Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att en handlingsplan för att minska tillgängligheten av narkotika upprättas.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att informationen om narkotikans skadliga konsekvenser ständigt måste pågå i samhälle och skola.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att polis och tull måste ges utökade möjligheter att stoppa införsel, langning, tillverkning och försäljning av narkotika.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av att utvärdera missbrukarvårdens resultat och behandlingsmetoder.
1 Yrkande 3 hänvisat till JuU.
Undersökningar om omfattningen av missbruk av tung narkotika har genomförts åren 1979, 1992 och 1998. År 1992 uppskattades antalet missbrukare av tung narkotika till 14 000–20 000 personer. Enligt undersökningen hade 93 procent av missbrukarna av tung narkotika injicerat narkotika under det senaste året. Blandmissbruk var den vanligaste missbruksformen; 77 procent hade missbrukat två eller flera narkotiska preparat, medan 47 respektive 35 procent också missbrukat alkohol respektive sömnmedel och lugnande medel. Amfetamin var det vanligast förekommande narkotiska preparatet (82 procent), följt av cannabis (66 procent) och heroin (32 procent). Omkring hälften hade missbrukat i tio år eller mer. I undersökningen från år 1998 om omfattningen av missbruket av tung narkotika görs olika skattningar av antalet tunga missbrukare i hela landet. Antalet anges till drygt 33 000 eller drygt 28 000 personer beroende på använd beräkningsmetod.
Narkotikamissbrukets karaktär gör att det är svårt att med säkerhet uppskatta antalet missbrukare och deras förbrukning av narkotika. En uppskattning av den totala mängden narkotika är också ytterst osäker.
Från slutet av 1970-talet fram till slutet av 1990-talet har det skett påtagliga förändringar i åldersfördelningen bland missbrukarna av tung narkotika. Fler missbrukare finns i dag i de äldre åldersgrupperna. Medelådern har successivt stigit från 27 år 1979, till 32 år 1992 och 35 år 1998. Detta är framför allt en effekt av att många missbrukare som fanns med i tidigare undersökningar fortfarande är kvar i aktivt missbruk.
När det gäller nyrekryteringen har det enligt beräkningar skett en kraftig ökning av missbrukare av tung narkotika mellan åren 1979 och 1992 (ca 800 per år)och en ännu kraftigare ökning mellan åren 1992 och 1998 (ca 1 900 per år). De största årliga ökningarna har skett från omkring 1994 och framåt.
1998 års undersökning visar att centralstimulantia är det vanligaste preparatet bland de tunga missbrukarna, därefter opiater (främst heroin) och cannabis.
Undersökningar pekar på att även drogkonsumtionen har ökat bland ungdomar under 1990-talet. Med tanke på narkotikabrukets negativa konsekvenser är det angeläget att ytterligare satsningar görs för att minska nyrekrytering och tillgänglighet av narkotika. En handlingsplan för att minska tillgängligheten bör upprättas.
Återkommande undersökningar görs av skolungdomars och mönstrades narkotikavanor. Under början av 1980-talet inleddes en minskning av narkotikaerfarenheten bland skolelever i årskurs 9. Andelen som prövat narkotika sjönk till 3–4 procent under andra halvan av 1980-talet.
Under 1990-talet har andelen mer än fördubblats, och år 1999 svarade 9 procent av pojkarna och 7 procent av flickorna att de använt narkotika någon gång. De senaste årens värden indikerar dock att ökningen bland skoleleverna åtminstone tillfälligt är bruten.
De mönstrade uppgav mer omfattande narkotikaerfarenhet under slutet av 1990-talet. Det var främst cannabis (marijuana eller hasch) som både elever och mönstrade använt. Informationen om narkotikans skadliga konsekvenser måste ständigt pågå i samhälle och skola.
Kunskapen om narkotikatillgången i samhället baserar sig på uppgifter om polisens och tullens beslag av narkotika. Enligt vissa beräkningar år 1997 har antagits att den mängd narkotika som beslagtas motsvarar ungefär 15 procent av den narkotika som finns i samhället.
Cannabis är fortfarande den vanligaste drogen i landet, både bland vuxna och bland ungdomar. En stor del av detta missbruk förblir oupptäckt. Efter cannabis kommer amfetamin som ökat kraftigt under 1990-talet. Utbudet av andra syntetiska droger har också ökat under 1990-talet. Flera uppgifter pekar på att heroin har blivit vanligare under 1990-talet. Tillgången på heroin förefaller också vara god, därom vittnar beslagsstatistiken och gatupriserna.
Trots en liten nedgång år 1999 har antalet narkotikabeslag av tull och polis
ökat med närmare 50 procent under 1990-talet, och de uppgick till drygt 14 000 beslag år 1999. Relativt sett har heroin respektive sömnmedel och lugnande medel ökat mest, men även de redan omfattande amfetaminbeslagen ökade under perioden. Polis och tull måste ges utökade möjligheter att stoppa införsel, langning, tillverkning och försäljning av narkotika.
CAN insamlar två gånger om året data om narkotikamissbruket från drygt 200 uppgiftslämnare i 27 utvalda kommuner och samtliga län. Rapporteringen från kommunerna har skett genom nyckelpersoner inom bland annat polis, socialtjänst, sjukvård och frivård. Den senaste undersökningen tyder på att missbruket av ecstasy har ökat under hösten 2000, liksom även bruket av amfetamin och rökheroin. Blandmissbruket samt antalet personer som injicerar heroin tycks också växa. En prisjämförelse mellan våren och hösten 2000 indikerar att priset på vitt och brunt heroin har stigit medan tendensen är den motsatta för kokain.
Genomsnittspriser för olika narkotiska preparat under perioden oktober 1999 t.o.m. mars 2000 finns inrapporterade. 1 gram hasch kostade 60–150 kr (medelvärde 80 kr), 1 gram marijuana 30–100 kr (medelvärde 75 kr), 1 gram vitt heroin 250–3 000 kr (medelvärde 1 300 kr), 1 gram amfetamin 60–900 kr (medelvärde 250 kr) och 1 gram kokain 800–2 000 kr (medelvärde 1 000 kr).
Eftersom många som börjar använda narkotika snabbt blir beroende av drogerna kommer de drogberoende ofta i svåra ekonomiska situationer. Stölder, rån och prostitution är inte ovanliga konsekvenser av drogmissbruk. Människor kommer in i en cirkel som det är svårt att av egen kraft ta sig ur.
När det gäller behandling och vård av narkotikamissbrukare medverkar flera aktörer – socialtjänsten, sjukvården och kriminalvården samt i vissa fall privata vårdgivare. Socialtjänsten har ett huvudansvar för vård- och behandlingsinsatser.
Av de personer som den 1 november 1999 var missbrukare av alkohol, narkotika, läkemedel eller lösningsmedel hade cirka 80 procent blivit föremål för insatser inom den öppna vården. Antalet personer fördelade sig enligt följande: bistånd som avser boende 5 500 (28 procent), individuellt behovsprövad öppenvård 10 400 (53 procent), frivillig institutionsvård (enligt SoL) 3 200 (16 procent), frivillig familjehemsvård 300 (2 procent) och tvångsvård på institution (enligt lagen om vård av missbrukare i vissa fall, LVM) 260 (2 procent). En och samma person kunde erhålla flera olika typer av vård samtidigt varför totalsumman (cirka 20 000) är högre än det faktiska antalet individer som erhöll vård eller behandling från socialtjänsten.
Den 1 november 2000 fick omkring 21 000 personer med missbruksproblem någon form av vårdinsats inom socialtjänsten. Mer än 80 procent fick insatser inom öppenvård. Nästan 3 500 personer fick insatser inom institutionsvård, vilket är en liten ökning jämfört med året innan. Ökningen fanns i den frivilliga vården, medan tvångsvården minskat något.
I årets budgetproposition (Utgiftsområde 9 s. 119–120) anförs att det sammantaget under 1990-talet skett en förskjutning från långvariga institutionsbehandlingar mot öppenvård och korta vårdtider och skyddat boende med stöd. Efterfrågan på tvångsvård gick ned kraftigt under 1990-talets andra hälft, men förefaller ha stabiliserat sig på en i förhållande till 1990-talets början låg nivå. Enligt regeringen går det dock inte att konstatera en generell neddragning av insatser inom missbrukarvården. Regeringen fastslår att utvecklingen inom missbrukarvården är svårbedömd. Det finns därför anledning att även fortsättningsvis noga följa frågan. Det gäller såväl avvägningen mellan öppenvård och institutionsvård som innehållet och kvaliteten i insatserna.
Vi anser att det dessutom är angeläget att utvärdera missbrukarvårdens resultat och behandlingsmetoder.
En ny vetenskaplig rapport visar vilka behandlingar som ger bevisat bäst resultat vid alkohol- och narkotikamissbruk. Men det är inte de metoderna som används. Det konstaterar SBU, Statens beredning för medicinsk metodik, som ligger bakom rapporten Behandling av alkohol- och narkotikaproblem. Missbrukarvården skulle förbättras om resurser överfördes från ineffektiva behandlingsmetoder till metoder som är dokumenterat effektiva, skriver SBU. De delar av missbruksvården som tillämpar metoder som har vetenskapligt stöd skulle kunna förstärkas.
SBU konstaterar vidare att bland psykosociala behandlingsmetoder mot heroin- och kokainberoende är effekterna störst av så kallade omlärande behandlingar som inriktar sig på att ändra själva missbruksbeteendet, ofta så kallade beteendeterapier. I samtliga studier av psykosocial behandling av heroinberoende har dock också metadonbehandling givits. Dynamisk psykoterapi förefaller kunna minska heroinmissbruk. Däremot saknas säkerställda effekter av de ospecifika, stödjande behandlingar som ofta används i svensk missbruksvård. Inte heller har någon av de psykosociala behandlingar som har prövats mot cannabis haft påvisbar effekt. För övriga narkotiska preparat, till exempel amfetamin, är psykosociala behandlingar inte tillräckligt studerade.
De studier som jämfört effekterna av olika vårdformer visar att för narkotikamissbrukare medför institutionsvård en effekt på social funktion och kvarstannande i vård, men effekten är övergående. Däremot kan bättre resultat uppnås för vissa grupper av narkotikamissbrukare, nämligen de som är psykiskt sjuka eller hemlösa. Hos dessa ger institutionsbehandling mindre bruk av alkohol och narkotika samt färre psykiska symtom jämfört med behandling i psykiatrisk öppenvård eller allmän social service.
Vi anser att det finns anledning att ändra de behandlingsmetoder som inte visar sig vara effektiva, dvs. som inte kan ge den drogberoende ett liv i värdighet och bli fri från beroendet.
Många anser att missbrukarvården försummats under de senaste tio åren och pekar bl.a. på att öppenvården successivt ersatt institutionsvården under 1990-talet. Antalet institutioner för vuxna missbrukare har minskat, från 381 institutioner år 1990 till 325 år 1999. Antalet platser minskade på motsvarande sätt. Det saknas också generella och regelbundna effektstudier av vården.
Ekonomisk forskning har i första hand koncentrerat sig på att beräkna kostnader som narkotikamissbruket för med sig. Det är komplicerat att beräkna dessa kostnader, vilket delvis sammanhänger med dess illegala karaktär. En stor utgiftspost är dock den som orsakas av kriminaliteten och skyddsåtgärderna mot densamma. Ett par försök har gjorts under senare tid. Båda anger att samhällskostnaden är ungefär 6 miljarder per år. Men då är inte det lidande som drogmissbruket åsamkar den enskilde och hans eller hennes familj medräknad i den kostnaden.
|
Stockholm den 5 oktober 2001 |
|
|
Margareta Viklund (kd) |
|
|
Maud Ekendahl (m) |
Yvonne Oscarsson (v) |
|
Gunnel Wallin (c) |
Harald Nordlund (fp) |
|
Helena Hillar Rosenqvist (mp) |