Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att avvisa förslag om sänkta alkoholskatter.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om stopp för reklam för lättdrycker när alkoholstarkare produkt av samma märke saluföres.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige ger stöd till Världshälsoorganisationen som riktas speciellt till arbetet med att föra ut den alkoholpolitiska handlingsplanen och andra alkoholpolitiska dokument.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige inom EU verkar för en sänkning av de normer som gäller införsel av alkoholdrycker vid resor mellan medlemsländerna.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige inom EU verkar för en höjning av miniminivåerna för alkoholbeskattning.1
1 Yrkandena 1, 4, 5 hänvisade till SkU.
Den svenska alkoholpolitiken har försvagats de senaste åren, framför allt som en följd av Europasamarbetet. Bland annat har följande inträffat:
Genom att Sverige avvecklade alla monopol utom detaljhandelsmonopolet, har vi fått en stark privat kommersiell alkoholnäring, som verkar intensivt och med stora resurser för en ytterligare avveckling av alkoholrestriktionerna och – framför allt – för lägre alkoholskatter. Man kan också se många exempel på att de konkurrerande företagen gör sitt bästa för att hitta kryphål i reklamlagstiftningen, för att kunna marknadsföra sina produkter, och därmed indirekt verka för ökat drickande.
Genom att Sverige har gått med på att införa EU:s generösa införselregler, har tillgången till billig alkohol ökat kraftigt, framför allt i södra Sverige. Detta bidrar i sig till ökad konsumtion. Det ökar också trycket på statsmakterna att sänka skatterna. Den skattesänkning på starköl som infördes den 1 januari 1997 har bidragit till en kraftigt ökad starkölsförsäljning i hela landet. Sedan 1996 har starkölsförsäljningen i systembutikerna ökat med cirka femtio procent (1996 sålde Systembolaget 102 miljoner liter starköl, i år väntas försäljningen bli drygt 150 miljoner liter).
Genom att Sverige har gått med på att kontrollen över vilka varor som får säljas i Sverige har flyttats från Systembolaget till det juridiska systemet, och genom Alkoholsortimentsnämndens expansiva tolkning av EG-rätten, har Sverige begåvats med ett antal särskilt riskabla produkter, framför allt den s.k. alkoläsken och söta cidersorter. Dessa två varugrupper står nu för en stor del av ungdomars, särskilt unga kvinnors, alkoholkonsumtion. Totalt motsvarar försäljningen av dessa s.k. blanddrycker inemot tio procent av försäljningen av starköl, men bland ungdomar och unga kvinnor är andelen betydligt större.
Genom de svenska myndigheternas flathet under de första åren av det svenska medlemskapet i EU underlättades både storskalig smuggling och resandeinförsel av större kvantiteter än vad som är tillåtet skattefritt. Detta innebär också ökad tillgång till billig alkohol, samtidigt som det bidrar till agitationen för skattesänkningar.
Sammanfattningsvis är det ingen överdrift att säga att dessa och andra försvagningar av alkoholpolitiken kan komma att bidra till en så stor ökning av alkoholkonsumtionen att man kan tala om en folkhälsokatastrof. Den senaste beräkningen av konsumtionsutvecklingen, som just har offentliggjorts av centret för alkoholforskning vid Stockholms universitet (SORAD), visar också att konsumtionen har ökat kraftigt. Ökningen sedan 1996 uppskattas till cirka 13 procent.
Det sagda innebär inte att läget är nattsvart. Några uppmuntrande tecken bör också nämnas.
För det första synes det nu vara klart möjligt att tränga tillbaka den så kallade ”svartspriten”, d.v.s. hembränd och insmugglad sprit, utan att sänka spritskatterna. Svartspriten är ett problem på många sätt. Dels är den tillgänglig för ungdom utan åldersgränser, dels dricks den i stor utsträckning av missbrukare, som därmed får tillgång till billig sprit. Den har också utnyttjats som ett slagträ i kampen för lägre skatter på alkohol. Den uppskattning som nu gjorts av forskarna visar att svartspriten har kunnat trängas tillbaka med mellan 30 och 50 procent, utan sänkning av spritskatterna. Det är den centrala opinionskampanjen mot illegal sprithantering i kombination med ökade insatser av tull och polis som är den mest sannolika orsaken till denna positiva utveckling. Enligt den ovan nämnda SORAD-rapporten, stod smugglad och hembränd sprit under det senaste året för mindre än fem procent av den totala alkoholkonsumtionen. Det är således orimligt att kräva att spritskatterna ska sänkas för att bekämpa svartspriten.
Ett annat positivt tecken är att det lokala alkoholpolitiska arbetet, framför allt genom STAD-projektet i Stockholm, nu börjar visa konkreta resultat. Genom utbildning av restaurangpersonal i ansvarsfull servering, i kombination med skärpt tillsyn, har man lyckats medverka till en påtaglig minskning av det alkoholrelaterade våldet i anslutning till restauranger. Även internationella forskarrapporter visar att ett intensivt lokalt alkoholpolitiskt arbete kan bidra till minskade alkoholskador. Det centrala budskapet i detta sammanhang är att enbart information inte är tillräckligt. Informationen måste förenas med förändringar i miljön, såsom skärpt tillsyn av servering, skärpt övervakning av åldersgränser i alkoholförsäljningen och skärpt kamp mot alkohol i trafiken.
Ett tredje uppmuntrande inslag i bilden är den ökade förståelse för alkoholproblemens allvar och behovet av en aktiv alkoholpolitik som kan märkas i andra länder, inte minst i Europa. De dokument som har antagits av Världshälsoorganisationens (WHO) Europaregion är ett exempel. De ställningstaganden som gjordes av EU under det svenska ordförandeskapet i våras är ett annat. Införandet i de flesta länder av en lagstiftning av nordisk typ om alkohol i trafiken, är ett tredje. Sammanfattningsvis kan man säga att det i många länder, bland dem som å yrkets vägnar sysslar med alkoholproblem, finns en växande insikt om behovet av åtgärder i linje med WHO-dokumenten, som ju innefattar många av de inslag som vi i Sverige länge har betraktat som naturliga delar av en solidarisk alkoholpolitik.
En bidragande faktor till denna ökade insikt är säkert den jämförande alkoholforskning som i stor utsträckning har ägt rum på svenskt initiativ och under svensk ledning. Här kan t.ex. nämnas den stora jämförande ungdomsundersökningen ESPAD, som 1999 omfattade 30 länder, och den jämförande EU-studien ECAS, vars preliminära resultat offentliggjordes i anslutning till WHO-konferensen i Stockholm i våras. Dessa undersökningar ger, var och en på sitt sätt, stöd åt de principer som ligger till grund för den svenska restriktiva alkoholpolitiken.
Med tanke på den hotande krisen i alkoholfrågan är det viktigt att den nationella handlingsplan som riksdagen antog i våras nu genomförs med full kraft. Här skall endast pekas på behovet av ytterligare åtgärder nationellt och internationellt. Samtidigt bör betonas att det lokala och regionala arbetet nu blir viktigare än någonsin. Alkoholfrågan är en angelägenhet för kommuner och landsting, även om behovet av stöd, stimulans och erfarenhetsutbyte på nationell nivå också måste understrykas.
Det är väsentligt att, så långt det är möjligt, hålla fast vid den nationella restriktiva alkoholpolitiken, och inte förrän det är absolut nödvändigt försvaga denna med hänvisning till EU-samarbetet. Även om det i längden kan bli svårt att ha väsentliga skatteskillnader gentemot angränsande länder, d.v.s. framför allt Danmark och Tyskland, har statsmakterna valt den kloka linjen att skynda långsamt. Exemplet med effekten av sänkningen av starkölsskatten 1997 talar sitt tydliga språk.
När det gäller behovet av sänkning av skatterna på vin och sprit, bör man observera att Systembolagets försäljning inte synes ha försvagats nämnvärt trots de ökade införselkvantiteterna för vin. Tvärtom ökar försäljningen fortfarande. Därmed kan man inte gärna hävda att Systembolagets och den svenska alkoholpolitikens ”legitimitet” har hotats så att skattesänkningar därför skulle vara nödvändiga. Man bör också komma ihåg att ökade införselkvantiteter framför allt får effekt i de sydliga landskapen, medan skattesänkningar leder till ökad alkoholkonsumtion i hela landet.
De krav på sänkning av de svenska vinskatterna som har framförts från EG-kommissionen, för att dessa skatter skulle diskriminera vinet i förhållande till ölet, bör tillbakavisas. Fortfarande ökar den svenska vinförsäljningen. Beträffande kvalitetsviner är de svenska priserna inte speciellt höga. Det sägs till och med förekomma att kunder från Danmark kommer till de sydsvenska systembutikerna för att handla kvalitetsviner. Dessutom har Sverige en större andel importerat starköl än många andra länder. Det är således svårt att hävda att den svenska alkoholbeskattningen skulle vara tillkommen speciellt för att gynna svenska produkter.
Sverige bör ta konfrontation med EG-kommissionen i detta fall och få frågan prövad i EG-domstolen. Visserligen finns tidigare rättsfall som kommissionen åberopar. Men på senare tid har de social- och hälsopolitiska aspekterna på alkoholskatterna fått ett större utrymme i EU-diskussionen. Det kan betyda att den tidigare svenska principen om progressiv alkoholbeskattning (d.v.s. att beskatta alkoholen hårdare, även per gram alkohol, i de starkare dryckerna) idag borde kunna ha en bättre chans att accepteras av domstolen. I varje fall är det värt ett försök. Det är farligt att ge intrycket, som företrädare för regeringen har gjort, att så fort kommissionen hotar med att gå till EG-domstolen, så viker vi oss.
En angelägen uppgift är att få slut på det kringgående av reklamförbudet som innebär att man gör reklam för alkoholsvaga drycker med samma varumärke som starkare drycker. Lättölsreklamen är det mest notoriska exemplet på denna smygreklam, men även statliga Vin & Sprits TV-reklam för sin ”lättglögg” har väckt pinsam uppmärksamhet. Denna fråga bör lösas snarast, eftersom den nuvarande slappheten undergräver respekten för den svenska lagstiftningen.
Åldersgränser har betydelse för ungdomens alkoholvanor, även om det inte går att upprätthålla gränserna hundraprocentigt. Inte minst amerikansk forskning om effekterna av den 21-årsgräns som numera gäller i alla delstater visar detta. Den svenska alkoholpolitiska kommissionens förslag om en höjning av åldersgränsen på restaurang till 20 år, d.v.s. samma gräns som gäller i systembutikerna för sprit, vin och starköl, har fortfarande inte föranlett någon åtgärd. Såvitt bekant har det inte ens redovisats för riksdagen. Det är hög tid att så sker, eftersom vi nu står inför en hotande ungdomskatastrof på alkoholområdet, där restaurangdrickandet spelar en stor roll. Om USA kan ha 21 år som gräns, borde det inte vara omöjligt för Sverige att åtminstone konsekvent kräva 20 år för de starkare alkoholdryckerna.
Livsmedelshandeln har visat att man inte klarar av ålderskontrollen särskilt bra. Nu är det dags att föra över försäljningen av det starkare, beskattade folkölet, till systembutikerna. Om det svagare, obeskattade folkölet, d.v.s. det som håller upp till 2,8 procent alkohol, fick vara kvar i livsmedelshandeln, skulle det sannolikt innebära en automatisk minskning av alkoholkonsumtionen, och särskilt en bättre situation för ungdomar. De som vill ha ett starkare öl än lättöl som vardagsdryck skulle inte behöva gå på systemet för att handla. En möjlighet är att göra ett försök med en sådan ordning i delar av landet, och utvärdera om det får positiva effekter, innan åtgärden genomförs i hela landet.
Statliga Vin & Sprit bör säljas. Det är svårt att motivera varför svenska staten skall driva ett av världens ledande sprittillverkande företag, som dessutom marknadsför sina produkter internationellt på ett sätt som helt strider mot den grundsyn som ligger bakom den statliga svenska alkoholpolitiken. Vin & Sprit undergräver förtroendet för den svenska alkoholpolitiken. Dessutom går bolaget ofta i spetsen för både lobbyverksamheten mot den solidariska alkoholpolitiken och de praktiska försöken att underminera denna genom att tänja marknadsföringsbestämmelserna till det yttersta även i Sverige. De intima kontakterna mellan bolaget och Finansdepartementet ger all anledning att befara att de värderingar som präglar den kommersiella alkoholindustrin, till vilken Vin & Sprit otvivelaktigt hör, får ett orimligt stort inflytande över den svenska politiken. Den tanke som ibland har förts fram om att en försäljning av Vin & Sprit till ett större internationellt företag skulle leda till en ”brutalisering” av den svenska alkoholnäringen, kan i förstone verka rimlig. Vin & Sprits agerande tyder dock knappast på att det skulle bli någon större skillnad. Och ett multinationellt alkoholföretag skulle i varje fall inte kompromettera den svenska staten eller ha de direkta kanaler in i regeringsarbetets centrum som Vin & Sprit har haft och har.
Eftersom EU inte låter Sverige föra den alkoholpolitik som skulle vara mest effektiv, måste vi inom EU arbeta för att förändra förutsättningarna. Det finns också all anledning för Sverige att fortsätta att stödja WHO i dess arbete mot alkoholskadorna. En viktig händelse under WHO-konferensen i Stockholm var att WHO:s generaldirektör Gro Harlem Brundtland markerade att organisationen skall aktivera sig i alkoholfrågan även globalt, inte bara i Europa. Sverige bör stödja detta arbete, inte minst som en motvikt till den multinationella alkoholindustrins exploatering av u-ländernas marknader.
Men framför allt måste Sverige stödja WHO:s arbete med alkoholfrågorna i Europa. De handlingsplaner och deklarationer som har antagits av alla medlemsstater, inklusive EU-medlemmarna, utgör en utomordentlig grund för fortsatt arbete för minskad alkoholkonsumtion och mot alkoholskador. Problemet är bara att WHO:s resurser för detta är otillräckliga. Det synes nu som om även den mycket lilla stab som vid WHO:s regionala kontor i Köpenhamn har arbetat med alkoholfrågorna kommer att ytterligare reduceras. Sverige bör därför erbjuda särskilda bidrag till WHO i Köpenhamn, öronmärkta för arbetet med att föra ut den alkoholpolitiska handlingsplanen. Det handlar inte om stora belopp. En eller ett par miljoner per år kan åstadkomma resultat som inte bara betyder mycket för de länder i Östeuropa som nu ligger öppna för den kommersiella – legala och illegala – alkoholindustrins exploatering, utan kan även påverka det alkoholpolitiska klimatet i Europa på ett sätt som indirekt underlättar för Sverige att föra en solidarisk alkoholpolitik. Ett sådant stöd bör väl kunna rymmas inom den ram som har anvisats för genomförande av den nationella handlingsplanen mot alkoholskador.
Inom EU bör Sverige i första hand verka för en ändring av normerna för privat införsel i samband med resor. Enligt EU-normen är det tillåtet för den som reser från ett land till ett annat att ta med sig 230 liter alkoholdrycker ”för privat bruk” (10 liter sprit, 20 liter starkvin, 90 liter bordsvin och 110 liter starköl). Detta motsvarar flera gånger årsförbrukningen för de flesta människor. Det är uppenbart att detta innebär risker för olaglig vidareförsäljning när någon reser från ett relativt lågskatteland till ett med högre alkoholskatter, t.ex. från Tyskland eller Danmark till Sverige. Effekten blir också en press på högskatteländerna att sänka sina skatter. Detta strider mot EU:s principer, eftersom EU hittills har ansett att varje land ska få ha hur höga skatter som det självt vill. I synnerhet är det orimligt, om man tvingar fram skattesänkningar som man vet kommer att leda till ökad konsumtion och därmed ökade skador.
Sverige bör också verka för ökade miniminivåer i alkoholbeskattningen. Till skillnad från vad som gäller inskränkning av rätten att ha hur höga skatter man vill, ligger det i linje med EU:s principer att medlemsländerna inte bör få dra till sig handel genom låga skatter, likaväl som man inte får gynna sina inhemska företag genom alltför låga krav på arbetsmiljö eller liknande. I linje med detta har man också antagit miniminivåer för alkoholbeskattningen. Sedda i ett folkhälsoperspektiv är dessa dock utmanande låga (på vin får skatten vara noll!). Med tanke på att sociala aspekter och folkhälsoaspekter på dryckesskatterna numera erkänns inom EU, bör det vara möjligt att få gehör för förslag om vissa höjningar.
Givetvis kommer det att ta tid att få ned kvantiteterna för resandeinförsel och att få upp miniminivåerna för alkoholbeskattning inom EU, om det alls är möjligt. Mycket talar dock för att det, i de länder som ligger oss närmast, börjar finnas en förståelse både för riskerna med för stor alkoholkonsumtion och för att alkoholens kostnader för samhället också bör mötas med vissa intäkter från alkoholen. Där har inte minst de undersökningar som visar att danska ungdomar dricker mest och farligast i Europa och den sänkta danska medellivslängden spelat roll. Det är därför viktigt att vinna tid, innan vi sänker våra egna skatter ytterligare, och därmed drar på Sverige ökade skador. Under den tiden kan en mer restriktiv syn vinna gehör i vår omvärld.
|
Stockholm den 5 oktober 2001 |
|
|
Elver Jonsson (fp) |