1 Innehållsförteckning 1
2 Förslag till riksdagsbeslut 2
3 Inledning 3
3.1 Verklighet och vision sammanfaller inte 3
4 Skola och utbildning 4
5 Rätt till arbete 4
6 Hjälpmedel 5
7 Dolda funktionshinder 5
8 Att vara hörselskadad 6
9 De dövas situation 6
9.1 Auktoriserade teckenspråkstolkar 6
10 Tillgänglighet för alla 7
11 Bilstöd 7
12 Färdtjänst 8
13 Rehabilitering – en rättighet 9
14 LSS, LASS och SoL 9
14.1 Lagen om assistansersättning – LASS 10
14.2 Lagen om stöd och service – LSS 10
14.3 Psykiskt funktionshindrade och LSS 10
14.4 Stöd enligt socialtjänstlagen 11
15 Avslutning 11
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av en utredning om en etisk plattform.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en manual för brukarrevision.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av dövtolkar.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om situationen vid Örebro universitet.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om utbildning kring dolda handikapp för handläggare på kommun och försäkringskassa.
Riksdagen beslutar att hos regeringen begära förslag om auktorisation av dövtolkar.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utredningen kring diskrimineringslagstiftningen bör få ett tilläggsdirektiv att utreda huruvida bristande tillgänglighet kan vara diskriminerande.3
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till ändring av lagen om bilstöd i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att färdtjänsten skall vara ett likvärdigt alternativ till kollektivtrafiken.4
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ansvarsfördelningen mellan myndigheter vid rehabilitering.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om hjärnskadade barns behov av rehabilitering.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett förtydligande av LSS vad gäller bedömningen av barns omvårdnadsbehov.
Riksdagen beslutar att begära av regeringen att en särskild utredare får direktiv om att se över LSS tillämpning för psykiskt funktionshindrade.
Riksdagen beslutar att hos regeringen begära en utredning om den sammanlagda effekten av LSS och SoL beträffande personligt stöd.
1 Yrkandena 3 och 4 hänvisade till UbU.
2 Yrkande 6 hänvisat till NU.
3 Yrkande 7 hänvisat till KU.
4 Yrkande 9 hänvisat till TU.
”Handikapp är i stor utsträckning en följd av brister i samhället. Därför kan handikapp elimineras. Det gör man genom att förändra samhället.”
Citatet är ett uttalande av Handikappförbundens Centralkommitté 1972. Vetskapen om att graden av handikapp inte är statisk utan snarare en följd av samhällets beredvillighet och förmåga att gå människor med funktionshinder till mötes, är gammal i Sverige. Funktionshindret blir i själva verket ett handikapp för den enskilde först när samhället inte förmår kompensera bristerna.
I riksdagen råder samstämmighet om målen för handikappolitiken – d.v.s att funktionshindrade ska ha likvärdiga levnadsförhållanden med resten av befolkningens. Trots den breda politiska enigheten brister det svenska samhället fortfarande i detta avseende.
Den kristdemokratiska handikappolitiken är förankrad i en människosyn som både tillmäter människan okränkbart värde och erkänner att alla människor är olika, med olika begåvning, intresse och förutsättningar. Utifrån sina egna villkor ska alla handikappade ha rätt till delaktighet och gemenskap i samhället.
Man räknar med att var femte person i Sverige har någon form av funktionshinder. Det är således ett stort antal människor som berörs av den handikapppolitik som förs. En enträgen kamp för att förbättra de handikappades liv har också gett resultat, men mycket väntar fortfarande på att åtgärdas.
Det nyligen publicerade betänkandet Funktionshinder och välfärd av Kommittén välfärdsbokslut (SOU 2000:56) visar att funktionshindrade har en sämre välfärd än övriga befolkningen. En stor del av de funktionshindrade lever under knappa ekonomiska omständigheter – trots fasta anställningar. Detta beror framförallt på att handikappade människor har merkostnader p.g.a sitt funktionshinder.
Funktionshindrade människor har också svårare att hävda sin rätt gentemot myndigheter av olika slag. En utredning från Riksförbundet för rörelsehindrade barn och ungdomar visar att hälften av föräldrarna till handikappade barn har överklagat ett eller flera myndighetsbeslut. De handikappade upplever många gånger att de inte har det inflytande över sitt liv som lagen ger dem rätt till. Ibland handlar det om attityder från myndigheter, ibland om bristande kunskap och ibland om en kombination av dessa. De handikappades situation är komplicerad, vilket myndigheter och samhälle måste ta hänsyn till. Ofta jämställs äldre och funktionshindrade i lagstiftningen eftersom båda grupperna har behov av stöd. Som olika grupper med olika behov bör de särskiljas i högre utsträckning.
Man kan konstatera att handikappolitiken brister vad gäller detaljer och enskilda beslut. De allvarligare orättvisorna inträffar dock när grundläggande demokratiska principer och internationella konventioner åsidosätts. En etisk plattform behöver utarbetas till stöd för bevakningen av funktionshindrades grundläggande rättigheter. Kristdemokraterna yrkar därför att regeringen tillsätter en utredning för utarbetandet av en etisk plattform.
Handikappolitiken implementeras ute i kommunerna, och därför kan tillämpningen av lagstiftningen skilja sig åt mellan olika delar av landet. Regeringen bör av den anledningen uppdra åt Socialstyrelsen att ta fram en enhetlig manual för brukarrevision som kan göra det möjligt att genomföra kvalitetsgranskningar ur brukarperspektiv mellan olika verksamheter i landet.
En mycket viktig uppgift för skolan är att öka medvetenheten om funktionsnedsättningar bland eleverna. Förståelsen för de funktionshindrades situation och behov ska förklaras för eleverna i ett tidigt skede. Skolan ska kraftfullt motverka diskriminering av elever och personal med funktionsnedsättning.
I all utbildning är det viktigt att lyfta fram handikappfrågor. Det gäller såväl i själva undervisningen som i utformandet av lokalerna. Tillgänglighet till och anpassningen av lärosätenas lokaler ska prioriteras. I arkitekt- och byggnadsingenjörsutbildningarna ska handikappfrågorna lyftas fram. All läkar- och vårdpersonal måste ha tillräcklig utbildning och tillgång till de effektivaste behandlingsmetoderna för att kunna ge adekvat vård.
För döva studenter är tillgången på dövtolkar helt avgörande för om de ska kunna genomföra sin utbildning. De två senaste åren har fler dövtolkar utbildats, vilket underlättar för de döva studenterna. Det råder dock alltjämt stor brist på dövtolkar – följden blir att det för många döva blir svårt eller omöjligt att studera. Bristen skulle kunna avhjälpas genom ett mer aktivt samhällsstöd. Exempelvis utgår inte studiemedel till dövtolksstuderande före 20 års ålder, eftersom all utbildning sker vid folkhögskolor. Det saknas även lärare för utbildandet av dövtolkar.
I Örebro finns förskola, skola och riksgymnasium för döva och hörselskadade. Antalet tolkbehövande studerande som påbörjar sin utbildning vid Örebro universitet ökar stadigt. De anslag som universitetet har till sitt förfogande för att driva verksamheten räcker inte. Om inte anslagen på sikt anpassas efter behoven riskerar många döva och hörselskadade att inte kunna ta del av utbildningen.
Att personer med funktionsnedsättning ska kunna erhålla stöd för att få ett meningsfullt arbete är betydelsefullt. Lönebidragen är ett sådant stöd som underlättar för funktionshindrade att få anställning. Tyvärr upplever många lönebidragsanställda sin anställning som otrygg, då bidraget ska omförhandlas en gång per år. Det är även svårt att få någon löneutveckling eftersom arbetsgivare får ut högst 13.700 kr per månad, vilket inte får utgöra mer än 80 % av lönen.
Försäkringskassans personal måste vara kunnig och informerad om olika typer av funktionshinder. Ett bättre samarbete måste byggas upp med handikapporganisationerna för att också ta tillvara deras kunskaper och erfarenheter. Det gäller för såväl yrkesutbildning som omskolning, anpassning, rehabilitering och bemötandet av anhöriga.
Landstingen ska enligt 3 a § hälso- och sjukvårdslagen erbjuda hjälpmedel för funktionshindrade. I en del landsting är det mycket långa väntetider för hjälpmedel. Det förekommer att exempelvis köerna till utprovning av hörapparat överstiger två år. Barns och vuxnas behov av hjälpmedel för att kompensera ett funktionshinder skiljer sig åt i flera avseenden. För att stimulera funktionshindrade barns utveckling är hjälpmedel ofta nödvändiga. Alla barn utvecklas genom lekandet, och det gäller även funktionshindrade barn. Handikappade barns behov av hjälpmedel för fritidsverksamhet är mer omfattande, och tilldelningen är inte tillräcklig. Landstingens hjälpmedelscentraler har mycket olika praxis, och här och var råder det oklara regler ifråga om rollfördelningen och beslutanderätten mellan habiliteringsläkare, habiliteringsorganisation och hjälpmedelscentralerna.
Hjälpmedel för utveckling beviljas numera inte. Trehjuliga cyklar, som tidigare hänfördes till ”förflyttningsmedel”, betecknas numera som ”fritidshjälpmedel” och beviljas inte. Många barn och ungdomar blir därför hänvisade till rullstolen, trots att de skulle kunna cykla. Datorhjälpmedel beviljas i skolan, men inte i hemmet – där behovet är lika stort.
Funktionshinder kan vara dolda. Till de dolda handikappen räknas allergier, psykiska sjukdomar, afasi och demens m.fl. Att individens handikapp är osynligt kan innebära en särskilt stor belastning för den som är drabbad.
Barn med dolda handikapp såsom DAMP, dyslexi och andra näraliggande diagnoser har fortfarande stora kvarstående behov. Det finns anledning att upprätta en nationell handlingsplan för dessa barn.
Kristdemokraterna ökar bidragen till kommunerna för att bl.a. ge utrymme för en satsning på personer med dolda handikapp. Handläggare i kommuner och på försäkringskassor behöver utbildning om dolda funktionshinder. Utbildningsmaterial behöver framställas i syfte att använda i utbildningen.
Många hörselskadade tvingas till förtidspension och långa sjukskrivningsperioder för att situationen i arbetslivet blivit ohållbar. Undersökningar om hörselskadade visar att de har en besvärlig situation i arbetslivet och att hörselskadade trots lång anställningstid inte fått möjligheter till kompetensutveckling. Hörselskadade är också överrepresenterade bland dem som har förtidspension. Var femte förtidspensionerad man är, enligt SCB:s välfärdsrapport, hörselskadad. En hörselskadad individ riskerar dessutom att bli isolerad, eftersom det ofta är svårt att kommunicera med såväl hörande som döva personer.
För döva – liksom för hörande – är förmågan att kommunicera genom språket inte medfödd utan utvecklas i kontakten med våra medmänniskor. Om man växer upp och lever i en språkligt torftig miljö blir ens språkliga förmåga sämre. För döva är teckenspråket av stor betydelse för möjligheten till delaktighet i samhället.
Döva elever behöver mycket stöd och resurser under sin skolgång. För sin utveckling måste eleverna ha språklig kontakt även med annan personal än lärarna. Därför är det viktigt att inte bara lärarna utan även övrig personal behärskar teckenspråk. Målet bör vara att all personal som arbetar och har kontakt med barnen på dövskolor ska kunna teckentala.
Kammarkollegiet är den utfärdande myndighet som auktoriserar tolkar i talade språk. Teckenspråket är ett eget, levande och självständigt språk och har status som officiellt erkänt modersmål i Sverige och kan därför jämställas med andra modersmål i vilka tolkauktorisation sedan länge är möjlig. Brukarna av teckenspråkstolkar och myndigheter har efterfrågat auktorisation som bevis på tolkens kompetens. I regeringens proposition, 1992/93:159 Stöd och service till vissa funktionshindrade, uppmärksammade man behovet av en tolkauktorisation men menade att frågan behövde en fortsatt beredning. Frågan är ännu olöst och det saknas fortfarande auktorisation för teckenspråkstolkar. Alltfler döva använder tolk och behovet av en kvalitetsgaranti i form av en tolkauktorisation blir allt viktigare.
Handikappolitiken syftar till att skapa ett likvärdigt medborgarskap för funktionshindrade. En del i det arbetet är att åtgärda bristande tillgänglighet i samhället.
Var fjärde lokal där kommunfullmäktige håller sin sammanträden uppfyller inte minimala krav på tillgänglighet för rörelsehindrade, som därmed utestängs från en central del av den svenska demokratin. I bara 10 procent av kommunerna kan man kommunicera direkt med kommunens växel med hjälp av en texttelefon. Sex av tio kommuner saknar program för tillgänglighet. Många grundskolor saknar minimal anpassning för rörelsehindrade. Bankomater kan inte utnyttjas av rullstolsburna. Fortfarande saknas ett handikapppolitiskt handlingsprogram i hälften av landets kommuner.
Det anses idag inte diskriminerande om en elev på grund av sitt funktionshinder inte kan komma in i skolan. Detta exempel är verklighet för funktionshindrade elever i 40 procent av landets gymnasieskolor, enligt handikappombudsmannens senaste tillgänglighetsrapport. Den nya utredning som ska se över diskriminerings-lagstiftningen bör få ett tilläggsdirektiv att utreda huruvida bristande tillgänglighet i samhället är diskriminering.
Bilstöd kan utbetalas till en person med funktionshinder eller förälder till ett barn med funktionshinder. Stödet räcker till handikappanpassning av ett fordon per handikappad person. För en funktionshindrad person kan bilstödet göra stor skillnad då bilen blir ett bra hjälpmedel och ger individen en frihet som annars är omöjlig.
Idag står det i 10 § förordningen (1988:890) om bilstöd: ”Om en person har fått grundbidrag eller anskaffningsbidrag får nytt sådant bidrag lämnas endast om minst sju år har förflutit sedan beslut senast fattades om att medge rätt till bidrag. Om det finns skäl från trafiksäkerhetssynpunkt eller medicinsk synpunkt, får dock bidrag lämnas tidigare.” Denna regel är rimlig när bilstöd har beviljats en person med funktionshinder och denne önskar byta bil. När en förälder beviljats bilstöd borde det dock förhålla sig annorlunda:
Bilstöd har beviljats en förälder till ett barn med funktionshinder. Föräldern får ytterligare ett barn med funktionshinder. Den först anskaffade bilen kan inte bytas, även om det senaste barnets behov kräver det.
Om en förälder själv är funktionshindrad och därför fått bilstöd för en egen bil kan ett nytt bilstöd inte beviljas – varken för byte eller köp av ny bil – för ett funktionshindrat barn.
Enligt nuvarande regler kan föräldrar som har flera barn med funktionshinder idag inte väga samman barnens funktionshinder för att få rätt till bilstöd.1
Fosterföräldrar ingår inte i personkretsen som kan söka och erhålla bilstöd.
Ifråga om bilstödets utformning yrkar Kristdemokraterna att regeringen ska inkomma med förslag på lagändringar som åtgärdar ovanstående brister i lagen.
De handikappade har fått se anslagen till bilstöd sänkas under 3 år i följd. I årets budgetproposition föreslår regeringen en sänkning av anslaget med 30 procent, vilket motsvarar 630 anpassade bilar på ett år. Kristdemokraterna anslår ytterligare 20 miljoner kronor per år för 2002–2004, och kombinerat med regeljustering torde det komma närmare behovstäckning än regeringens förslag.
Den nya lagen om färdtjänst har varit i kraft sedan den 1 januari 1998. Ett av syftena med den lagen var att färdtjänsten skulle vara en komplettering till allmänna kommunikationer. Vägverket har gjort en översyn av hur färdtjänsten fungerar. I översynen påpekas ett antal svagheter i det nuvarande systemet. Kristdemokraterna anser att frågan kräver en snabb handläggning av regeringen.
Kristdemokraterna menar att om färdtjänsten ska vara ett alternativ till kollektivtrafiken för funktionshindrade måste förhållandena vara likvärdiga, vilket innebär:
Om färdtjänsten håller samma standard som kollektivtrafiken bör kostnaden vara densamma för den funktionshindrade.
Om färdtjänsten håller samma standard som egen bil bör kostnaden vara densamma för individen.
Färdtjänsten med kollektivstandard måste hålla utsatta tider.
Färdtjänst med bilstandard måste vara tillgänglig dygnet runt.
Man måste kunna ta med ledsagare eller barn.
När socialtjänsten fattar beslut i färdtjänstärenden kan dessa inte överklagas, eftersom färdtjänst anses vara kollektivtrafik. Det bör finnas en myndighet att överklaga hos. Regeringen bör snarast lösa frågan om instans för överklagande beträffande färdtjänstärenden.
Att som funktionshindrad få rehabilitering är en rättighet. Utgifterna för sjukpenning har ökat kraftigt, vilket medfört att många får gå utan rehabilitering. Enligt Gerhard Larssons utredning ”Rehabilitering till arbete” ger varje krona som satsas på rehabilitering nio kronor tillbaka till samhället. Även om rehabilitering av funktionshindrade inte alltid leder till en anpassning till arbetslivet, så ökar välbefinnandet och sjukvårdskonsumtionen minskar. Vi utvecklar hela vår politik som rör rehabiliteringsfrågor i en särskild motion.
Ett hinder för funktionshindrades rehabilitering är den oklara ansvarsfördelningen mellan olika myndigheter som är inblandade i processen. Försäkringskassans ansvar sträcker sig fram till dess den försäkrade är arbetsförmögen enligt medicinska kriterier. Arbetsmarknadsmyndigheten kräver å sin sida att individen ska vara inte bara frisk utan även anställningsbar. Dessa olika kriterier leder många gånger till att den enskilde slussas mellan myndigheter utan mening eller mål. Individen går miste om en sammanhållen rehabiliteringsprocess. För att få verkningsfulla rehabiliteringar krävs att åtgärder vidtas för att undanröja hindren.
Det behövs konkret forskning kring rehabiliteringen av funktionshindrade. Fortfarande finns stora behov av kompetensutveckling. Vi vill i detta sammanhang, som en resurs, särskilt omnämna Centrum för handikappvetenskap vid universiteten i Linköping och Örebro där omfattande forskning kring funktionshinder bedrivs.
Det finns stora brister i rehabiliteringen av barn med hjärnskador. Skillnaden beror sannolikt på att vuxna hjärnskadade individer är sjukskrivna och då får hjälp genom försäkringskassan. Epidemiologiska undersökningar har visat att endast en mycket liten andel av alla hjärnskadade barn får någon rehabilitering. Restsymtom finns, enligt internationella publikationer, hos 50–80 procent av de skadade. Restsymtomen är främst av kognitiv karaktär, men även personlighetsmässiga avvikelser förekommer. Antalet barn med förvärvad hjärnskada i Sverige har uppskattats till ca 750 stycken. Det finns således ett större antal barn som inte får den rehabilitering de behöver. Hjärnskadade barn som grupp måste uppmärksammas och få den hjälp de behöver.
LSS, LASS och SoL är lagstiftning som reglerar samhällets skyldigheter att ge olika former av stöd till psykiskt och fysiskt funktionshindrade. Denna lagstiftning har stor betydelse för de handikappades möjligheter till självständighet, livskvalitet och inflytande i samhället. Tyvärr kan man konstatera att lagstiftningen i vissa fall brister när det gäller att tillgodose de funktionshindrades rättigheter.
För många svårt handikappade är personlig assistans enligt LASS av stort värde. Assistansreformen har inneburit ökad valfrihet och bättre livskvalitet för dem med omfattande funktionshinder. Reformen med personlig assistans har dock inskränkts i samband med besparingar i statsbudgeten, och det är svårt att rekrytera personliga assistenter. När man schabloniserade ersättningen fick det till följd att många inte längre klarade av att anställa en personlig assistent. Ersättningen är för närvarande 184 kr i timmen, men den kan överskridas med högst 12 procent om kostnaderna medför detta. Schablonisering späder på svårigheterna med att anställa assistenter, vilket leder till en fyrkantig hantering av unika människors behov och inte ett effektivt utnyttjande av begränsade resurser.
Riksförsäkringsverket rekommenderar i sina allmänna råd att personlig assistans till barn endast ska medges om barnets omvårdnadsbehov är minst 12 timmar per dygn. Det föreligger dessutom ett krav på att barnet ska ha flera funktionshinder samtidigt. Verket ställer alltså strängare krav på omvårdnadsbehovet då det gäller personlig assistans till barn än vad som är fallet med vuxna. När försäkringskassorna tillämpar rekommendationen beviljas endast ett fåtal barn assistansersättning.
1996, då ändringar i lagarna beslutades, diskuterades personlig assistans och assistansersättning till barn i förarbetena. Någon begränsning avseende barns rätt till LSS och LASS ingår dock inte i tilläggen.
Riksdagens beslut ifrån 1996 har således inte trängt igenom ute på fältet. Utifrån denna bakgrund är det nödvändigt med en lagändring som förtydligar att samma bedömning av omvårdnadsbehovet ska göras vid ansökan om LSS, oavsett om det gäller ett barn eller en vuxen person.
De psykiskt funktionshindrade får inte LSS-insatser i den omfattning som lagstiftaren avsett. Psykiatriutredningen ifrån 1992 uppskattade antalet psykiskt funktionshindrade som hade behov av LSS-insatser till ca 20.000 individer. Ytterligare 20.000 personer hade behov av insatser vad gäller daglig social verksamhet. I juni 2000 erhöll 2.590 psykiskt funktionshindrade personer insatser enligt LSS.
Handläggare på kommunerna har ansett lagen svår att tillämpa. Man beviljar därför insatser enligt socialtjänstlagen, vilket innebär att insatserna inte är anpassade efter den enskildes speciella behov. Det råder idag avsevärda kunskapsbrister på kommuner och försäkringskassor kring psykiskt funktionshindrades behov.
Regeringen bör göra en översyn av hur LSS-lagstiftningen fungerar för psykiskt funktionshindrade. Översynen bör omfatta frågor som hur insatserna är preciserade med tanke på gruppens behov och personkretsens avgränsning. En särskild utredare bör får direktiv att se över LSS tillämpning för de psykiskt funktionshindrade.
Det är för den enskilde stor skillnad på de stödinsatser som ges genom LSS respektive SoL. Stöd genom LSS ger sammantaget en bättre livskvalitet på grund av den stödbehövandes möjligheter till inflytande över vilka insatser som ges.
Den enskilde har inte rätt till försörjningsstöd för höga merkostnader som funktionshindret medför. Kristdemokraterna menar att personligt stöd måste vara en rättighet även inom SoL. Höga merkostnader bidrar starkt till de funktionshindrades sämre välfärd jämfört med övriga befolkningen.
I en alltmer materiell värld med stress och jakten på hög standard är det oerhört lätt för en funktionshindrad person att hamna vid sidan om. Ibland påminner detta samhällsklimat om ett elitsamhälle i vilket det är de stora och starka, de med bäst förutsätttningar som är normen. Välfärd för alla kräver ett annat synsätt. Vi människor behöver varandra. Vi är unika med samma absoluta värde. Alla är vi sårbara och har svagheter – det betyder inte att vi är sämre, utan att vi har rätt att få det stöd som behövs för att leva ett gott liv. Kristdemokraterna vill arbeta för en välfärd där inte enbart materiell standard utan även själsligt välbefinnande är minst lika viktigt. Om vårt samhälle i framtiden inte präglas av medmänsklighet och omtanke, så har de mest ömtåliga människorna, däribland de funktionshindrade, inte en chans till ett tryggt och oberoende liv. Sörjer vi inte för deras frihet, oberoende och delaktighet lägger vi grunden till ett kallt och okänsligt samhälle.
|
Stockholm den 4 oktober 2001 |
|
|
Ester Lindstedt-Staaf (kd) |
|
|
Inger Davidson (kd) |
Dan Kihlström (kd) |
|
Gunilla Tjernberg (kd) |
Ingvar Svensson (kd) |
|
Chatrine Pålsson (kd) |
Lars Gustafsson (kd) |
|
Rosita Runegrund (kd) |
Sven Brus (kd) |
|
Rose-Marie Frebran (kd) |
Fanny Rizell (kd) |
|
Magda Ayoub (kd) |
Kenneth Lantz (kd) |
|
Désirée Pethrus Engström (kd) |
Yvonne Andersson (kd) |
|
Erling Wälivaara (kd) |
Ulla-Britt Hagström (kd) |
|
Maria Larsson (kd) |
| [1] | Enligt dom i kammarrätten, mål nr 1290/2000 |