Vårdpeng ska införas för att stärka den enskildes valfrihet.
Finansiell samordning mellan försäkringskassa och sjukvård ska tillåtas i hela landet.
Inför husläkare för en fast läkarkontakt och en tillgängligare vård.
En rättighetslagstiftning för psykiskt sjuka ska införas.
Tandvården måste få ett större stöd för att framför allt kunna möjliggöra en förbättring av högkostnadsskyddet.
För att lösa primärvårdens problem krävs det fler privata vårdgivare.
För att främja tillväxten av privatpraktiserande läkare även i framtiden är det viktigt att det finns möjlighet för privatpraktiserande läkare med specialistkompetens att överlåta sin praktik till en annan läkare med samma eller likartad specialistkompetens.
Privata såväl som offentliga vårdgivare skall också få fortsätta sin verksamhet även efter det att de fyllt 65 år.
Den fria etableringsfriheten skall förutom allmänläkare även omfatta sjukgymnaster, barnmorskor, geriatriker, barnläkare och gynekologer.
All öppenvård bör konkurrensutsättas för att på det sättet dels öka effektiviteten, dels underlätta för privata alternativ att få större utrymme.
En nationell handlingsplan för en optimal läkemedelsanvändning måste upprättas.
Sammanfattning 1
En vårdgaranti måste skyndsamt införas 1
Remisstvånget bör snarast avskaffas 1
Innehållsförteckning 2
Förslag till riksdagsbeslut 3
Hälsan och vården i början på 2000-talet 4
Liberal kamp för en bättre vård 4
Behovsstyrd sjukvård 5
Husläkare för en fast läkarkontakt 6
Vårdgaranti och vårdpeng 7
För att uppnå detta behövs: 8
Bättre möjligheter för personalen 9
Finansiell samordning mellan försäkringskassan och sjukvården 11
Förbättra villkoren för de psykiskt sjuka 12
Fler läkare i äldreomsorgen 15
Politik för fler privata vårdgivare 16
En andra bedömning - second opinion 18
Mödravårdspeng och barnhälsovårdspeng 18
Läkemedel 18
För att åstadkomma detta fordras: 20
Tandvården 20
Apoteksmonopolet 21
Vård i livets slutskede 21
Genusperspektiv i vården 21
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om en behovsstyrd sjukvård.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om en husläkarlag, m.m.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en vårdgaranti och vårdpeng.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om bättre villkor för vårdpersonalen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vårdpersonalens möjligheter till att starta eget m.m.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om F-skattsedel för vårdpersonalen.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om Finsam och liknande samarbete.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om reformer för en förbättrad psykiatri.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om fler läkare i äldreboendet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om behovet av fler privata vårdgivare.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om second opinion.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om valfrihet i mödravården.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om barnhälsovården.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om läkemedel.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om satsningar på tandvården.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att bryta Apoteksbolagets monopol.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om vård i livets slutskede.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om genusperspektiv i vården.
1 Yrkande 6 hänvisat till SkU.
2 Yrkande 7 hänvisat till SfU.
Svenska folkets hälsa är i många avseenden mycket god. I internationella jämförelser ligger Sverige, tillsammans med en handfull andra länder, bäst till vad gäller traditionella mått som medellivslängd för såväl män som kvinnor och spädbarnsdödlighet.
De stora förbättringarna under 1900-talet har inte heller bromsats upp. Ser man till medellivslängden är det så att takten i förbättringen snarast ökat under de två senaste årtiondena. På tre generationer har medellivslängden ökat från drygt 55 år till drygt 80 år. Vad gäller spädbarnsdödligheten är nivån nu så låg att några dramatiska förbättringar inte längre är möjliga. Under efterkrigstiden har antalet levande födda barn som avlidit före ett års ålder sjunkit från 1 på 28 till idag 1 på 280.
Det kvartssekel som lagts till livet för medelsvensken under det gångna århundradet är huvudsakligen friska år. Men under senare år finns det tecken på att ökningen i livslängd inte motsvaras av en ökning av antalet friska år.
Under de senaste fem åren har också sjukskrivningarna ökat dramatiskt, främst långtidssjukskrivningarna och förtidspensioneringen. Ökningen gäller kvinnor avsevärt mer än män och främst kvinnor som arbetar i den offentliga sektorns äldreomsorg, vård, skola och förskola. Vi behandlar en del av dessa frågor i motionen om stress i arbetslivet.
För oss liberaler har kampen för en bättre vård och omsorg ständigt varit en av de viktigaste politiska frågorna. Vi har också lyckats påverka viktiga delar av vården och omsorgen även om motståndet mot våra förslag ofta varit starkt och långvarigt. Några exempel:
I mitten av 60-talet angrep vi vårdköerna och krävde insatser mot dem. I början av 90-talet drev vi kravet om en vårdgaranti och fick också gehör för det. Vårdgarantin genomfördes fr o m år 1992 och arbetet för den påverkade köerna redan innan dess införande. Under den borgerliga regeringen 1991–94 med starkt liberalt inflytande på vårdpolitiken var vårdköerna kortare än någonsin. Under sju års socialdemokratiskt regerande har köerna växt och är sedan flera år på de flesta håll tillbaka på traditionell socialdemokratrisk nivå.
I mitten av 70-talet fäste vi uppmärksamheten på en av de främsta bristerna i svensk sjukvård – frånvaron av fasta läkar- och sköterskekontakter. Vi kallade vårt krav husläkare. Under det kvartssekel som gått sedan dess har utvecklingen för det mesta gått mycket långsamt. Ett undantag är åren 1991–94 då antalet verksamma allmänläkare ökade med över 1 400. Under sju års socialdemokratiskt regerande har antalet allmänläkare ökat mycket långsamt, enbart i takt med befolkningsutvecklingen. En glädjande händelse är dock att den nationella plan för vården som riksdagen antog hösten 2000 så tydligt betonar vikten av den fasta läkarkontakten. Tyvärr har vi ännu inte fått gehör för kravet på etableringsfrihet för privata allmänläkare och en snabb utbyggnad av antalet husläkare.
I mitten av 80-talet kritiserade vi skarpt att tiotusentals gamla tvingades dela rum på våra sjukhem – ibland t o m i fyrbädds- och sexbäddsrum! Kravet på eget rum för alla dem som vill ha det har bidragit till en påtaglig förbättring, men ännu i början av det nya seklet bor mer än 8 000 i flerbäddsrum. Vi kommer inte att sluta driva kravet på eget rum förrän alla som önskar det har fått det.
Ett par år senare fäste vi uppmärksamheten på de mycket dåliga förhållanden som många dementa tvingades leva under. Dessa sjuka som mer än de flesta andra behöver vara tillsammans med en liten grupp som hjälper dem vistades alltför ofta på stora avdelningar med ett par dussin vårdplatser och en stor personalgrupp. I dag bor allt fler av de dementa i gruppbostäder med fyra–fem andra boende och får hjälp av en liten grupp med personal. Men detta gäller inte alla. Det finns fortfarande mycket att göra för att förbättra situationen för många dementa. Alla har ännu i dag inte ett bra gruppboende. Vi fortsätter därför arbetet med att förbättra de dementas situation.
Från mitten av 80-talet har vi krävt att sjukförsäkringspengar ska få användas till att korta vårdköer och för att rehabilitera dem som är sjuka. Förslaget kom att kallas finansiell samordning (Finsam och om socialtjänsten också är med Socsam). Under fyra–fem år i mitten av 90-talet prövades idén i några kommuner i fem län. Utvärderingen år 1997 var mycket positiv. Fler sjuka fick hjälp och de totala kostnaderna sjönk påtagligt. Därefter lade den socialdemokratiska regeringen förslagen i byrålådan. Hösten 2000 träffades dock en uppgörelse mellan regeringen, Folkpartiet, Centerpartiet och Miljöpartiet om att ett riksdagsbeslut om att tillåta finansiell samordning i hela landet skulle fattas hösten 2001. Det förslag som finns i årets budgetproposition uppfyller inte överenskommelsen.
I denna motion fortsätter vi att föra fram krav som om de genomförs kraftigt kan förbättra svensk vård och omsorg.
Sjukvården ska ges efter behov och vara gemensamt finansierad, det vill säga via skatter. Patientens viktiga val gäller valet av vårdgivare och behandlingar – inte finansieringsformen. En behovsbaserad sjukvård är den enda modell som lever upp till en jämlik behandling av patienterna.
Från en del håll har det föreslagits att också införa valfrihet mellan olika finansiärer av sjukvård. För detta har olika modeller figurerat i debatten. Den vanligaste är någon typ av obligatorisk sjukvårdsförsäkring, med konkurrens mellan försäkringsbolagen, men under statlig kontroll. Vi tror inte på den lösningen. Vi menar att en sammanhållen finansiering av sjukvården är bäst av flera skäl.
Främst är det oacceptabelt att tänka sig att patienter skulle få olika bra vård beroende på att man valt olika försäkringsnivå – varken allmänhet eller vårdpersonal skulle acceptera att patienter skulle nekas vissa behandlingar bara för att de valt en billig försäkring. Det går därför inte att ha olika innehåll i olika sjukvårdsförsäkringar, till skillnad från de valfria olikheter i självrisker m.m. som är naturliga i sakförsäkringar.
Några debattörer har då hävdat att staten regleringsvägen kan förhindra en sådan ojämlik vård. Även försäkringspremien kunde vara fixerad av staten. I det läget frågar man vad det blir kvar av valfriheten mellan försäkringsbolagen, när staten standardiserat både premie och övriga villkor.
En viktigare invändning är dock att erfarenhet från försäkringsbaserad sjukvård är att den aktivt inskränker patienternas valfrihet. Dels hänvisar försäkringsbolagen normalt patienterna till ett fåtal vårdgivare som försäkringsbolaget har avtal med. Dels använder försäkringsbolagen en rad metoder att slippa de kostsamma patienterna. I normal näringsverksamhet försöker företagen slå vakt om sina trogna kunder och bygga ut sin kundkrets. För en sjukvårdsförsäkrare gäller det motsatta: stamkunderna, de ständigt återkommande och dyra patienterna, är ett direkt hot mot försäkringsbolagets ekonomi. Om man erbjuder personer med kroniska sjukdomar en mindre bra vård, kan försäkringsgivaren hoppas att de söker sig till ett annat försäkringsbolag.
En del menar att staten kan reglera bort sådana negativa konsekvenser av försäkringsmodellen. Men det är inte särskilt troligt. I USA har det reglerats mycket men utan större framgång angående en liknande försäkringsverksamhet som bedrivs av s k HMO (Health Management Organisation). Kostnaderna är de högsta i världen (12,9 procent av BNP mot 7 procent i EU och också i Sverige) samtidigt som valfriheten är begränsad. För det andra är det föga vunnet med att förstatliga landstingen, att i praktiken behålla en politisk detaljstyrning av vården men från statlig nivå i stället för regional.
I den gemensamt finansierade och behovsstyrda vården är det av största vikt att de prioriteringar man tvingas göra sker efter det prioriteringsbeslut som är antaget av riksdagen och att kunskapen om riktlinjerna kring prioriteringar finns i alla landsting och i hela sjukvårdssystemet. På det sättet säkras patientens rätt till en jämlik vård.
Efter 25 år av motstånd har Socialdemokraterna nu kommit fram till att en fast läkarkontakt är något mycket bra. I den nationella handlingsplanen för hälso- och sjukvården skrev regeringen förra hösten: ”Alla invånare som så önskar bör få tillgång till och kunna välja en egen läkare, en familjeläkare. Familjeläkaren och distriktssköterskan svarar tillsammans med andra yrkeskategorier i primärvården genom en långsiktig relation för invånarnas grundläggande vård- och rehabiliteringsbehov och fungerar som patientens rådgivare och samordnare av olika vårdinsatser.”
Märkligt nog försvarade regeringen samtidigt sitt avskaffande av husläkarlagen för sju år sedan. Dock erkände man att husläkarlagens huvudingrediens om en långvarig relation mellan patient och läkare var motivet till att regeringen föreslog bibehållandet av skyldigheten för landstingen att behålla en fast läkarkontakt i primärvården.
Regeringen räknade också upp ett flertal skäl för den fasta läkarrelationen. Detta var en vällovlig om än en mycket sen insikt om behovet av en fast läkarkontakt och de krav det behovet ställer för att kunna bli verklighet, men det räcker inte för att garantera en fast läkarkontakt och för att öka läkartätheten.
Problemen i primärvården är i dag många och omfattande. Många gånger får patienter vänta länge för ett läkarbesök eller för en telefontid. Vi tycker det är rimligt att en vårdgaranti, med rätt till att träffa husläkaren inom ett par dagar, införs inom primärvården.
Vårt krav på husläkare har mött mycket politiskt motstånd. Folkpartiet föreslog husläkare redan 1975 och drev frågan i valet 1976 och därefter mot bland annat hårt socialdemokratiskt motstånd. 1979 lade Folkpartiregeringen fram en proposition om husläkare, som avslogs av en riksdagsmajoritet. Som ett resultat av den borgerliga valsegern 1991 började Husläkarreformen genomföras fr o m 1993. Socialdemokraterna avskaffade efter regeringsskiftet reformen hösten 1994. Samtidigt med husläkarlagen avskaffades också den fria etableringsrätten för bl a allmänläkare och sjukgymnaster.
Regeringen har dock sedan förra hösten anslutit sig till Folkpartiets målsättning att antalet specialister i allmänmedicin i genomsnitt ska bli en på 1 500 invånare. Det målet kan dock aldrig nås inom rimlig tid med den takt som regeringen föreslår. Ska målet uppnås samtidigt som ambitionerna höjs för primärvården så krävs det en husläkarlag och en lag om etableringsfrihet för fler privata allmänläkare. Under åren 1991–94 ökade antalet verksamma husläkare snabbt. Det tillkom under dessa tre år i genomsnitt över 450 allmänläkare om året. Därmed sjönk, enligt Riksdagens revisorer, antalet invånare per husläkare från ca 3 450 till ca 2 250. Under åren 1994–98 stannade utvecklingen upp helt och hållet. Utan en ordentlig husläkarreform kommer allmänläkarbristen och de långa väntetiderna i primärvården att bestå. Målsättningen om en läkare per 1500 invånare bör ha uppnåtts före utgången av 2005.
Folkpartiet anser att en nationell vårdgaranti omfattande alla diagnoser och behandlingar ska införas från och med 1 januari 2002. Patienten ska, om han eller hon inte får behandling inom tre månader, ha rätt att söka annan vårdgivare, privat eller offentlig, på hemlandstingets bekostnad.
Förhandlingar mellan staten och Landstingsförbundet måste snarast inledas. I det första steget skall den ursprungliga vårdgarantin, med vissa kompletteringar, återinföras för att därefter skyndsamt utvidgas till att omfatta i princip alla medicinskt motiverade behandlingar och diagnoser.
Det faktum att patienterna inte ges rätten att välja en privat vårdgivare riskerar att pressen på landstinget att klara av de tidsgränser som stipuleras i garantin inte blir tillräckligt stor om inte möjligheten att söka icke-landstingsdriven vård finns som ett verkligt alternativ.
Efter sju år med socialdemokratiska regeringar är tillståndet för svensk sjukvårdspolitik kritiskt. Svensk sjukvård är också i enormt behov av förnyelse. Problemen är mycket stora. Nästan alla som kommit i kontakt med vården, eller med personal inom vården, har själva märkt det. Köer, personalbrist, för lite tid för omvårdnad och ständig stress är några mycket vanliga företeelser.
Under den tid vi liberaler hade ansvar för sjukvården mellan 1991 och 1994 genomförde vi en rad av reformer som bidrog till bättre vård och bättre tillgänglighet för patienterna. Ädelreformen, vårdgarantin, husläkarlagen, vidgad etableringsfrihet och bättre villkor för privata vårdgivare samt psykiatrireformen är exempel på några reformer och reformområden.
Men Socialdemokraternas valseger för sju år sedan innebar ett reformstopp:
Hösten 1994 stoppades den fria etableringsrätten för läkare och sjukgymnaster.
Våren 1995 lades förslag om att avskaffa husläkarna och att hindra privata vårdgivare över 65 att fortsätta sin verksamhet.
Hösten 1996 ingicks en s.k. Dagmaröverenskommelse som innebar att vårdgarantin avskaffades.
Under hösten 1997 fick regeringen med sig Vänsterpartiet och Centern på förslaget att stoppa den så kallade Finsam-samverkan mellan försäkringskassan och sjukvården.
Vintern 1999/2000 vill socialministern stoppa privata sjukhus.
Vi är övertygade om att människor vill och kan bestämma mera själva. För vårdens del kan det förverkligas på tre sätt:
Genom att patienten kan välja.
Genom att patientens val får ekonomiska konsekvenser för vårdgivarna.
Genom att patienten är garanterad vård och därmed enkelt och obyråkratiskt kan kräva sin rätt.
Vårdalternativ. En utvidgad etableringsfrihet på vårdområdet. Husläkarreformen ändras så att full etableringsfrihet och lika villkor för olika husläkare gäller. Det kräver bland annat rättvisa ersättningssystem för privata entreprenörer.
Vårdpeng betyder en rätt för patienter att välja vårdgivare då ett behov av behandling eller operation fastställts. I praktiken är ett system där patienterna har stor makt över vårdens ekonomiska resurser en förutsättning för framväxten av fler alternativa vårdgivare. Å andra sidan visar erfarenheter från hela världen att alla kollektivt finansierade vårdsystem har behov av en inbyggd kostnadskontroll. Rätten att fritt välja vårdgivare måste därför gälla, i fråga om mera kostnadskrävande ingrepp eller behandlingar, när behovet fastställts av en landstingsläkare.
Vårdgaranti är ett system för att enkelt och obyråkratiskt få den rätt som enligt politiska beslut ska tillkomma medborgarna.
Genom dessa reformer ökar den enskilde patientens självbestämmande till fördel för både patienten och vården.
Sverige kommer, om ingenting görs, att få en skriande brist på vårdpersonal. Redan i dag duggar larmrapporterna om personalbrist tätt. På en del sjukhus stängs hela avdelningar och på andra skickas patienter hem. Samtidigt blir den personal som arbetar i vården alltmer belastad. Utbrändheten ökar. På grund av att vi lever allt längre och att 40-talisterna utgör en befolkningspuckel kommer vård- och omsorgsbehoven i framtiden dessutom att öka. Därför behöver vårdsektorn bli mer attraktiv för att fler ska söka sig dit. För att attraktionskraften ska bli stark måste lönerna blir konkurrenskraftiga och att arbetsvillkoren förbättras.
En av de tydligaste signalerna på att någonting är fel med personalens arbetsmiljö i vården är ökningen av sjukskrivningar och utbrändhet. I utredningen ”Välfärdsbokslut” konstaterades att 38 procent av samtliga sysselsatta män och 46 procent av alla sysselsatta kvinnor anser sig ha ett psykiskt påfrestande arbete. Bland kvinnliga sjuksköterskor och verksamma inom psykiatrisk vård var motsvarande andel nästan dubbelt så hög, 80 procent eller mer. Kvinnor drabbas oftare än män av utbrändhet på jobbet. På fyra år har diagnosen utbrändhet ökat med 50 procent för dem som jobbar i kommuner och landsting. Kvinnor drabbas mest. 29,8 procent av kvinnornas sjukskrivningar beror på utbrändhet, mot 26,5 procent av männens.
1997 gällde knappt 20 procent av alla sjukskrivningar i kommuner och landsting utbrändhet. Förra året var siffran nästan 30 procent. En orsak är alla omorganisationer. Hälsan är sämre bland anställda i den offentliga sektorn än i den privata. I den offentliga är det dessutom vanligare med långa sjukskrivningar till följd av stress och utbrändhet.
Det viktigaste vapnet mot de dåliga arbetsmiljöerna är att stärka de anställda själva. En lösning ligger i makten över arbetstiden. Lagstiftningen om arbetstiden måste ge människor makt över sin arbetstid, både när det gäller att påverka när och hur länge man arbetar. Annars får människor inte livspusslet att gå ihop.
Reformering av arbetstiden tar sin utgångspunkt i att det är arbetsmarknadens parter, anställda och arbetsgivare, som i första hand måste göra de avvägningar som krävs när det gäller takten och formen för att förkorta arbetstiderna. Många människor känner att de vill förändra sin situation, vilket förutsätter att de kan påverka arbetstiden på ett sätt som de saknar idag. Önskemålen om förändringar skiljer sig kraftigt mellan olika individer. Somliga vill minska sin arbetstid för att de vill ha mer fri tid, till exempel med barnen. Rätt många, ofta kvinnor i offentlig sektor, har hamnat i ofrivillig deltid och vill gå upp i arbetstid för att förbättra familjeekonomin. Ytterligare en grupp vill ha mera varierad tid så att de jobbar intensivare vissa perioder och mindre andra.
Men också karriärvägarna inom vårdyrkena måste utvecklas. Vi måste göra det attraktivt för dem som lämnat yrket att återvända. En annan angelägen reform är att underlätta för personer med utländsk bakgrund som har vårdyrkesutbildning att arbeta inom vårdyrkena.
Det krävs åtgärder för att få igång en fungerande vidareutbildning som är kompetenshöjande för personalen i vården och ger möjlighet för allmänläkare att forska samtidigt som de tjänstgör som allmänläkare.
Socialstyrelsens undersökningar av distriktssköterskornas arbetssituation har visat att deras arbete under senare år förskjutits alltmer mot sjukvård på bekostnad av förebyggande arbete. Med de nya uppgifter som ålagts primärvården – mer hemvård, patienter med större vårdtyngd o s v – krävs en förändring av distriktssköterskornas grundutbildning samt fortbildning. Ytterst handlar det om att tillgodose en god patientsäkerhet. Med en bättre fortbildning skulle sjuksköterskorna kunna ta ett bättre ansvar för patienter med folksjukdomar som diabetes, astma, högt blodtryck m m. När fler sjuksköterskor har ansvaret för exempelvis diabetes- och astmamottagningar kan fler läkare avlastas för exempelvis hembesök till patienterna. Både personal och patienter vinner på ett ökat ansvar för sjuksköterskorna.
Dagens regelverk om F-skattsedel är ett hinder för sjuksköterskor att starta eget. Det beror på att vid bedömningen om F-skattsedel skall hänsyn tas till hur många uppdragsgivare som finns för tjänsten. Oftast finns i detta fall endast två: landstingen och kommunen. Regelverket måste ändras.
Fler vårdutbildade borde också få förverkliga sina visioner. Under årtionden har de vårdanställda fått allt mindre att säga till om. De allra flesta vårdanställda har därtill förmenats möjligheten att gå över till andra arbetsgivare eller rent av testa om vingarna bär på egen hand. I praktiken har vården bedrivits i monopolform.
De vårdanställda måste få större inflytande över sin arbetssituation. Möjligheterna till inflytande över schemaläggning, arbetstider och andra frågor som rör arbetets organisering måste bli verklighet för alla dem som arbetar inom offentlig sektor. Traditionella hierarkier konserverar gamla yrkesroller inom vården och verkar hindrande för att utveckla arbetsorganisationen. Det är viktigt att makten över arbetsplatsen återfinns hos alla dem som arbetar – inte ett fåtal.
För att vårdanställda ska få möjlighet att förverkliga egna idéer om verksamhet i egen regi måste monopolet inom vården brytas upp.
Det är genom att uppmuntra mindre företag i vården som vi kan motverka att några få stora vårdföretag alltmer dominerar den privata vårdmarknaden. För så får det inte fortsätta. Då riskerar vi att ersätta ett offentligt monopol med en privat oligopolsituation.
Dagens monopol innebär också att lönerna hålls nere och svårigheten att starta eget i de sektorer där traditionellt kvinnor har erfarenhet och kompetens är ett gigantiskt resursslöseri med kvinnlig skaparkraft. Ska lönerna bli mer rättvisa krävs att anställda i vård och skola får fler arbetsgivare att välja mellan. Låga löner förklaras alltså inte bara av attityden på arbetsmarknaden gentemot kvinnor, utan på arbetsmarknadens funktionssätt.
Detta är inget teoretiskt tankeexperiment, utan kan illustreras med sjuksköterskornas situation. Lönerna för Vårdförbundets privatanställda medlemmar är högre än för dem som är anställda av kommuner och landsting. Vid en jämförelse – oavsett ålder och befattning – var medellönen 4 procent högre för dem som arbetade i privat sektor 1998. Lönespridningen är också större bland de privatanställda. Kvinnor måste ges möjligheten att själva kunna välja arbetsgivare och själva kunna bestämma arbetsformerna. Och sist – men inte minst viktigt – kunna konkurrera på en marknad för att nå upp till männens lönenivåer.
Fler utbildningsplatser på högskolans vårdprogram, bättre karriärmöjligheter i vårdyrket, fler arbetsgivare inom vårdsektorn och en arbetstidsreform som ger makten över arbetstiden till den enskilde arbetstagaren är några reformer som skulle bidra till att fler vårdanställda stannar kvar i yrket. Det är först när personalen mår bra som vården också blir bra för patienterna.
Under åren 1993–97 genomfördes, på det Folkpartiledda Socialdepartementets initiativ, försök i några kommuner i fem län med så kallad finansiell samordning mellan försäkringskassan och hälso- och sjukvården. För snart fem år sedan redovisade Socialstyrelsen och Riksförsäkringsverket en mycket positiv utvärdering av försöken. Besparingarna var större än vad t o m entusiasterna vågat hoppas på.
När landstinget i Värmland för några år sedan av besparingsskäl drastiskt drog ned operationerna på sjukhuset i Karlstad under ett halvår kostade det kassan mångdubbelt mer än landstingets besparing. De stela reglerna ledde därmed både till ökat lidande och ökade kostnader. Finsam vill ändra på det.
Tyvärr lade regeringen utvärderingen i byrålådan. Försöken avbröts. I stället presenterades en mycket mindre långtgående modell, det så kallade Frisam. Protesterna haglade från de län som fått pröva Finsam. Ingenting hjälpte – tills förra hösten. Då kom regeringens Nationella handlingsplan för hälso- och sjukvården. Efter att ha fått gehör för en del av våra krav på husläkare och sjukförsäkringspengar till att korta vårdköer (Finsam) beslutade Folkpartiet under senhösten att stödja regeringens Nationella handlingsplan för hälso- och sjukvården.
Kampen för att få använda sjukförsäkringspengar i vården (Finsam) har pågått i 15 år. Enligt uppgörelsen ska det denna höst komma en proposition i frågan. Riksdagsbeslutet ska kunna tas före jullovet 2001. Det är så överenskommelsen mellan regeringen, Folkpartiet, Centern och Miljöpartiet ser ut. Men i regeringens budgetproposition finns ingenting som liknar det som regeringen gick med på förra hösten. Det återstår att se om regeringen lyckas hålla uppgörelsen och presenterar en proposition om Finsam, så att det kan bli ett beslut före riksdagens juluppehåll.
En friare användning av försäkringskassans pengar skulle kunna leda till både mindre lidande och sparade pengar. Köerna till vård och behandling och bristande rehabilitering kostar försäkringskassan pengar i form av sjukpenning och i värsta fall onödiga förtidspensioner. Finsam kan ändra på detta.
Människor med psykiska funktionshinder är en mycket utsatt grupp. Psykiatrireformen, 1994, har varit positiv för många med psykiska funktionshinder. Den tillkom efter det att de gamla mentalsjukhusen avvecklats och innebar att kommunerna övertog delar av landstingens ansvar. Reformen var ett väsentligt steg i rätt riktning. Samtidigt vet vi att flera av dem som vistats länge på institution påverkats negativt av reformen eftersom många kommuner inte förmådde ta hand om och erbjuda ett bra fungerande boende och sysselsättning. Det återstår fortfarande många förbättringar att göra. Den enskildes makt över vardagen när det gäller boende, sysselsättning och så vidare måste stärkas. Det finns också klara brister i samarbetet mellan landstingen och kommunerna.
De psykiskt sjuka bör omfattas av en rättighetslagstiftning, på samma sätt som människor med fysiska funktionshinder får rättigheter enligt LSS (lagen om vård och service till vissa funktionshindrade) och LASS (lagen om statlig assistansersättning till vissa funktionshindrade). I dag är dessa lagar inte alltid lätta att tillämpa på psykiskt funktionshindrade. Rätten till boende, sysselsättning och en god omsorg slås fast, liksom rätten att få vara delaktig i att forma insatserna bör fastslås i denna rättighetslagstiftning.
Bristen på platser i ordnade boendeformer, gruppboenden, är stor. Det krävs en ambitiös utbyggnad för att alla som behöver ska kunna få plats.
Boendestödjare, eller ambulerande team, är viktiga för att människor med psykiska problem ska klara av sitt boende och känna trygghet. Det innebär att ett team kan göra hembesök, ge olika former av stöd och hjälp för den boende att klara sin ångest. Om det behövs ska de också kunna hjälpa till att kontakta den psykiatriska vården. Denna service måste finnas dygnet runt.
Meningsfull sysselsättning ska vara en rättighet för psykiskt funktionshindrade. Det betyder att fler dagverksamheter och annat som skapar sysselsättning för denna grupp måste sätta igång. Nationellt räknar man med att behovet av daglig sysselsättning kan vara dubbelt så stort som tillgången. För att den enskilda ska kunna ta del av sysselsättningen behövs ibland särskilda insatser som exempelvis ledsagare.
Människor med psykiskt funktionshinder kan ha stor nytta av personliga ombud som kan hjälpa till att samordna de olika insatserna kring den enskilde och vara med när individuella vårdplaner utvecklas, fungera som ett stöd i kontakten med myndigheter och bevaka att den enskilde får del av de insatser som han eller hon har rätt till. Det har visat sig vara mycket positivt för den enskilda där personliga ombud har prövats. Därför är det bra att regeringen nu äntligen påbörjar en sådan reform. Folkpartiet liberalerna anser att det är viktigt att man också utreder möjligheterna att garantera de personliga ombudens fristående ställning.
Snabb hjälp behövs till unga med psykiska problem. Unga människor som drabbas av psykoser behöver mycket snabb hjälp för att bromsa psykosförloppet. En förutsättning för att detta ska kunna ske är att vården är lättillgänglig för såväl patienter som anhöriga. Det är viktigt att kommuner i samarbete med landstingen utvecklar metoder för att snabbt diagnostisera och tillgodose denna patientgrupps behov. ”Mellan stolarna-problemet” måste avskaffas genom att samverkan mellan exempelvis stadsdelsnämnder i kommunerna och landstingets sjukvårdsområden förbättras.
Socialstyrelsens utvärdering av psykiatrireformen visar att många psykiskt funktionshindrade fortfarande finns på vårdhem långt från hemorten. Att vårdkvaliteten på dessa insitutioner ofta brister har under våren 2001 varit föremål för debatt i media. Socialstyrelsen har nyligen inlett en översyn av dessa förhållanden. Ansvaret för tillsynen över vårdhemmen är delad mellan länsstyrelserna och Socialstyrelsens regionala tillsynsenheter. Folkpartiet liberalerna anser att en översyn behövs av hur tillsynen över enskilda vårdhem kan samordnas och skärpas.
Ett relativt nytillkommet problemområde är invandrare med psykiska problem. Det är viktigt att vårdpersonalen inom psykiatrin och primärvården är väl förtrogen med de psykiska problem som olika invandrargrupper kan förete mot bakgrund av vad de tidigare upplevt i livet. Kunskap om följdverkningar av tortyr bör också förekomma.
Handläggningstiden kan förkortas genom att rehabiliteringen sätts in tidigare och olika instanser samordnas. Kuratorsverksamhet bidrar till att psykosociala problem kan upptäckas bakom den medicinska diagnosen. Det är viktigt att erfarenheter från kuratorsverksamheten tas tillvara.
I Socialstyrelsens uppföljning av primärvården framlagd 1998 skriver styrelsen ”att antalet kuratorer och psykologer nu ökat i primärvården och att de finns på mer än var tredje mottagning av vårdcentralstyp. Denna utveckling ökar primärvårdens förmåga att ansvara för ett basalt omhändertagande när det gäller krisreaktioner och andra psykiska insufficiensreaktioner.” Mot bakgrund av de erfarenheter som hittills gjorts av att i primärvården inrymma också psykosocial kompetens anser vi att de husläkarmottagningar som ännu inte har denna kompetens måste tillföras sådan.
Det finns utöver det redan uppräknade en rad punkter som vi tror är viktiga för att förbättra situationen i psykiatrin.
Det preventiva arbetet måste utvecklas. Potentiella högriskgrupper inom psykiatrin måste identifieras. Sådana grupper är barn till psykiskt sjuka, personer som gjort självmordsförsök, nyinsjuknade i psykoser m fl. Det är viktigt att det finns en god beredskap inom psykiatrin för att ta hand om dessa grupper av patienter.
Uppföljning och utvärdering av psykiatrivården måste bli bättre. Psykiatrin innehåller i större utsträckning än andra verksamheter inom vården behandlingsmetoder som är mer kontroversiella. Därför är det viktigt att utvärderingar och uppföljningar av behandlingar fungerar tillfredsställande. Som ett underlag för detta bör ett register med vissa basfakta om klinikernas verksamhet, om patienterna och om behandlingsresultat införas.
Övergången mellan barn- och ungdomspsykiatrin och vuxenpsykiatrin måste förbättras. Den fixa åldersgränsen vid 18 år mellan de bägge verksamheterna är inte alltid adekvat med tanke på hur mognadsprocessen varierar mellan de olika individerna och likaså med tanke på hur debutåldern för olika psykiska sjukdomar ser ut. Det behövs insatser baserade på samverkan mellan psykiatrins verksamheter för åldersgruppen 15–25 år.
Rekryteringen av personal på 10–15 års sikt behöver planeras. Som utvecklingen ser ut i dag kommer en bristsituation vad gäller personal att uppstå inom den tidsperioden. Detta måste planeras för redan nu.
Psykiatrins roll i den lokala samverkan måste stärkas. Primärvården behöver konsultation och utbildning från psykiatrin. Skolhälsovården måste få ökade resurser och intensifiera samarbetet med psykiatrin. En fungerande skolhälsovård innebär tidigare upptäckt av och åtgärder för barn med psykiska problem och därmed behöver färre barn och ungdomar söka sig till barn- och ungdomspsykiatrin. Samtidigt måste dagens köer till barn- och ungdomspsykiatrin åtgärdas. Det är orimligt med dagens långa väntetider för behandling.
Socialtjänsten måste långsiktigt planera insatser för grupper av klienter som behöver stöd för psykiskt funktionshinder. Sådana planer bör innehålla insatser om mobila team, individuella vårdplaner m.m. De privatpraktiserande psykiatrikerna har i dag ofta ringa eller ingen kontakt med den offentliga psykiatrin. Här bör nya modeller för en samverkan uppmuntras.
Patienters och anhörigas roll i psykiatrin måste stärkas. Det finns fortfarande på sina håll stora brister i bemötandet av patienter och anhöriga inom delar av psykiatrin. Bemötandet av patienter och anhöriga bör bli en integrerad och kontinuerlig del av personalens utbildningar. Erfarenheterna från brukarråd och liknande bör också tas tillvara inom verksamheten.
Stigmatiseringen av de psykiskt funktionshindrade är påtaglig. Deras situation bör analyseras med utgångspunkt från grundlagsstadganden och innehållet i internationella konventioner om mänskliga rättigheter. De lösningar man väljer på frågor som rör vård, omsorg och rehabilitering blir med ett sådant synsätt inte isolerade socialpolitiska ställningstaganden, utan ett uttryck för grundläggande värderingar.
Folkpartiet liberalerna anser att man bör initiera en grupp med såväl brukare som företrädare för vården och andra intressenter vilka får i uppdrag att utarbeta en etisk plattform och att verka för att grundläggande demokratiska principer och internationella konventioner får praktisk betydelse när det gäller insatser till de psykiskt funktionshindrade.
Mycket i de återkommande rapporterna om vanvård av äldre i äldreomsorgen kan undvikas om den medicinska kompetensen i verksamheten förbättras. Alltför länge har det konstaterats brister i äldrevården i fråga om bristande läkarmedverkan utan att något har gjorts.
Tillgången till kvalificerad medicinsk vård i det särskilda boendet är ett bristområde. Det slås senast fast av Socialstyrelsens lägesrapport för den Nationella handlingsplanen för äldreomsorgen (Socialstyrelsen 2001). Det föreligger stora skillnader mellan olika typer av boenden beträffande bemanning, vårdtyngd, och boendestandard. Jämfört med situationen före Ädelreformen, 1992, är strukturen i äldreboendet i stort sett oförändrad. Det är på sjukhemmen som man återfinner de mest vårdkrävande äldre.
För att råda bot på problemen med den bristande medicinska kompetensen i äldreboendet krävs det samverkansavtal mellan de olika huvudmännen: kommuner och landsting. I klartext innebär det att det helt enkelt behövs fler läkare, gärna med geriatrisk kompetens, i äldreboendet. För Folkpartiet är det en mycket prioriterad uppgift att skapa fler samverkansavtal och fler läkare i äldreboendet.
Folkpartiet har därför redan våren 2000 i en rapport förbundit sig att i de landsting (regioner) där vi tillhör majoriteten se till att det – i den mån det inte redan skett – träffas avtal med kommunerna om läkarmedverkan i äldreomsorgen och genom en satsning på läkartillgång tillse att avtalen också efterlevs.
Det måste finnas en medicinskt ansvarig läkare kopplad till varje äldreboende och tillräckligt med sjuksköterskor inom äldreomsorgen. Frågan om ökad läkarmedverkan i äldreomsorgen är intimt sammankopplad med frågan om husläkare. I takt med att husläkarna blir fler blir det också lättare för äldreomsorgen att knyta fler husläkare till sig.
För dem som bor i särskilt boende skulle det vara en trygghet att veta att enheten har möjlighet till läkarmedverkan för bedömning av medicinska åtgärder. Till varje särskilt boende bör det knytas en läkare som har ansvar för att regelbundet besöka enheten och se till att de gamla som bor där får god medicinsk vård. Detta kan vara en husläkare eller geriatriker. Denna läkare ska självfallet också vara ett stöd för personalen. En enskild patient skall också alltid ha rätt att välja en fast läkarkontakt i form av en husläkare.
Geriatriskt utbildade sjuksköterskor kan också medverka till att höja kvaliteten på den vård och omsorg som ges på särskilda boenden. Kommunerna bör därför tillsammans med landstingen utarbeta en strategi för att höja sjuksköterskornas kompetens om åldrandets sjukdomar – geriatrik. Detta skulle ge en kvalitetsförstärkning inte minst på sjukhemmen. Ett sådant system leder också till att akutbesöken på sjukhusen minskar, vilket ytterligare höjer kvaliteten.
I dag går en mycket liten andel av kommunernas och landstingens driftskostnader vidare till privata entreprenörer. Dagens riksgenomsnitt för hela verksamheten i kommunerna – alltså medräknat de ”hårda delarna” (infrastruktur, underhåll etc) – är blygsamma 6,4 procent. I landstingen var de totala kostnaderna 1999 162 miljarder kronor. Av detta upphandlades driftuppdrag av privata aktörer för 8,4 miljarder, eller 5,2 procent av kostnaderna. Det mesta handlar dock mest om kollektivtrafik. Granskar vi primärvården är andelen som köps från privata företag så låg som 1,6 procent. I läns- och regionsjukvården är andelen 2,9 procent av kostnaderna.
Skillnaden är stor mellan landstingen. I Stockholms läns landsting svarar driftentreprenader för 15,1 procent av landstingets kostnader 1999. I Norrbotten är motsvarande siffra 4,6 procent. Andelen privata entreprenader är ännu lägre eftersom ovanstående siffror inkluderar entreprenader i offentlig regi.
Alternativen svarar således fortfarande för mycket blygsamma andelar. Det skulle ge bättre vård och mer nöjd personal om andelen privata alternativ tilläts växa.
I de tre storstadsregionerna, där Folkpartiet sedan valet 1998 sitter i olika majoritetskoalitioner, har arbetet på att förnya vården intensifierats. Det var nödvändigt av många skäl, också ett rent demokratiskt. Det var på löften om en sådan förnyelse som vi kom till makten.
Privata alternativ inom svensk vård har långa traditioner. Många patienter har alltid kunnat gå till privata läkare som varit anknutna till försäkringskassan. Dessa läkarkontakter har skapat kontinuitet i vårdkontakten och därmed gett en extra känsla av trygghet för den enskilde patienten. Kort uttryckt så har privata vårdgivare många gånger gett en bra och kvalitativ vård och behandling för patienterna.
Vi vet även att privata vårdgivare bidrar till att medvetenheten om vad saker kostar inom vården ökar. Denna ökade kostnadsmedvetenhet är givetvis bra eftersom den i sin tur bidrar till att de resurser som vården har kan användas klokare och mer effektivt. Det ger en bättre vård för de höga skatter som alla medborgare betalar.
Landstingsförbundet har publicerat en jämförelse mellan privat och offentlig vård, ”Kostnadsjämförelser mellan privata och offentliga läkarmottagningar”, som visade på det kostnadspressande elementet i den privata vården gentemot den offentliga. Slutsatsen är: ”...privata mottagningar kunnat utveckla arbetsformer där man effektivare tillvaratar tillgängliga resurser än man gör vid sjukhusmottagningar inom motsvarande specialiteter.”
”Också i slutbetänkandet från delegationen för samverkan mellan offentlig och privat hälso- och sjukvård, SOU 1997:179, konstateras att: ”De privata vårdgivarna har en lägre kostnadsnivå jämfört med motsvarande tjänster inom offentlig vårdproduktion.”
Hösten 1997 gjorde Grufman Reje Managementkonsulter på SAF:s uppdrag en utvärdering av privata vårdföretag som bildades genom så kallad avknoppning, det vill säga genom att personalen startade egna företag för att jobba som entreprenörer åt Stockholms läns landsting. Undersökningen visade på mycket positiva erfarenheter hos personalen i dessa småföretag: Vartannat företag räknar med att expandera och mer än fyra av fem har en ljus syn på framtiden.
Fler än hälften av de avknoppade företagen har genomfört genomgripande förändringar i verksamhetsinriktning, arbetsmetoder och organisation. Mer än hälften har fått en förbättrad relation till sina patienter, främst på grund av ökad tillgänglighet och service. Nio av tio av de personer som valde att övergå till privat form skulle göra om det.
Den privata vården har ofta helt enkelt fler nöjda patienter och nöjdare personal samtidigt som den bättre utnyttjat resurserna. Så ser den privata vårdens verklighet ut. Detta borde tala för en mer positiv politik mot privata vårdgivare – en politik som uppmuntrar mångfald i vården. Inte en politik som minskar antalet privata vårdgivare och försvårar för de få kvarvarande.
Ett frisläppande av de privata vårdgivarna skulle sannolikt relativt snabbt fylla igen de luckor i vården där det råder brist på läkare – inte minst inom primärvården.
För att främja tillväxten av privatpraktiserande läkare även i framtiden är det viktigt att det finns möjlighet för privatpraktiserande läkare med specialistkompetens att överlåta sin praktik till en annan läkare med samma eller likartad specialistkompetens. Denna rätt fanns tidigare men avskaffades av Socialdemokraterna. Vi vill återinföra denna möjlighet för de privata specialistläkarna.
Privata såväl som offentliga vårdgivare skall också få fortsätta sin verksamhet även efter det att de fyllt 65 år.
Remisstvånget motverkar tillgängligheten för patienterna och fyller heller ingen stor funktion men verkar hindrande för den privata vården. Det finns flera exempel där socialdemokratiskt styrda landsting har använt remisskravet i motverkande syfte för de privata vårdgivarna. Det bör därför snarast avskaffas.
En återinförd etableringsfrihet för privata allmänläkare ökar valfriheten. Vi vill även att den fria etableringsfriheten förutom allmänläkare även skall omfatta sjukgymnaster, geriatriker, barnläkare, gynekologer och barnmorskor.
All öppenvård bör konkurrensutsättas för att på det sättet dels öka effektiviteten, dels underlätta för privata alternativ att få större utrymme.
Det skall krävas kvalitetscertifikat för all den verksamhet som upphandlas efter konkurrensutsättningen. Utan detta kvalitetscertifikat – ingen upphandling. Kraven på kvalité kan utformas i form av en standardmall av Socialstyrelsen och tillämpas av kommuner och landsting.
Beställarfunktionen måste stärkas så att brister i upphandlingen motverkas. Det skall vara obligatoriskt att läkare och sjuksköterskor skall ingå i beställarstaben. Deras ord måste väga tungt när de olika anbuden på den konkurrensutsatta verksamheten skall bedömas.
Socialstyrelsen skall tillsammans med den medicinska professionen intensifiera arbetet med att utveckla och genomdriva rikstäckande vårdprogram för olika diagnosgrupper. Det stärker den enskilde patientens rätt till vård på lika villkor.
I dag gäller rätten till en andra bedömning för patienter med livshotande eller särskilt allvarlig sjukdom eller skada. Det kan vara rimligt att möjligheten till en andra bedömning även ska gälla för flera allvarligare diagnoser som inte täcks av nuvarande lagstiftning. Det skulle stärka patientens rätt och valfrihet att få diskutera sjukdomen och behandlingen med en annan läkare om behov av detta skulle föreligga.
På några ställen i landet har landstingen skrivit avtal med privata barnmorskor för att öka patienternas valfrihet inom mödrahälsovården. I de landsting som har slutit avtal begränsas dock ofta valfriheten genom olyckliga avtalskonstruktioner. Vår uppfattning är att blivande föräldrar i alla landsting ska kunna välja vilken barnmorska de ska gå till. Det kan bli möjligt genom en mödravårdspeng.
Med en mödravårdspeng kan kostnaden för mödrahälsovård följa föräldrarna oavsett om föräldrarna väljer en offentlig eller en privat mödravård. På det sättet blir villkoren för de privata mödravårdsmottagningarna samma som för de offentliga. Detsamma bör gälla barnhälsovården. Det bör även råda etableringsfrihet för barnmorskor.
Notan för läkemedlen ökar. Förra året hade den siffran stigit till 15,6 miljarder kronor. Nästa år beräknas kostnaden bli 17,8 miljarder kronor och är 2004 19,6 miljarder kronor.
Det är viktigt att det vidtas åtgärder för att dämpa kostnadsökningen för att människor i framtiden skall kunna erhålla läkemedel till rimliga priser.
Folkpartiets förslag syftar till att dämpa läkemedelskostnaderna utan att patienterna drabbas. För att en läkemedelskostnad skall uppstå måste ju såväl läkaren skriva ut receptet som patienten hämta ut medicinerna.
Enligt vår uppfattning bör reformer genomföras som syftar till att rätt medicin skrivs ut och att det är billigast likvärdiga medicin som används i stället för det förslag som drabbar patienterna med kraftigt höjda kostnader. De åtgärder vi föreslår är följande:
Det måste till en noggrannare uppföljning av läkemedelsförskrivningen. Läkemedelskommittéerna är de organ som är bäst lämpade för att genomföra en sådan uppföljning. Det är de som kan göra kostnadsanalyser och analyser av vilka kostnader som står för ökningen.
Det måste bli enklare för den enskilde läkaren att följa upp sin egen förskrivning. Det beslut som riksdagen redan har tagit om receptförskrivningsregister måste omgående omsättas i praktiken. Läkemedelskommittéerna kan då bl a tillsammans med läkaren gå igenom förskrivningsmönstret och därmed underlätta en mer adekvat förskrivning. En återföring av läkemedelsförskrivningsdata till läkarkåren kan, enligt de studier som utförts, ge omkring 10 procents minskning av kostnaderna för receptförskrivna läkemedel. I dag finns datahjälpmedel som underlättar för läkarna vid förskrivningen att se alternativ och kostnaderna för de olika läkemedlen. Sådana modeller bör ytterligare utvecklas.
Ett annat exempel på en besparing genom bättre förskrivning är SBU:s rekommendationer angående mediciner mot högt blodtryck som enligt beräkningar från Nätverket för läkemedelsepidemiologi (NEPI) skulle innebära besparingar på 300 miljoner kronor per år.
Dessutom bör det år 1993 införda referensprissystemet utvidgas. Riksdagen beslöt år 1992, med enbart Socialdemokraternas röster mot, att i de fall det i praktiken fanns identiska läkemedel skulle subventionen från det allmänna enbart gälla det billigaste preparatet. Enligt utgiven rapport från NEPI ledde det beslutet till besparingar det första året med bortemot 500 miljoner kronor och under åren 1993 till 1996 med sammanlagt nästan 1 miljard kronor. I rapporten redovisas också beräkningar vad en utvidgning av utbytbarheten jämfört med referensprissystemet skulle kunna ha gett år 1996. En sådan utökning av användningen av s.k. generika, där patentskyddet upphört, skulle kunna spara upp till 510 miljoner kronor.
Läkarna skall få möjlighet att förskriva vissa dyrbarare läkemedel – exempelvis nyintroducerade potensmedel eller bantningsmedel – utan rabattering, när syftet i första hand inte är medicinskt utan att skapa bättre livsbetingelser. Detta är fullt möjligt i dag.
Läkemedlen är en integrerad del av övriga hälso- och sjukvården. Genom nya läkemedel har många vinster kunnat uppnås. Minskat lidande för patienterna, kortare vård- och behandlingstider och minskat antal kirurgiska ingrepp m.m.
Läkemedel är också den vanligaste behandlingsformen inom hälso- och sjukvården. Varje dag intas c:a 12 miljoner dygnsdoser läkemedel. I genomsnitt följer varannan patient inte läkarens ordination vilket kan leda till behandlingsmisslyckanden i form av utebliven effekt och biverkningar. En fjärdedel av alla intagningar av patienter över 65 år på medicinklinik uppskattas bero på felanvändning av läkemedel. Vad det kostar svensk hälso- och sjukvård är det ingen som vet. I USA däremot uppskattar man att för varje dollar man lägger ner på läkemedel lägger man också ner en dollar på läkemedelsrelaterad sjuklighet.
Den grupp som konsumerar mest läkemedel är äldre personer som även är den grupp som ofta behöver sjukhusvård på grund av felmedicinering. Om den äldre patienten hade en egen husläkare skulle översikten över patientens läkemedelskonsumtion kraftigt förbättras och man skulle kunna undvika sjukhusvård och kostnader för både patienter och samhället.
Mot bakgrund av det lidande som felanvändning av läkemedel förorsakar patienterna, de ökande läkemedelskostnaderna och kostnaderna för konsekvenserna av felbehandlingen, är det nödvändigt med en nationell handlingsplan för att åstadkomma en optimal läkemedelsanvändning, d.v.s. rätt läkemedel till rätt patient på rätt indikation i rätt dosering under rätt behandlingstid och i rätt administreringsform.
Förbättrad utbildning för läkare, sjuksköterskor och annan hälso- och sjukvårdspersonal om hur läkemedel bäst kan användas. Också användarna behöver information.
Möjlighet för läkarna att följa sina egna läkemedelsförskrivningar och kostnaderna för dem. Erfarenheten har visat att man därigenom kan åstadkomma bättre behandling av patienterna och sänka kostnaderna.
Intensifiering av läkemedelskommittéernas arbete med rekommendationslistor och fortbildning av personalen om läkemedel.
Regelmässig gratis förskrivning av provförpackningar till patienter som skall stå längre tid på ett läkemedel. Tål patienten läkemedlet kan större förpackningar skrivas ut på vanligt sätt.
Krav på användning av billigaste synonympreparat.
Krav på att Läkemedelsverkets, Socialstyrelsens och Statens beredning för medicinsk utvärderings (SBU) rekommendationer om läkemedelsbehandling följs.
Tid för apotekspersonalen att informera kunderna om läkemedels rätta användning.
Utöver detta behövs ett effektivt system för prissättning av läkemedel samt att man åter aktualiserar frågan huruvida läkemedelsanvändare på frivillig väg skall kunna få egna datakort där deras läkemedelsordinationer förs in.
Socialdemokraterna har misslyckats med tandvårdspolitiken. Det behövs ett förbättrat högkostnadsskydd och en översyn av hela tandvården i syfte att få en rättvisare tandvård. Det behövs även en satsning på förebyggande åtgärder för att förhindra ökande tandvårdskostnader i framtiden.
Enligt regeringens vårproposition tillförs tandvården i år 100 miljoner kronor. Det stödet har till huvuddelen använts till helproteser. För nästa år föreslås tandvården få 200 miljoner kronor och samma summa för 2003. Dessa pengar är naturligtvis ett välkommet tillskott men räcker inte för att tillgodose de tandvårdsbehov äldre har.
Konsekvensen av denna otillräckliga satsning på tandvården blir för de äldre sämre tandstatus, sämre näringsintag och därmed sämre hälsotillstånd vilket drabbar den enskilde men också landstingen och kommunerna i form av ökat vårdbehov.
Folkpartiet är berett att satsa mer på tandvården, framför allt till ett förbättrat högkostnadsskydd i tandvården. I vår ekonomiska motion visar vi på finansieringen av denna satsning.
En plan behöver tas fram om hur tandvården successivt skall kunna inlemmas under sjukförsäkringen och garantier lämnas för att ingen skall behöva avstå från tandvård av ekonomiska skäl.
I dag har Apoteket AB monopol på verksamheten. Folkpartiet vill bryta upp det monopolet. På så sätt kan mindre privata apotek bedriva egen verksamhet i konkurrens med andra privata apotek. Avknoppning av verksamheten bör skyndsamt komma till stånd. Däremot bör apoteksmonopolet inte ersättas av ett privat monopol genom en utförsäljning. Det är viktigt att apoteken, även när de blir privata, kan ge samma service som idag med rådgivning och olika typer av upplysningskampanjer. Apoteken har en stor uppgift när det gäller prevention och egenvård.
När bot inte kan ges och patienten är döende skall patienten få dö en lugn och värdig död. Det måste vara en självklarhet att tillräcklig smärtlindring ges. Psykologiskt och socialt stöd skall erbjudas den sjuke och de anhöriga.
Den döende skall kunna få ett värdigt avsked från livet. Vården måste vara lyhörd för den döende och de anhörigas behov och önskemål. Besökstider bör inte begränsas annat än av hänsyn till den sjuke.
Efter Ädelreformen är det en allt större andel av de äldre som slutar sina dagar i hemmet. Här finns en stor uppgift för kommunerna att möta. Det är viktigt att dessa personer får dö under så värdiga former som möjligt. Här måste det finnas upparbetade kontakter med specialistsjukvården och ett kontinuerligt stöd av distriktsläkare m fl.
Inom medicinen liksom inom andra discipliner har forskningen tidigare varit fokuserad mest på män och mäns problem. Resultaten från dessa studier har ofta generaliserats, utan att detta ifrågasatts, till att gälla också för kvinnor. Också den epidemiologiska forskningen över hälsoproblems förekomst har utförts på och av män och baserats på manlig erfarenhet. Statistik har inte varit könsuppdelad och i studier där kvinnor funnits med har man ofta utgått från det manliga som norm. Forskningen har inte varit värdeneutral eller objektiv, vare sig i val av vetenskapliga metoder, frågeställningar eller studieobjekt. Under de senaste åren har dock en förändring skett. Mer satsas på att ta reda på hur olika sjukdomstillstånd yttrar sig hos kvinnor och vilka behandlingar som medför bäst resultat för kvinnor. Men fortfarande är den kunskap vi har om diagnos och behandling av olika sjukdomar generellt sett större för män än kvinnor.
Man har också funnit att det finns medicinska diagnoser för en större del av de symptom män brukar söka för än för kvinnor. Därmed får män oftare en diagnos för de symptom de presenterar när de söker vård än vad fallet är för kvinnor.
Vi anser att regeringen bör lägga fram en handlingsplan över hur hälso- och sjukvården för kvinnor och män skall utformas så att vården i ordets rätta bemärkelse skall bli jämställd.
|
Stockholm den 5 oktober 2001 |
|
|
Lars Leijonborg (fp) |
|
|
Bo Könberg (fp) |
Elver Jonsson (fp) |
|
Kerstin Heinemann (fp) |
Karin Pilsäter (fp) |
|
Yvonne Ångström (fp) |
Harald Nordlund (fp) |