Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att förbättra livskvaliteten för smärtpatienterna.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att stimulera till utbyggd smärtvård med minst en komplett enhet i varje landsting.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utbildning om smärtlindring bör bli obligatorisk i läkarutbildningen.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att en finansiell samordning mellan landstingen och Försäkringskassan bör ske för att öka smärtvårdsinsatserna.2
1 Yrkande 3 hänvisat till UbU.
2 Yrkande 4 hänvisat till SfU.
Många människor med kronisk smärta har idag svårt att erhålla vård och behandling. Skälet är långa väntetider till de smärtkliniker som finns, i sämsta fall saknas det smärtklinik att tillgå. Utebliven smärtbehandling drabbar främst de som bor ute i landet. Gemensamt för smärtpatienterna är att smärtan medför en försämrad livskvalitet, långa sjukskrivningsperioder, ekonomiskt avbräck för den enskilde och stora kostnader för samhället.
Att leva med ständig värk är ett smärtsamt tillstånd. Utöver smärtproblemen så möter också smärtpatienterna oförståelse från omgivningen, vilket kan leda till att patienten mår ännu sämre. Smärtan syns inte och därmed blir mångas värktillstånd ifrågasatt av både anhöriga, arbetsgivare och inom sjukvården.
Patienternas behov av smärtlindring är idag långt ifrån tillfredsställda. Trots att fler än tidigare är i behov av hjälp har inte smärtvården byggts ut. Drygt hälften av landets länssjukhus klarar inte av att leva upp till Socialstyrelsens rekommendationer om att ge lindring till smärtpatienterna. Vi tvingas konstatera att smärtlindring är ett eftersatt kapitel inom svensk sjukvård. Ett av sjukvårdens mål bör därför vara livskvalitet för smärtpatienterna.
Vi lever i en tid av stark press, mycket stress och lite vila. Detta är säkert en bidragande orsak till att allt fler uppger någon form av fysisk smärta. Med en återkommande smärta följer dålig sömn och trötthet, vilket så småningom leder till utbrändhet. Det är därför ett rimligt krav att varje landsting skall ha minst en smärtvårdsenhet med olika specialister anslutna, främst för patientens skull. Men det är även samhällsekonomiskt viktigt att ge smärtpatienterna behandling i god tid innan de utvecklar ett kroniskt smärttillstånd.
För att kunna erbjuda en heltäckande smärtbehandling runt om i landet måste smärtläkarens status höjas. Genom att göra smärtlindring till ett obligatoriskt moment i läkarutbildningen breddas kunskaperna och basen för forskning om smärta. Läkare med specialistkompetens i ämnet smärta, s.k. algologer, är idag en bristvara. Behovet av utbildning är stort och akut. Vem som ansvarar för att smärtvården finns tillgänglig behöver också förtydligas.
Bristen på ekonomiska medel har säkert påverkat utbyggnaden och uppsplittringen av smärtvården. Långsiktigt innebär det att smärtpatienterna tillhör den grupp som ofta vandrar runt inom vården. De anses ha fem gånger högre vårdkonsumtion än andra sjukvårdsgrupper. En utbyggd smärtbehandling i landet skulle därmed kunna minska rundgången och även minska sjukskrivningskostnaderna.
För att skapa bättre förutsättningar för en utbyggd smärtvård bör finansiell samordning utökas mellan sjukvårdens huvudmän, landstingen och Försäkringskassan, och även omfatta smärtvården. För den enskilde som är i behov av hjälp, men även för samhället, medför det vinster om samarbetet mellan de båda huvudmännen kan öka. Att korta sjukskrivningstiderna medför ökat ekonomiskt utrymme för övriga sjukvårdsinsatser.
|
Stockholm den 3 oktober 2001 |
|
|
Viviann Gerdin (c) |
Gunnel Wallin (c) |