Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen i högre grad bör uppmärksamma kvinnors arbetsförhållanden.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att öka kvinnors inflytande inom vården.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att det i förvaltningslagen bör införas ett tillägg angående bemötandefrågorna.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att ökade resurser måste satsas på forskning kring kvinnors ohälsa och att kvinnoperspektivet bör införas i läkar- och vårdutbildningar.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om rehabilitering och kvinnors rätt till socialförsäkringsskyddet.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen bör lägga fram förslag för att öka inflytandet och stärka rätten att välja alternativa behandlingsmetoder.
1 Yrkande 5 hänvisat till SfU.
Det breder ut sig en ny fattigdom – brist på livskvalitet, brist på grundtrygghet och brist på självbestämmande. Att inte ha tid blir allt mer en fråga om att inte ha makt över sitt liv. Och har man inte inflytande över sin vardag infinner sig vanmakt och missnöje som i sin tur kan leda till ohälsa.
Många av de nyfattiga är idag kvinnor i olika skeden i livet. Det visar sig allt vanligare att kvinnor drabbas av stressrelaterade sjukdomar. Nya osynliga sjukdomar med diffusa symtom som medför oregelbunden smärta blir allt mer vanligt. Priset för kvinnornas dubbelarbete har blivit ständig stress och känslor av otillräcklighet som i sin tur kan leda till ohälsa.
Antalet anmälda arbetsrelaterade sjukdomar har fördubblats de senaste tre åren; för kvinnor är ökningen alarmerande, upp till 120 procent. En bidragande orsak till detta är kvinnors ansvarstagande i arbetet, men även för familj och hem. Ohälsan ses som en konsekvens av den arbetsfördelning utifrån kön som råder i samhället. Kvinnor mitt i livet, med små barn och ett intensivt yrkesliv, hotas nu av utbrändhet. Det krävs en större tolerans för olikheter och ett ständigt ifrågasättande av strukturerna i dagens samhälle för att öka kvinnors inflytande. Detta bör ges regeringen till känna.
Skillnaderna i ohälsa har ofta grundat sig på perspektivet om klasskillnader, och därmed har kvinnoperspektivet kommit i skymundan. De senaste årens ekonomiska åtstramningar inom vården, omsorgen och skolan har speciellt drabbat kvinnorna. Med världens mest uppdelade arbetsmarknad och ett väl känt faktum att kvinnorna till största delen finns inom den offentliga sektorn är det beklämmande att den offentliga sektorn inte är ett föredöme. Detta bör ges regeringen till känna.
Vi upplever nu en våg av neddragningar inom alla områden av kvinnosjukvården. Förlossningsvård, gynekologi, mammografi, rehabilitering och medicinsk forskning är alla exempel på hur kvinnors hälsa och levnadsvillkor sätts på undantag. Det är viktigt att regeringen skapar en tydlig bild av vad som händer med kvinnosjukvården över landet och skapar förutsättningar för att stärka kvinnors trygghet i vården. Vad som ovan anförts bör ges regeringen till känna.
Grundläggande för att en människa ska få förtroende för sjukvården är att bli trodd och bemött med respekt. Studier visar att kvinnor behandlas annorlunda än män som patienter i sjukvården. Kvinnor beskriver sina sjukdomssymtom på ett annat sätt än män, vilket kan leda till att deras sjukdomar underdiagnostiseras, med brister i både behandling och rehabilitering som följd. Ett tecken på detta är att det oftare ställs psykiatrisk diagnos på kvinnor än män, trots att det gjorts färre undersökningar med främst äldre kvinnor. Av statistik framgår även att kvinnor fick dubbelt så mycket depressionsmediciner utskrivna än vad männen fick. Detta bör ges regeringen till känna.
Trots att kvinnor och män har olika fysik, olika sociala villkor, olika biologiska rytmer samt väsentligt skilda arbetsvillkor har den medicinska forskningen haft mannens villkor och kroppsfunktion som utgångspunkt. Det innebär att kunskapen om kvinnors ohälsa och orsakerna till den, samt kvinnors åldrande, är otillräckliga. I vårt land saknas fortfarande könsrelaterad information om vad som utgör optimal läkemedelsbehandling vid olika tillstånd.
I USA är det numera krav på att vid kliniska läkemedelsprövningar inkludera både kvinnor och män och att analysera materialet efter kön. En motsvarande policy bör skapas även i Sverige. Därutöver bör en genomgång av de svenska biverkningserfarenheterna ske för att ge en bättre kunskap om läkemedlens säkerhet. Det skulle också ge underlag för bedömning av om män och kvinnor bör få olika dosering eller olika läkemedel vid vissa diagnoser. Ökade resurser måste satsas på forskning kring kvinnors ohälsa och på att i större utsträckning föra in kvinnoperspektivet i läkar- och vårdutbildning. För all forskning om läkemedel där statliga bidrag utgår bör krav fastställas att könsperspektivet ska finnas med. Detta bör ges regeringen till känna.
All smärta och alla skador syns inte på utsidan, och detta leder till svårigheter bl.a. i kontakter med försäkringskassan. Förslitningsskador, som kvinnor oftast drabbas av, blir sällan godkända som arbetsskada. Studier visar också att kvinnor får vänta längre på rehabiliteringsinsatser än män. Dessutom får de rehabilitering under en kortare tid och till ett lägre pris. Detta visar tydligt att det finns en uppfattning om att kvinnor inte är lika mycket värda som män. Det finns dessutom exempel på att kvinnor inte fått full ersättning därför att de trots sin sjukdom utfört hushållsarbete. Rätt till likartad ersättning och rehabilitering borde vara en självklarhet.
Att ekonomiskt utestänga kvinnor från samhällets socialförsäkringssystem på grund av historiska och ekonomiska skäl anser vi vara diskriminering. I förvaltningslagen finns angivet vilka rättigheter medborgare har. Vi förutsätter att de även gäller kvinnor. Det vi i detta sammanhang saknar är riktlinjer för bemötande av medborgarna. I förvaltningslagen bör därför införas ett tillägg angående bemötandefrågorna. Detta bör ges regeringen till känna.
Eftersom kvinnor i högre grad än män kommer i kontakt med vården är det viktigt att uppmärksamma de specifika maktförhållanden som råder där. Det kan t.ex. gälla patientens inflytande och den information som ges till patienterna. Den fråga som måste ställas är om ”patienten” i grunden också är man, när verkligheten är olika personer med olika kön, ålder m.m. Vårdens speciella karaktär leder i sig till att många upplever sig underordnade läkarens makt. Särskild vaksamhet för detta förhållande måste gälla äldre kvinnors möjligheter och valfrihet och kvinnor med utländsk bakgrund, som självklart bär med sig sin kulturs erfarenheter.
Oavsett bakgrund vet många inte om att de har rätt att säga nej till olika ordinationer. Dessutom får de då oftast inte veta vilka alternativa behandlingsmetoder som står till buds. Relationen mellan läkare och patient ska bygga på ömsesidig respekt och dialog. Läkaren är professionell i sitt yrke, men patienten är experten på sin egen kropp och vet oftast hur den reagerar vid olika situationer. Rätten att välja mellan olika behandlingsalternativ måste gälla både i fråga om vårdinrättning och behandling.
Även när det gäller behandlingsalternativ som ligger utanför den traditionella skolmedicinen har patienten rätt att få hjälp med att finna information. Kvinnor är ofta intresserade av alternativa lösningar och det är viktigt att regeringen lägger förslag där rätten att välja alternativ stärks. Detta bör ges regeringen till känna.
Att utjämna klasskillnaderna är inte detsamma som att få ett jämställt samhälle. Att fösa in alla i ett kollektiv är ingen garanti för ett jämställt samhälle. Varje människa har rätt att utvecklas efter sina förutsättningar och påverka sin egen situation. Det är enbart genom att se könsmönstren som vi kan bryta upp dessa och ge varje människa möjligheter att fritt utvecklas som individ. Detta bör ges regeringen tillkänna.
|
Stockholm den 4 oktober 2001 |
|
|
Viviann Gerdin (c) |
Lena Ek (c) |