämmande ökar. För att uppnå detta krävs en rad reformer.
Ett flexiblare arbetsliv.
En äldrepeng måste införas för att öka de äldres valfrihet.
Diskrimineringen av äldre måste förbjudas i lag.
Äldreombudsmän behövs för att stärka den enskilde äldres rättigheter.
De som bor i särskilt boende har rätt till eget rum, om så önskas.
För de äldre som är sjuka behövs det fler läkare i äldreboendet.
Färdtjänsten måste fungera bättre och en omsorgsgaranti bör införas som garanterar att alla kommuner erbjuder de äldre, som behöver det, en värdig vård och omsorg.
Rehabilitering för sjuka eller skadade äldre måste förbättras avsevärt jämfört med dagens undermåliga situation. Alla med behov därav har rätt till rehabilitering.
De statliga stimulansbidragen till äldreomsorgen ska få fortsätta.
Sammanfattning 30
Innehållsförteckning 31
Inledning 33
Diskrimineringen av äldre 33
Valfrihet genom äldrepeng 34
Äldreombudsman för att stärka de äldres rättigheter 35
Bättre stöd för pensionärsråden 36
Avgifter 37
Äldres boende 37
Eget rum 38
Äldre människor med invandrarbakgrund 38
Fler läkare i äldreomsorgen 39
Konvalescenthem 40
Äldres rehabilitering 40
Äldre med synskador 41
Inför en omsorgsgaranti 41
Bättre fungerande färdtjänst 42
Fortsätt stimulansbidragen 43
Personalbehovet 43
Mer och bättre forskning kring åldrandet 43
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om äldres rätt att jobba och en nationell handlingsplan mot diskriminering av äldre i arbetslivet.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om lagstiftning mot diskriminering av äldre.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att införa äldrepeng för ökad valfrihet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om äldreombudsmän för att tillvarata de äldres intressen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att stödja pensionärsråden.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om bättre villkor för äldres boende.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om rätten till eget rum.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om situationen för äldre invandrare och flyktingar.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om fler läkare i äldreboendet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om konvalescenthem.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om förbättrad rehabilitering för äldre.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om situationen för äldre med synskador.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att införa en omsorgsgaranti.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en bättre fungerande färdtjänst.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om fortsatta statliga stimulansbidrag till äldreomsorgen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om personalbehovet inom äldreomsorgen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om forskning om äldre.
1 Yrkandena 1, 2 hänvisade till AU.
2 Yrkande 14 hänvisat till TU.
Under 1900-talet lade vi ett kvarts sekel till vår medellivslängd. Den förväntade livslängden för kvinnor är nu 82 år och för män 77 år. Merparten av de år vi vunnit är friska år. När riksdagen på regeringen Staafs förslag 1913 antog en lag om allmän pensionsförsäkring sattes pensionsåldern till 67 år medan medellivslängden låg på 55 år. Medellivslängden var tolv år kortare än pensionsåldern. Skulle avståndet vara detsamma i dag skulle pensionsåldern ligga på drygt 90 år!
De äldre blir också allt friskare allt längre upp i åldrarna. Den stora frågan är inte det ökande antalet äldre utan hur vi skapar ett arbetsliv och ett samhälle där allt fler friska äldre aktivt kan delta i produktion och övriga samhällsengagemang. Denna ambition är förknippad med hur vi skapar ett yrkesliv som gör att fler äldre känner att de vill och kan fortsätta att arbeta efter 55–60-årsåldern.
Den faktiska pensionsåldern idag ligger mellan 59 och 62 år. Många uttalar att de inte vill fortsätta arbete längre än till 60 år men en nyligen framlagd undersökning från Arbetslivsinstitutet visar att så många som 20 procent av 65–75-åringarna önskar arbeta.
Vi vet att det finns människor som vill gå i pension vid 60, eller dessförinnan, men också att det finns människor som vid 65 gärna vill fortsätta att arbeta heltid eller deltid men som inte får det. Fram till den 1 januari 2003 är det möjligt att säga upp nästan alla på 65-årsdagen. Om drygt ett år höjs den gränsen till 67 år. Läkare, sjukgymnaster och tandläkare får t.ex. inte vårdavtal med landstingen efter fyllda 65 år, Socialstyrelsens vetenskapliga råd avpolletteras vid 65 år därför att de då lämnar sin rutinverksamhet men sällan forskningen och internationellt samarbete, lärare betraktas av kommunerna som för gamla, näringslivet satsar hellre på yngre etc.
På arbetsgivarsidan är intresset att anställa äldre arbetskraft tyvärr mycket lågt. Man uppskattar inte det kapital som kunskap parad med livserfarenhet utgör. Samtidigt ser vi att ett av de stora hoten mot den framtida välfärden är att relationstalet yrkesarbetande/pensionärer blir för lågt. Vi behöver helt enkelt arbeta längre för att kunna klara sjukvård, omsorg och goda pensioner.
Det behövs en lagstiftning mot åldersdiskriminering i arbetslivet. Det behövs också en nationell handlingsplan för att undanröja de hinder som finns på arbetsmarknaden för äldres möjligheter att arbeta. Regeringen bör ges detta tillkänna.
Det krävs en rad av reformer och förändringar för att göra samhället mer flexibelt och äldrevänligt. Några sådana reformer presenteras i denna motion.
Att bli äldre innebär att i olika grad ha samlat erfarenheter från alla år med arbete, familj och fritidssysselsättningar. Här borde finnas kunskapskällor att ösa ur för yngre generationer. Så är det tyvärr inte. Att bli äldre är idag alltför ofta att bli åsidosatt. Ingen frågar efter ens erfarenheter och kunskap. Äldre synskadade som behöver rehabilitering får finna sig i att bli utsatta för systematisk diskriminering i rehabiliteringen.
Rehabilitering ska ske efter behov, inte efter ålder, men bristande resurser tvingar fram diskriminering där barn och yrkesverksamma beräknas ge mest utdelning för samhällets del. Samma sak på hjälpmedelsområdet. Landstingen är inte lika benägna att kosta på äldre dyrare hjälpmedel ens om detta är det bästa för den enskilde. Detta syns tydligt när det gäller datorhjälpmedel men också för andra hjälpmedel. Till exempel i valet av en färgmagnevision och en svartvit magnevision är det alltför ofta inte den bästa för den enskilde som väljs utan den svartvita, som är billigare.
Sjukvården måste ges efter behov och nedprioriteringar av personer på grund av deras ålder får inte göras. Majoriteten av dem som väntar i långa köer på operation och behandlingar är äldre. Det är ett tydligt fall av ren åldersdiskriminering som är oacceptabel och strider mot hälso- och sjukvårdslagen. Det behövs en lagstiftning mot diskriminering av äldre.
Äldre människors självbestämmande måste öka. Valfriheten i äldreomsorgen är i dag alltför begränsad. När en människa blir 65 år ska inte den personen behöva känna sig berövad de rättigheter och möjligheter som alla andra medborgare tar för givna. Det är dags för en valfrihetsrevolution för våra äldre – en ny kurs som ger äldre makten över äldreomsorgen.
Efter många år av liberal opinionsbildning väljer i dag många skola, husläkare och barnomsorg genom olika former av ”pengsystem”. Nu måste också äldre få makten att forma sin vardag. Vi vill öka valfriheten för de äldre genom att införa en äldrepeng.
”Pengen” är tänkt att fungera så här:
Den enskilde pensionären, som känner att krafterna börjar tryta, får på samma sätt som i dag en biståndsbedömning, som berättigar antingen till en viss nivå på hemtjänsten eller till plats på ett särskilt boende. Äldrepengen motsvarar den skattefinansiering som idag går till hemtjänsten eller äldreboendet. Äldrepengen ska, tillsammans med den avgift som även fortsättningsvis tas ut, täcka kostnaderna för vård och omsorg.
Äldrepengens storlek kommer att variera beroende på den enskildes behov. Den som har stora behov ska givetvis ha en större peng än den som har mindre behov. I takt med att behoven förändras för den enskilde aktualiseras frågan om pengens storlek – där vid lag blir det ingen skillnad mot i dag när biståndsbedömaren gör nya bedömningar av enskildas behov.
Införandet av en äldrepeng gör inte omsorgen billigare – det är inte heller syftet. Folkpartiets fokus är här höjd kvalitet. Äldreomsorgen måste stärkas och utvecklas. Många äldre har i dag så omfattande och komplicerade behov att vi måste satsa på kvalitet och utbildning för att klara av att ge en god vård och omsorg. Det är viktigt att kvalitetsutvecklingen garanteras i pengsystemet. Därför måste äldreomsorgen arbeta med kvalitetsgarantier så att den enskilde tydligt kan se vad hon eller han kan förvänta sig av omsorgen.
Äldrepengen innebär att de äldre och/eller deras anhöriga får makt att avgöra vad de anser vara kvalitet, vilket ålderdomshem de vill bo på eller till vem de vill vända sig med sin peng för att få hemtjänst.
Äldrepengen ska man kunna föra med sig till den omsorgsgivare man önskar. Det ska gå bra att välja mellan alla enheter som kommunen antingen driver i egen regi eller dem som kommunen har kvalitetsgodkänt. Den som vill flytta till en annan kommun har numera, efter krav från Folkpartiet, laglig rätt att flytta utan att behöva inhämta den nya kommunens godkännande. Detta kommer inte att påverkas av ett pengsystem.
Valfriheten kräver naturligtvis att det finns alternativ att välja mellan. Inom barnomsorg och skola har vi kunnat konstatera att föräldrarna har uttryckt intresse för olika inriktningar eller profiler. Detta har lett till att enskilda startat verksamhet med den inriktning som många brukare föredragit. Det är bara genom att vara lyhörda gentemot de enskildas önskemål som omsorgsgivarna kan känna sig säkra på att det finns inkomster i form av medföljande ”peng”. Vi kommer att få se samma utveckling inom äldreomsorgen.
Flera av de enskilt drivna verksamheter som finns i dag kommer att våga bygga ut när de kan konstatera att det finns en efterfrågan och att det framgent är den enskilde, och inte längre kommunens tjänstemän och politiker, som bestämmer var de äldre ska bo. Detta kommer i sig att leda till ökad valfrihet genom att utbudet av platser ökar.
De kommunala alternativen kommer också att få större möjligheter att utvecklas mot mer profilerade enheter. Personalen har omfattande erfarenhet av hur äldre personer vill ha sin omsorg. Detta kommer att ge dem konkurrensfördelar. Troligen kommer det också att leda till att s k avknoppningar, där personalen tar över verksamheten, kommer att öka i omfattning.
Det finns undantagsvis äldre personer som inte klarar av att föra sin egen talan. Den närmaste familjen eller andra anhöriga blir då ofta ett viktigt stöd för den enskilde. Anhöriga får företräda den äldre i de fall detta är möjligt och i andra fall får biståndsbedömare, precis som i dag, ansvara för att på bästa sätt agera i den enskildes intresse. Alla som behöver och vill ha hjälp att välja ska få det av biståndsbedömarna.
Ett ytterligare led i att stärka de äldres självbestämmande är att stärka deras möjligheter till att tillgodoräkna sig och använda sina rättigheter. Äldreombudsmannen är en sådan viktig möjlighet.
Många äldre upplever att de inte vet vart de skall vända sig för att protestera mot ett missförhållande, eller få svar på frågor. Myndigheterna är inte alltid den idealiska samtalspartnern i alla spörsmål, som de äldre ställs inför.
För den som har starka anhöriga är det kanske mindre komplicerat. Förhoppningsvis kan de föra den äldres talan. Men för den som inte har en sådan tillgång behövs ett annat ombud. En äldreombudsman skulle kunna vara ett sådant ombud.
Äldreombudsmannen kan ha en rad viktiga funktioner. Det kan handla om att vara kontaktman för de äldre gentemot personal, politiker och tjänstemän. En annan funktion skulle kunna vara att utvärdera och göra stickprovskontroller inom äldreomsorgen för att se att allt fungerar som det ska. En annan viktig del av uppdraget bör förstås vara att tala med personalen för att smidigt hitta lösningar på problem som kan uppstå.
Det är viktigt att äldreombudsmannen ges en stark, fristående ställning gentemot politiker och personal i kommunen. Äldreombudsmannen skall vara de äldres ombud och svara för deras intressen och ingenting annat.
Äldreombudsmannen kan visserligen vara anställd av kommunen, men måste vara fristående från de myndigheter som administrerar äldreomsorgen i kommunen. Ombudsmannen skall fungera som den instans dit äldre eller deras anhöriga kan vända sig med frågor, klagomål och för att få information.
Äldreombudsmannens arbete syftar till att öka den äldres och de närståendes inflytande och förebygga att brister uppkommer i äldreomsorgen. Ombudsmannen skall arbeta med uppföljning genom att erfarenheter från dokumenterade synpunkter och klagomål rapporteras till kommunstyrelsen.
Folkpartiet har i flera år, och i ett stort antal kommuner runt om i Sverige, väckt motioner om införande av äldreombudsman. I Stockholms stad och i Solna kommun har kravet blivit verklighet. Erfarenheterna från dessa äldreombudsmän är mycket goda. Folkpartiet kommer att fortsätta att verka för att antalet äldreombudsmän blir fler.
Det är viktigt att äldreombudsmännen samverkar med pensionärsorganisationerna och andra frivilligorganisationer. De har många gånger den erfarenhet och sitter inne med den information som behövs för att komplettera den kommunala äldreomsorgspolitiken.
I Sverige började pensionärsråd växa fram under 1970-talet. Skälen var då som nu att pensionärerna var dåligt representerade i de politiska församlingarna trots att de utgjorde en betydande del av valmanskåren och att de därför saknade direkt inflytande på äldrepolitiken.
Som en följd av förslag från utredningen ”Pensionärerna – inflytande och medbestämmande” tillsatte regeringen 1991 en pensionärspolitisk kommitté med socialministern som ordförande. I kommittén ingår de fem politiskt obundna och för alla pensionärer öppna pensionärsförbunden (PRO, SPF, SKPF, SPRF och RPG).
På motsvarande sätt har pensionärsråd inrättats i kommuner (KPR), landsting (LPR) och regioner (RPR). Där de fungerar bra spelar de en viktig roll i utvecklingen av hälso- och sjukvården för äldre samt äldreomsorgen. Dock är variationerna över landet stora.
Folkpartiet anser att de kommunala och landstingskommunala pensionärsråden måste få ett ökat stöd. Målsättningen är att dessa ska finnas i alla kommuner och landstingskommuner. Därmed skulle äldre få större verkligt inflytande på samhällsplaneringen och få resurser att göra sin röst hörd.
Folkpartiet har under lång tid påpekat det orimliga och orättfärdiga i de avgifter som ofta förekommer inom äldre- och handikappomsorg. Våra krav har främst varit fyra.
Miniminivå för förbehållsbeloppet.
Hänsyn till make/maka.
Inga avgifter som konfiskerar äldres tillgångar
Tak för den högsta avgift som kommunerna får ta ut.
I proposition 2000/01:49 föreslår äntligen regeringen en rad förbättringar som uppfyller de krav som vi har ställt för ett rättvisare avgiftssystem. Det är bra att regeringen har förelagt riksdagen detta förslag, men samtidigt beklagligt att det dröjt så länge.
Såväl i Sverige som i en rad andra länder inom EU strävar man efter att möjliggöra för äldre att själva bestämma över hur de vill bo. Äldre skall så länge som möjligt få leva ett självständigt liv med eget ansvar och när så behövs få hjälp med de funktioner de inte längre klarar av. Den hjälpen är idag enligt de studier som genomförts på senare tid otillräcklig.
Maten som hemtjänsten erbjuder tar inte hänsyn till hjälptagarens önskemål och situation. Hjälp med hygien som dusch lämnas alltför sällan och kläder blir inte tvättade i tid. Städningen utförs dåligt och alltför sällan. Många av dem som bor hemma har ett behov av vård och ett omsorgsbehov som är fullt jämförbart med de äldres som bor i särskilt boende. Kan de inte få hjälp ökar risken att de måste flytta till särskilt boende.
För att komma tillrätta med problemet behöver primärvårdens och hemtjänstens organisation anpassas till äldre människor med sammansatt vård och omsorgsbehov. Det konkreta arbetet, inte bara planeringen, måste för denna grupp äldre bedrivas i nära samverkan mellan primärvården, kommunens hemtjänst, vårdtagaren och dennes anhöriga eller närstående. Samarbetet borde bedrivas i team bestående av läkare, sjuksköterska, rehabiliteringspersonal och kommunens hemtjänstpersonal. Insatserna bör utformas så att de kan bedrivas i hemmet och av en så liten grupp personer som möjligt.
Utöver detta behövs kunskaps- och erfarenhetsutbyte mellan arkitekter, stadsplanerare, byggentreprenörer, politiker och äldreorganisationer så att morgondagens bostäder dels blir anpassade till ett livslångt boende, dels att olika boendeformer görs tillgängliga. Utöver boende i det gamla hemmet bör äldre kunna välja att bo på servicehus, gruppboende, ålderdomshem och sjukhem med närhet till hälso- och sjukvårds- samt rehabiliteringsresurser. Inom trafikplaneringen och planeringen av de allmänna transporterna måste man också ta hänsyn till äldres behov.
Frågan om äldres boende och boendemiljö måste uppmärksammas och prioriteras i samhällsplaneringen.
Folkpartiet har alltsedan 1985, när Bengt Westerberg aktivt drev frågan, arbetat för att alla boende på vårdhem och liknande som så önskar ska få möjlighet att bo i eget rum. Under tiden i regeringsställning 1991–1994 lyckades vi genom införandet av stimulansbidrag och ett starkt fokus på frågan, få igång utbyggnaden av eget rum.
Fortfarande delar mellan 8 000 och 10 000 äldre rum med en icke-anhörig. Detta är oacceptabelt. De som vill skall få eget rum. Flerbäddsrummen måste byggas bort snarast. Folkpartiet anser att en del av de extra statsbidragen till kommuner och landsting skall användas för att skyndsamt bygga bort bristen på egna rum. I de kommuner där Folkpartiet är med och styr skall det gamla fp-löftet om eget rum åt alla förverkligas.
Idag finns det omkring 110 000 äldre i Sverige som är födda i andra länder. Dessa är emellertid underrepresenterade bland dem som har hemtjänst och som bor i särskilda boendeformer. För dessa kan det ibland vara nödvändigt med särlösningar exempelvis särskilt boende tillsammans med andra som talar samma språk eller viss uppsökande verksamhet för att utröna om det finns dolda behov.
Riksdagens socialutskott höll förra året med Folkpartiet i detta krav och beslöt att regeringen skulle följa utvecklingen på området. Regeringen har dock ännu inte återkommit till riksdagen med något förslag. Det är hög tid att så sker.
Mycket i de återkommande rapporterna om vanvård av äldre i äldreomsorgen kan undvikas om den medicinska kompetensen i verksamheten förbättras. Alltför länge har det konstaterats brister i äldrevården i fråga om bristande läkarmedverkan utan att något har gjorts.
Tillgången till kvalificerad medicinsk vård i det särskilda boendet är ett bristområde. Det slås senast fast av Socialstyrelsen i dess Lägesrapport för den Nationella handlingsplanen för äldreomsorgen (Socialstyrelsen 2001). Det föreligger stora skillnader mellan olika typer av boenden beträffande bemanning, vårdtyngd och boendestandard. Jämfört med situationen före ädelreformen är strukturen i äldreboendet i stort sätt oförändrad. Det är i sjukhemmen som man återfinner de mest vårdkrävande äldre.
För att råda bot på problemen med den bristande medicinska kompetensen i äldreboendet krävs det samverkansavtal mellan de olika huvudmännen: kommuner och landsting. I klartext innebär det att det helt enkelt behövs fler läkare, gärna med geriatrisk kompetens, i äldreboendet. För Folkpartiet är det en mycket prioriterad uppgift att skapa fler samverkansavtal och fler läkare i äldreboendet.
Folkpartiet har därför redan våren 2000 i en rapport förbundit sig att i de landsting (regioner) där vi tillhör majoriteten se till att det – i den mån det inte redan skett – träffas avtal med kommunerna om läkarmedverkan i äldreomsorgen och genom en satsning på läkartillgång tillse att avtalen också efterlevs.
Det måste finnas en medicinskt ansvarig läkare kopplad till varje äldreboende och tillräckligt med sjuksköterskor inom äldreomsorgen. Frågan om ökad läkarmedverkan i äldreomsorgen är intimt sammankopplad med frågan om husläkare. I takt med att husläkarna blir fler blir det också lättare för äldreomsorgen att knyta fler husläkare till sig.
För dem som bor i särskilt boende skulle det vara en trygghet att veta att enheten har möjlighet till läkarmedverkan för bedömning av medicinska åtgärder. Till varje särskilt boende bör det knytas en läkare som har ansvar för att regelbundet besöka enheten och se till att de gamla som bor där får god medicinsk vård. Detta kan vara en husläkare eller geriatriker. Denna läkare ska självfallet också vara ett stöd för personalen. En enskild patient skall också alltid ha rätt att välja en fast läkarkontakt i form av en husläkare.
Geriatriskt utbildade sjuksköterskor kan också medverka till att höja kvaliteten på den vård och omsorg som ges på särskilda boenden. Kommunerna bör därför tillsammans med landstingen utarbeta en strategi för att höja sjuksköterskornas kompetens om åldrandets sjukdomar – geriatrik. Detta skulle ge en kvalitetsförstärkning inte minst på sjukhemmen. Ett sådant system leder också till att akutbesöken på sjukhusen minskar, vilket ytterligare höjer kvaliteten.
Många medicinskt färdigbehandlade patienter blir direkt hemskickade trots att de saknar nära anhöriga och ett socialt nätverk. Det behöver knappast påpekas att detta ofta innebär en stor otrygghet för den enskilde och många har också uttryckt önskemål om att få vistas i någon form av mellanvårdsboende.
Andra patienter får helt enkelt ligga kvar på sjukhuset för att kommunen inte har något lämpligt boende. Detta kostar naturligtvis pengar och låser upp den slutna vårdens kapacitet. Dessutom främjar det inte patientens tillfrisknande.
En tredje grupp medicinskt färdigbehandlade patienter får mer eller mindre pendla mellan hemmet och slutenvården. Att befinna sig i en sådan skytteltrafik, med alla de påfrestningar det innebär, är inte heller idealiska omständigheter för återhämtning och tillfrisknande.
Folkpartiet återupprepar här de krav som tidigare frmförts om särskilda konvalescenthem. Kommuner och landsting i samarbete bör enligt Folkpartiet liberalernas åsikt införa en nya vårdform mellan slutenvården och boendet för äldre människor. Tidigare fanns konvalescenthem dit patienter kunde komma för en längre eller kortare tid för att förbereda sig inför hemkomsten. Det är dags att återinföra konvalescenthemmen, men i en modern form byggd på kunskap kring rehabilitering. På konvalescenthemmet skall patienten få en hjälpmedelsutredning och möjlighet att pröva hjälpmedlen så att de fungerar på ett bra sätt även i hemmiljön. ADL-träning och möjlighet till kuratorssamtal är också sådant som bör ingå.
Socialstyrelsens Lägesrapport för den Nationella handlingsplanen för äldreomsorgen visar att rehabiliteringen för de äldre brister.
Det är omkring hälften av de äldre som bor i särskilt boende som inte har sina rehabiliteringsbehov tillgodosedda, enligt en studie som Socialstyrelsen refererar till. Undersökningen visar också att rehabiliteringsbehoven inte ens fastställs i behovsbedömningen. Sammantaget talar detta för att organiseringen av behovsbedömningen och kartläggningen av de äldres rehabiliteringsbehov måste förbättras.
De som oftast står för rehabiliteringsinsatserna, vårdbiträdena, måste samarbeta mer med hemtjänstens vårdbiträden och de anhöriga. Ansvarsfördelningen mellan huvudmännen måste ses över när det gäller hemsjukvården och rehabiliteringen. Samverkansavtal mellan landsting och kommuner för att förbättra de äldres rehabilitering är nödvändiga. Sådana samverkansavtal kan innehålla bestämmelser om gemensam vårdplanering och samfinansierad rehabilitering. En lag om rehabilitering måste införas och i den ska fastslås att det är behovet som ska avgöra tid och omfattning av insatsen.
Många synskadade äldre har slutat att räkna med hemtjänsten som avsedd för dem. I många kommuner är det nämligen så att behöver man inte hjälp att stiga upp och klä på sig, duscha eller liknande, så får man ingen hemtjänst. Att inte se och att inte på egen hand kunna utföra städning och tvätt, inköp, post- och bankärenden med mera, har i många kommuner upphört att räknas som godtagbara skäl för hemtjänst.
Denna utveckling har pågått under längre tid och torde inte vara obekant för regering och departement. I proposition 2000/2001:149 Avgifter inom äldre- och handikappomsorg redovisas som relevant lagstiftning socialtjänstlagen (SoL) (2001:453). Där fastslås att uppgifter av servicekaraktär innefattas i SoL, varmed avses bl.a. ”praktisk hjälp med hemmets skötsel, såsom städning och tvätt, hjälp med inköp, ärenden på post- och bankkontor och hjälp med tillredning av måltider samt distribution av färdiglagad mat”.
SoL kompletteras till vissa delar. Man ska kunna överklaga utformningen av en insats. Ansökan ska bifallas först när det går att verkställa beslutet. Beslut som inte är verkställda inom viss tid ska kunna överklagas. Det måste finnas beslut att överklaga varför beslut på en ansökan alltid ska ges skriftligt. Samtidigt ska besked ges om möjligheterna att överklaga.
Folkpartiet vill införa en omsorgsgaranti. Omsorgsgarantin ska innehålla de inslag som är väsentliga för att den enskilde äldre ska erbjudas en kvalitativt god omsorg och valfrihet. Kommunerna ska fastställa en omsorgsgaranti. De kommuner som inte lever upp till de rättigheter som garanteras av omsorgsgarantin ska bli skyldiga att ge de äldre, som inte får den omsorg som fastställts, motsvarande avgiftsreduktion. Det blir dessutom ett ekonomiskt incitament för kommunerna att leva upp till målsättningarna i omsorgsgarantin.
Den modell med kvalitetssystem och kvalitetsgarantier som Stockholms kommun använder omfattar såväl systemet med garantier som ett heltäckande system för styrning och uppföljning av kvalitet till tilldelade resurser. Den modellen redovisas kort sist i detta avsnitt.
Rätten till medicinsk kompetens
Rätten till värdigt omhändertagande
Rätten till fungerande trygghetslarm som åtgärdas i tid
Rätten till en väl fungerande färdtjänst
Rätten till en väl fungerade hemtjänst
Rätten att veta att viktminskning och fallskador utreds och åtgärdas
Rätten till valfrihet
Rätten till eget rum
Rätten att flytta även för de äldre som bor i särskilt boende
Rätten till hjälpmedel i tid
Rätten till bra vård i livets slutskede
En ny lagstiftning om färdtjänst infördes den 1 januari 1998. Färdtjänsten blev därmed enbart ett komplement till den allmänna trafikförsörjningen och ett stöd för personer med betydande svårigheter att använda allmänna kommunikationer. Kommunen har ansvar för att det anordnas färdtjänst inom kommunen och kan enligt lagen överlåta ansvaret till trafikhuvudmannen i länet.
I och med den nya lagstiftningen ses färdtjänsten inte längre som en form av bistånd utan behandlas som en trafikpolitisk fråga i syfte att bidra till en tillfredsställande trafikförsörjning också för personer med funktionshinder. Detta betyder att den som utnyttjar färdtjänsten inte kan få någon hjälp med att t.ex. ta sig från bilen till bostaden.
Någon tillsynsmyndighet finns inte för verksamheten och det är oklart vart enskilda skall vända sig med klagomål.
Utvärderingar pågår på olika håll om vad som hänt med färdtjänsten sedan den nya lagstiftningen trädde i kraft. Handikappombudsmannen lämnade 1999 en delrapport till regeringen om tillämpning av färdtjänstlagen. Analysen har gjorts ur ett genusperspektiv. Här kan man se att majoriteten av de närmare 700 färdtjänstmål som prövats av länsrätterna under 1998 har lett till att överklagandet avslagits. Många har dock tack vare domstolsprövningen fått färdtjänsttillstånd, ledsagare eller villkor i samband med färdtjänstresor som inte skulle beviljats om kommunen behållit sin roll som första och i praktiken enda instans. Andelen bifall för äldre kvinnor är påtagligt lägre än för män. Handikappombudsmannen kan inte utesluta att det finns könsdiskriminerande faktorer i domstolarnas tillämpning av färdtjänstlagen. Till detta kommer ett beslut i Regeringsrätten som innebär att medföljande till dementa som inte kan klara sig själva måste betala för att åka med i färdtjänstbilen.
Det brådskar med en förändring av färdtjänstlagen. Den utredning av frågan som regeringen aviserar i budgetpropositionen måste genomföras skyndsamt. Den måste ta hänsyn till de funktionshindrades och äldres sociala behov. Färdtjänsten får inte bara ses som ett transportmedel. Lagen måste också ange vem som har tillsynsansvar och hur färdtjänsten kan kvalitetssäkras. Regeringen bör ges detta tillkänna.
I regeringens nationella handlingsplan för äldreomsorgen avsattes speciella stimulansbidrag för att genomföra prioriterade insatser inom äldreomsorgen under åren 1999–2001. Nu vill sålunda regeringen avveckla de statliga stimulansbidragen till olika projekt inom äldreomsorgen. Enligt vår mening är stimulansbidragen en mycket lyckad satsning och det finns all anledning att fortsätta med stimulansbidragen ytterligare en tid. Vårt förslag är att de förlängs med två år.
I regeringens budgetproposition finns ingen analys av framtida behov av olika personalgrupper t.ex. inom hälso- och sjukvården och äldreomsorgen. Samtidigt vet vi att det är brist på t.ex. läkare och sköterskor inom vissa specialiteter, t.ex. geriatrik och att allt talar för att behoven kommer att öka i framtiden bl.a. på grund av pensionsavgångar och utveckling av nya behandlingsmetoder, som ställer nya krav på tillgång på personal.
Regeringen bör ta fram en plan för hur utbildningsbehovet för de olika personalgrupperna inom äldreomsorgen och hälso- och sjukvården för äldre skall kunna tillgodoses.
Andelen forskare som ägnar sig åt klinisk forskning sjunker på ett oroande sätt. Det innebär bl.a. att klinisk forskning beträffande äldres sjukdomar riskerar att minska i omfattning, något som både mänskligt och samhällsekonomiskt är oacceptabelt. Demens och depression är sjukdomar som ofta drabbar äldre och där det är viktigt att den forskning som nu pågår för att vinna kunskap om hur dessa sjukdomar kan förebyggas och behandlas intensifieras.
Ett annat problem är att många läkemedel utprövats på yngre individer men sedan kommit att användas huvudsakligen av äldre. Samtidigt finns uppgift om att så många som en fjärdedel av alla intagningar av patienter över 65 år på medicinklinik uppskattas bero på felanvändning av läkemedel. Det finns därför stort behov av att studera läkemedels effekter och biverkningar på äldre. Dessutom visar det sig att kunskaperna bland läkare och annan sjukvårdspersonal om läkemedels effekter och biverkningar hos äldre är mycket bristfällig. Det innebär att många äldre inte får adekvat behandling. Om den äldre patienten hade en egen husläkare skulle översikten över patientens läkemedelskonsumtion kraftigt förbättras och man skulle kunna undvika sjukhusvård och kostnader för både patienter och samhället.
Forskning om äldres psykiska problem liksom läkemedels effekter och biverkningar bör bli föremål för särskilda forskningssatsningar samt att den kliniska forskningen inte får komma på undantag. Dessutom måste ett särskilt utbildningsprogram för läkare och annan hälso- och sjukvårdspersonal om läkemedelsbehandling av äldre tas fram och genomföras.
|
Stockholm den 5 oktober 2001 |
|
|
Lars Leijonborg (fp) |
|
|
Bo Könberg (fp) |
Kerstin Heinemann (fp) |
|
Karin Pilsäter (fp) |
Yvonne Ångström (fp) |
|
Elver Jonsson (fp) |