Det är dags för en omfattande satsning för att förbättra funktionshindrades villkor.
Folkpartiet vill satsa fem miljarder under fem år för att öka tillgängligheten i samhället för funktionshindrade.
Handikappreformen och rätten till personlig assistans måste återställas såsom den ursprungligen var utformad.
Regeringen måste skyndsamt återkomma till riksdagen med ett förslag om hur de funktionshindrades ekonomiska och sociala villkor ska förbättras.
Folkpartiet vill ha en lagstiftning som förbjuder diskriminering på grund av funktionshinder.
Bilstödet måste få ökade resurser och regeringen måste förändra utformningen av och villkoren för stödet till det bättre.
Bidragen till handikapporganisationerna måste ses över.
Funktionshindrades delaktighet i samhällsliv och politik måste underlättas.
Sammanfattning 9
Innehållsförteckning 10
En hjälpmedelsgaranti ska införas 9
Lagen om färdtjänst måste förbättras 9
Förslag till riksdagsbeslut 11
Inledning 13
Funktionshindrades ekonomiska och sociala situation 13
En radikal tillgänglighetsreform för den enskildes frihet 16
Återställ handikappreformen 17
Hjälpmedelsgaranti 17
Handikappguider 18
Rehabilitering/habilitering 19
Förbjud diskriminering av funktionshindrade 19
Lagen om färdtjänst 21
Psykiskt sjuka 21
Bilstödet 21
IT-stöd till funktionshindrade 22
Bidrag till handikapporganisationer 23
Demokratisk delaktighet 23
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag om en plan för att under de närmaste fem åren satsa sammanlagt fem miljarder kronor på ett statligt stimulansbidrag till landsting, kommuner, fastighetsägare, kollektivtrafikbolag med flera för att anpassa samhället så att det blir tillgängligt också för funktionshindrade.
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag om att förstärka plan- och bygglagen för att inleda reformarbetet med tillgänglighet.1
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag om en utvidgning av personkretsen som har rätt till assistanshjälp i enlighet med vad som angivits i motionen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att staten skall återta ansvaret för de 20 första assistanstimmarna.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att återkomma till riksdagen med en analys av de funktionshindrades totala socio-ekonomiska situation samt förslag till åtgärder för att förbättra denna.
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag om att återställa assistansreformen såsom den ursprungligen var utformad.
Riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning i syfte att göra förtydliganden avseende råd och stöd enligt lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en hjälpmedelsgaranti.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en utredning av hela hjälpmedelsförsörjningen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om handikappguider.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om rehabilitering och habilitering.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att införa ett diskrimineringsförbud i Sveriges grundlag och att vidga diskrimineringsförbudet i Europakonventionen.2
Riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning med uppdrag att förändra färdtjänstlagen.3
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om förbättrat bilstöd.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en parlamentarisk kommission med syfte att göra en konsekvensanalys av den pågående IT-utvecklingen och utifrån sin analys lägga fram förslag på nödvändiga åtgärder.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om bidrag till handikapporganisationer.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om funktionshindrades delaktighet i samhällsliv och politik.
1 Yrkande 2 hänvisat till BoU.
2 Yrkandena 12 och 15 hänvisade till KU.
3 Yrkande 13 hänvisat till TU.
Klockan börjar att vridas tillbaka. Efter decennier med viktiga framsteg för funktionshindrades rättigheter börjar villkoren för denna grupp att försämras. Det finns en rad indicier och rapporter som talar om försämrade villkor och en smygande försämring av många funktionshindrades situation.
Utan offensiva satsningar på handikappolitiken i början av 1990-talet hade funktionshindrade personer sannolikt halkat efter i välfärdshänseende. Samtidigt har personer med funktionshinder fortfarande vid slutet av 1990-talet betydligt sämre välfärd än resten av befolkningen. Försämringen för de funktionshindrade visar på nödvändigheten av att återställa och bevara den rättighetslagstiftning som på Folkpartiets initiativ genomfördes under början av 90-talet. Även om rättighetslagstiftningen för de funktionshindrade har fungerat som ett bålverk mot socialdemokratins besparingar under sista hälften av nittiotalet finns det mer att göra för att förbättra funktionshindrades situation än att återställa handikappreformen. En ökad tillgänglighet är en sådan reform. Bättre hjälpmedel, bättre fungerande färdtjänst, rätt till tolk, med mera är andra saker som måste genomföras. I denna redovisas Folkpartiets syn på de funktionshindrades situation och våra förslag till reformer.
Funktionshindrade har sämre välfärd än befolkningen i övrigt. Trots de relativt offensiva satsningarna på handikappolitiken under början av 1990-talet har handikappade personer halkat efter i välfärdshänseende. Under 1990-talet påverkades välfärden för stora grupper av människor, först av arbetslöshet och åtstramningar inom välfärdstjänsterna och försörjningssystemen, därefter av högkonjunktur med minskande arbetslöshet och högre löner. Samtidigt genomfördes några av de få ambitionshöjande reformerna under 1990-talet på handikappolitikens område. Lagen om stöd och service för vissa funktionshindrade (LSS) och lagen om assistentersättning (LASS) inrättades med syfte att öka rättigheterna för och stödet till personer med funktionshinder.
De offentliga utgifterna för stöd och service till personer med funktionshinder ökade också under decenniet. Under perioden sjösattes även omfattande omstruktureringar av ansvarsfördelningen mellan sjukvård (landstingen) och omsorg (kommunerna) inom ramen för handikapp- och psykiatrireformerna och ädelreformen.
Kommittén välfärdsbokslut (Funktionshinder och välfärd, SOU 2001:56) visar på vilken välfärdsutveckling fem grupper av funktionshindrade har haft under 90-talet. Grupperna är: personer med nedsatt hörsel, nedsatt syn, rörelsehinder, nedsatt rörlighet i armar/händer samt långvariga psykiska besvär. Sammantaget omfattar dessa grupper mer än en och en halv miljon personer i åldern 16–84 år.
I huvudsak fann utredningen att funktionshindrade har sämre välfärd än befolkningen i övrigt. Det gäller alla de fem grupper av funktionshindrade. Välfärdsförsämringarna under 1990-talet har i allmänhet drabbat personer med funktionshinder i samma omfattning och med samma styrka som befolkningen i stort, även om det finns punkter där utvecklingen varit såväl bättre som sämre för specifika grupper av funktionshindrade.
Analyserna visar också att funktionshindrade personer befinner sig utanför arbetsmarknaden i högre grad än befolkningen i övrigt. Den ekonomiska krisen har lämnat spår i många människors ekonomiska situation. Andelen som har olika former av ekonomiska svårigheter är betydligt högre vid slutet av 1990-talet jämfört med tio år tidigare. Detta gäller funktionshindrade liksom befolkningen i stort. Inkomsterna bland personer med funktionshinder avviker inte nämnvärt från dem i befolkningen i övrigt och inte heller är andelen med låga inkomster högre bland funktionshindrade. Däremot har funktionshindrade personer i olika inkomstskikt betydligt större ekonomiska svårigheter i vardagen än personer utan funktionshinder med samma inkomster.
Detta innebär att risken att ha ekonomiska svårigheter är minst lika stor för funktionshindrade personer med genomsnittliga inkomster, som den är för de 20 procent som har lägst inkomster i befolkningen i övrigt. Familjer med funktionshindrade barn som uppbär vårdbidrag följer samma mönster som funktionshindrade vuxna: man har inte sämre inkomster än andra, men man har ekonomiska svårigheter.
En knapp ekonomi kombinerad med sammantaget höga avgifter innebär en risk att personer med funktionshinder upplever sig tvungna att avstå från nödvändig vård. En undersökning från SCB om hushållens ekonomi visar att personer med handikappersättning och familjer med vårdbidrag i större utsträckning än övriga avstått från tandvård. Det är särskilt tydligt att föräldrarna i familjer med vårdbidrag är en sårbar grupp som i större utsträckning än befolkningen i stort svarar att de avstått helt eller delvis från att uppsöka den öppna hälso- och sjukvården, hämta ut receptbelagda läkemedel, nyttja tandvård eller skaffa de hjälpmedel barnet/familjen behöver.
En lösning som vissa tvingas välja, enligt flera undersökningar, är att dra ner på fritids- och rekreationsaktiviteter. Detta kan på sikt påverka hälsan, eftersom man minskar eller avstår från sådant som allmänt anses vara hälsofrämjande och förebyggande.
Avvikelsen mellan funktionshindrades inkomstnivåer och förekomsten av ekonomiska svårigheter kan förstås som en följd av att personer med funktionshinder har utgifter förknippade med funktionsnedsättningen.
Studier visar att funktionshindrade generellt sett har högre kostnader än andra för exempelvis läkarvård, läkemedel, hemsjukvård, hjälpmedel, praktisk hjälp i hemmet samt transporter. Personer med funktionshinder kan härutöver ha ”dolda merkostnader” exempelvis för en handikappanpassad bostad eller för att funktionshindret medför högre kostnader för mat, semester eller kläder. Ekonomiska svårigheter är särskilt vanligt bland funktionshindrade personer som är beroende av hjälp i vardagen. Det är heller inte ovanligt att personer som behöver hjälp uppger att de har avstått från kommunal hjälp på grund av avgiftens storlek. Detta gäller särskilt äldre kvinnor med låga inkomster. Funktionshindrade avstår också i högre utsträckning än andra från att gå till doktorn trots att de anser sig behöva vård, men inte heller här har andelen ökat under decenniet – varken bland dem med funktionshinder eller bland övriga.
Bland yngre funktionshindrade har andelen med kommunal hjälp minskat i alla grupper utom bland dem med störst hjälpbehov, där andelen som får hjälp genom hemtjänst eller personlig assistent i stället har ökat. Bland äldre funktionshindrade har i princip alla grupper berörts av minskningen av den kommunala hjälpen, både de med mindre och de med större hjälpbehov. Bland de äldre har det under perioden skett en ökning av anhörigas omsorgsinsatser, liksom av andelen som köper privat hjälp med exempelvis städning. Utifrån ett välfärdsperspektiv förefaller det rimligt att dessa förskjutningar i hjälpmönstren bland äldre funktionshindrade bör bedömas olika beroende på om de är uttryck för individernas egna val eller ej. Om de anhörigas ökade omsorgsansvar inte är önskad av båda parter är minskningen av den kommunala hjälpen och ökningen av anhörigas omsorgsinsatser en välfärdsförlust både för dem som behöver hjälp och berörda anhöriga.
De anhöriga som har fått ökat omsorgsansvar är i praktiken ofta kvinnor. Den kommunala hjälpen fördelas inte heller jämnt bland kvinnor och män. Män som lever ensamma får kommunal hjälp i högre utsträckning än kvinnor i samma situation, medan ett gift äldre par oftare får kommunal hjälp om det är kvinnan som behöver hjälp. Detta lämnar gifta äldre kvinnor mer ensamma om vårdansvaret än män i motsvarande situation.
Målsättningen med flera av de handikappolitiska reformer som genomförts under 1990-talet har varit att personer med funktionshinder skall ha lika rättigheter och faktiska möjligheter att delta i alla samhälleliga sfärer. Att kunna hävda sin rätt gentemot myndigheter av olika slag är en viktig form av medborgarinflytande och en viktig del av vardagen för många funktionshindrade.
De funktionshindrade saknar oftare än andra förmåga att på egen hand eller med hjälp överklaga ett myndighetsbeslut. Särskilt gäller detta bland dem med långvariga psykiska besvär. Medan andelen under 1990-talet har minskat eller är oförändrad i de flesta grupper finns det en tendens till ökning i denna grupp. Reformernas betoning av individernas rättigheter tycks här ha lett till ett dilemma. För många funktionshindrade har reformerna inneburit ett ökat inflytande över vardagen, samtidigt som människor med lägre förmåga att tillvarata sina rättigheter löper stor risk att komma till korta. Att personer med psykiska besvär har haft större svårigheter än andra att få del av kommunala hjälpinsatser, och samtidigt i högre grad har svårigheter att hävda sin rätt, visar att detta dilemma inte lösts på ett tillfredsställande sätt under 1990-talet.
I regeringens proposition 1999/2000:79 Från patient till medborgare – en nationell handlingsplan för handikappolitiken formuleras vad det handikapppolitiska arbetet särskilt skall inriktas på – att identifiera och undanröja hinder för full delaktighet i samhället för personer med funktionshinder, – att förebygga och bekämpa diskriminering mot personer med funktionshinder samt – att ge barn, ungdomar och vuxna med funktionshinder förutsättningar för självständighet och självbestämmande. Ska de målen kunna uppnås måste regeringen återkomma till riksdagen med en översyn över de funktionshindrades totala ekonomiska och sociala situation samt förslag med åtgärder för att rätta till de försämringar som otvivelaktigt håller på att ske för denna grupp.
Folkpartiet vill drastiskt förbättra funktionshindrades tillgänglighet i samhället. Det är dags för en ny stor handikappreform av samma dignitet som den assistentreform Folkpartiet drev igenom i början av 1990-talet. Då handlade det om att trygga de funktionshindrades sociala rättigheter. Nu gäller det en tillgänglighetsreform.
I vårt budgetalternativ finansierar vi en engångssatsning på fem miljarder kronor under de närmaste åren, för att kunna genomföra en omfattande tillgänglighetsreform.
Förra året uppskattade Boverket kostnaden för en genomgripande tillgänglighetsreform till fem miljarder. Det är samma siffra som vår egen uppskattning. Boverket konstaterar att kommunerna behöver göra förbättringar för 240 miljoner kronor per år, privata fastighetsägare för 210 miljoner kronor per år, staten för 20 miljoner kronor och landstingen för 30 miljoner kronor. Boverket konstaterar också att kostnaderna kan minskas om samtliga aktörer tar fram en systematisk och långsiktig plan för åtgärderna.
Ansvaret för att öka tillgängligheten skall i första hand ligga lokalt, på kommuner och andra lokala aktörer som till exempel privata fastighetsägare. Ansvars- och finansieringsprincipen ligger fast, men mot bakgrund av bland annat den ekonomiska situationen i landets kommuner kommer en statlig medverkan, åtminstone initialt, i finansieringen av en tillgänglighetsreform att vara nödvändig för att utvecklingen verkligen skall ta fart. Statens stöd skall bestå i stimulansbidrag till bland annat kommuner, fastighetsägare och kollektivtrafikföretag i kombination med riktlinjer från statsmakten.
Plan- och bygglagen måste kompletteras med riktlinjer som tvingar fram rimliga anpassningsåtgärder för funktionshindrade. Den socialdemokratiska regeringen stoppade ett sådant förslag 1995 med hänvisning till att det skulle vara för dyrt för kommunerna. Med de stimulansmedel som Folkpartiet nu föreslår kan plan- och bygglagen kompletteras med skrivningar så att all nybyggnation anpassas till funktionshindrades behov och så att äldre byggnader och annan infrastruktur kan anpassas.
Lokala handikapporganisationer bör engageras lokalt för att tillsammans med myndigheter, företag och organisationer identifiera hinder för tillgänglighet och komma med förslag till åtgärder. Handikappombudsmannen skall få i uppdrag att följa och utvärdera tillgänglighetsutvecklingen.
Handikappreformen med rätten till personlig assistans till personer med funktionshinder innebar en frihetsrevolution för dem som fick hjälpen. Den gav tusentals funktionshindrade möjligheten att ta makten över sina egna liv och kunna leva självständigt.
Redan våren 1996 började försämringen av handikappreformen då Socialdemokraterna och Centern beslöt att skära ned stödet till rätten till personlig assistans. De farhågor som Folkpartiet då förde fram inför riksdagsbeslutet har tyvärr visat sig bli verklighet. Många funktionshindrade har fått sin rätt till personlig assistans omprövad. En annan konsekvens är att flera försäkringskassor skickar över ansvaret till kommunerna och alltså gör en snävare bedömning än tidigare. Även möjligheterna att kombinera personlig assistans med andra insatser enligt LSS i skola och förskola har inskränkts. För att barn med funktionshinder ska vara garanterade personlig assistans, krävs det att de har fler en ett funktionshinder och har ett omvårdnadsbehov som överstiger 12 timmar per dag. Vi anser att rätten till personlig assistans i förskola/skola ska återställas. Det ska också observeras att personer i personkrets 3 med exempelvis psykiska funktionshinder inte har rätt till insatsen daglig verksamhet.
Vårbudgeten 1997 innebar ytterligare inskränkningar då regeringen och Centerpartiet valde att spara ett par hundra miljoner kronor på assistansersättningen. Återigen vältrades en större del av ansvaret över på kommunerna som fick ansvaret för de 20 första assistanstimmarna. För de människor som berörs har det delvis blivit en återgång till situationen före handikappreformen, då de var beroende av den enskilda kommunens välvilja och där insatserna skilde sig åt mellan kommunerna. Folkpartiet föreslår därför att ansvaret för de första 20 assistanstimmarna skall återgå till försäkringskassan.
Den personliga assistenten bör snarare användas mer i arbetslivet och i studieverksamheten. Assistentens insatser i skolarbetet eller på dagis skall utvecklas så att den enskilde känner trygghet i att allt kring hans eller hennes person fungerar så bra att alla övriga krafter kan användas till att satsa på skolarbetet eller i den pedagogiska leken.
Folkpartiet anser att de rättigheter som lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade och lagen om personlig assistans ursprungligen givit personer med funktionsnedsättning och deras anhöriga måste återinföras. Regeringen måste också snarast tillsätta den utredning som ska ta fram förtydliganden avseende råd och stöd enligt LSS, m.m. Detta bör ske skyndsamt.
Folkpartiet anvisar i sitt budgetalternativ 300 milj kronor (netto) för ett återställande av handikappreformen.
Funktionshinder kan medföra behov av särskilda hjälpmedel. Vissa hjälpmedel erhålls av sjukvårdshuvudmannen, i många fall utan avgift. Avgifter förekommer dock, bland annat för utprovning av hjälpmedlet och för tillhandahållandet. För vissa slag av hjälpmedel har införts särskilda avgiftssystem. Ett sådant exempel är avgifter för hörhjälpmedel. Knappt hälften av landstingen har ett tak för vad sådana hjälpmedel får kosta, varierande mellan 3 000 och 3 500 kr. Kostnaden som överstiger detta tak får den enskilde betala själv. För en person som har behov av digital hörapparat för båda öronen kan detta innebära en egen kostnad på cirka 9 000 kr.
Parallellt med denna utredning har framkommit vissa formella frågor som avser tillämpningen av regler i hälso- och sjukvårdslagen (HSL) vad gäller hjälpmedel för funktionshindrade och avgifter för dessa. Oklarheterna har påtalats av flera handikapporganisationer, bland annat genom en skrivelse från De Handikappades Riksförbund. Frågorna gäller i vilken utsträckning val av slag av hjälpmedel omfattas av HSL:s regler om behandlingsalternativ samt sjukvårdshuvudmannens formella möjlighet att avgiftsbelägga hjälpmedlen och om dessa hjälpmedel omfattas av HSL:s högkostnadsskydd i öppen vård. Vägledning om vad som skall gälla kan hämtas från olika förarbeten och tidigare, numera upphävd, lagstiftning. Innebörden framgår dock inte entydigt av själva lagtexten. Detta måste givetvis åtgärdas. Regeringen bör ges detta tillkänna.
Det är också viktigt med en hög kvalitet i hjälpmedelsförskrivningen. När förskrivningen sprids ut på för många händer finns det en risk att kvaliteten sjunker. I stora delar av landet bygger landsting och kommuner upp parallella organisationer för hjälpmedel, detta är ett slöseri med kompetens och resurser. Oavsett hur kommuner och landsting delat upp ansvaret för hjälpmedel mellan sig, har de ett gemensamt ansvar för hjälpmedelsfrågorna. En vattentät organisation måste istället byggas upp mellan landstingen och kommunerna så att den enskilde får den hjälp han eller hon behöver i form av rådgivning, utprovning och anpassning av hjälpmedel. En ökad konkurrens på hjälpmedelsområdet kan vara ett sätt att höja kvaliteten och att kapa köerna. Inom t ex hörselvården skulle man i högre utsträckning än vad som sker idag kunna upphandla tjänster från privata entreprenörer. Det är då viktigt att upphandla hela kedjan, det vill säga utprovning hörapparat–uppföljning. Många gånger kan väntetiden för den som är i behov av hjälpmedel vara oacceptabelt lång. Det leder till en onödig inskränkning i möjligheterna att leva ett självständigt liv. Folkpartiet föreslår därför att den av oss föreslagna vårdgarantin även skall omfatta tekniska hjälpmedel som är medicinskt motiverade. Den som är i behov av hjälpmedel skall få snabb hjälp och komplicerade hjälpmedel senast inom tre månader.
Politiker på olika nivåer har ett stort ansvar för att frågor som avser enskildas möjligheter att delta i samhället på ett aktivt sätt kommer i fokus. För att underlätta för personer med funktionsnedsättning att delta i samhällslivet ska information om tillgänglighet finnas, som kan ge vägledning om vad gäller allt från handikappanpassade offentliga lokaler till tidningar som ges ut på kassett. Om en informationsbas av detta slag kan skapas, kommer det att bli intressant även för privata företag att meddela vilken service de tillhandahåller. Erfarenheterna visar att handikapptillgänglighet i fysisk mening ofta också leder till ökad tillgänglighet för dem som är äldre och för barnfamiljer. Ju fler grupper som berörs desto större blir allas intresse av att informera om att deras verksamheter är tillgängliga. Vi kallar denna informationsbas handikappguide.
Den ska vara ett elektroniskt bibliotek, konsumentupplysning samt mötesplats för erfarenhetsutbyte och debatt. Kommuner och handikapporganisationer kan med fördel delta i den här typen av projekt, som bör få vidare spridning i landet. Frågorna kring stöd och service utgör den största gruppen bland rådgivningsärendena.
I exempelvis Norge finns det utmärkta handikappguider, eller tillgänglighetsguider som exempelvis beskriver alla rikets restauranger och hotell utifrån den funktionshindrades perspektiv. Sådana guider är givetvis en nästan ovärderlig hjälp för den enskilde funktionshindrade vid behov av semester eller resor.
Det är önskvärt att Handikappombudsmannen tar initiativet till att utforma liknande guider i Sverige. Regeringen bör ge Handikappombudsmannen detta i uppdrag.
I FN:s standardregler regel 3 sägs att alla människor med en funktionsnedsättning som behöver rehabilitering/habilitering bör ha tillgång till en sådan. Vi vet att det idag är mycket olika runt om i landet vad gäller både resurser för rehabilitering/habilitering och utbud av rehabiliteringsresurser. I FN:s standardregler sägs vidare att begreppet ”rehabilitering” avser en process som syftar till att människor med funktionsnedsättning ska uppnå och behålla bästa möjliga fysiska, intellektuella, psykiska eller sociala funktionsförmåga.
Rehabilitering/habilitering ska också ses i ett livslångt perspektiv och inte bara som en insats för yrkesverksamma eller för dem som kan rehabiliteras/habiliteras tillbaka till yrkeslivet. Det är vidare av stor vikt att det är en sammanhållen rehabilitering där insatserna finns som en helhet och inte som från varandra skilda insatser. Individens behov, önskemål och bästa ska ha ett avgörande inflytandet i valet av rehabilitering/habiliteringsinsatser och inte utbud och ekonomiska möjligheter.
De enskilda staterna har enligt standardreglerna ansvaret att skapa en rättslig grund för delaktighet och jämlikhet för människor med funktionsnedsättning. Detta innebär bland annat att lagstiftningen ska innehålla regler om sanktioner mot den som kränker principen om icke-diskriminering.
Den svenska grundlagen innehåller inget förbud direkt riktat mot diskriminering av människor med funktionsnedsättning, inte heller bestämmelserna inom straffrättens område som syftar till att ge skydd mot diskriminering som omfattar människor med funktionsnedsättning.
Det förekommer diskriminering i näringsverksamhet: t ex att personer med funktionshinder inte blir insläppta på restauranger eller inte får teckna en livförsäkring är exempel på sådan negativ särbehandling. FN har i sina standardregler tydligt slagit fast att diskriminering av funktionshindrade är en fråga om mänskliga rättigheter. Inget land kan numera komma undan sitt ansvar. FN:s expertkommittéer bevakar alla samhällsområden med avseende på detta.
Standardreglerna är visserligen inte juridiskt bindande. Deras funktion är att vara normbindande och ligga till grund för beslut i medlemsstaterna. Flera länder, bland andra USA, Kanada, Australien, Nya Zeeland och Sydafrika, har genom att stifta antidiskrimineringslagar säkrat funktionshindrades rättigheter.
Det är därför något pinsamt att Sverige, som initiativtagare till FN:s standardregler ännu inte lyckats stifta en heltäckande lag mot diskriminering av funktionshindrade. Våren 1999 fattade riksdagen beslut om en diskrimineringslagstiftning i näringslivet. Detta är emellertid inte tillräckligt. Det finns många exempel på hur människor med funktionsnedsättning diskrimineras och därmed inte uppnår den delaktighet i hela samhällslivet som standardreglerna föreskriver.
Om Sverige vill säkerställa alla människors fulla rättigheter krävs att Sveriges lagar anpassas efter de krav som uppställs i FN:s standardregler.
Bengt Lindqvist har i sin utredning SOU 1999:21 föreslagit att förbud mot diskriminering av funktionshindrade förs in i grundlagens 1 kap. 2 § andra stycket. I regeringsformens 2 kap. om grundläggande fri- och rättigheter finns även två bestämmelser om diskrimineringsförbud, nämligen 2:15 om etniska minoriteter och 2:16 om könsdiskriminering. Här anser Folkpartiet att 2 kap. bör utökas med förbud mot diskriminering av funktionshindrade. Med sådana tillägg skulle funktionshindrade få möjlighet att göra sin sak gällande i svensk domstol.
Vidare bör Sverige arbeta för att Europarådet breddar diskrimineringsförbudet i Europakonventionen om de mänskliga fri- och rättigheterna, så att det blir ett generellt diskrimineringsförbud som även innefattar människor med funktionshinder. En sådan förändring skulle troligtvis ha större betydelse än en ändring i regeringsformen då Europakonventionen har en domstol som uttolkar bestämmelserna och ger dem konkretion och slagkraft.
Den nya lagen om färdtjänst har varit i kraft i snart tre år. Redan nu kan vissa problem identifieras, som har uppstått sedan den nya lagen trädde i kraft.
Det har t ex blivit betydligt svårare än tidigare att få rätt till ledsagare inom färdtjänsten. Detta är ett problem för många grupper av funktionshindrade exempelvis synskadade. Att ha med en ledsagare är många gånger nödvändigt för att resan ska kunna genomföras.
De som studerar på annan ort än sin hemort kan inte utnyttja färdtjänsten där eftersom det är folkbokföringskommunen som är ansvarig. Den enskilde måste då lita till att hemkommunen har ett system för färdtjänst i annan kommun, vilket inte är obligatoriskt enligt lagen om färdtjänst.
Enligt den nya lagen har kommunerna fått möjlighet att inte bara lägga över utförandet av färdtjänsten på trafikhuvudmannen utan också de delar som innefattar myndighetsutövning, dvs att besluta om vem som ska ha rätt till färdtjänst etc. Detta är en farlig utveckling, eftersom de aktuella bolagen knappast har den sociala kompetens som krävs för sådana beslut.
Enligt den nya lagens 9 paragraf har kommunerna möjlighet att i skälig omfattning ställa upp föreskrifter om hur många resor som får göras etc. På vissa håll, exempelvis i Stockholms län, har tilldelningen av resor varit så låg att endast en tur- och returresa kunnat göras per vecka, utöver resor till utbildning eller arbete. Detta har bedömts som skäligt och således inte ändrats av förvaltningsdomstolarna. Lagen måste därför ändras så att färdtjänstberättigade får rätt till ett med andra medborgare jämförbart resande.
De ovan nämnda exemplen visar att det nu finns skäl att ta initiativ till en ändring i lagen, så att dessa nackdelar undanröjs. En utredning bör tillsättas för att se över ovan angivna problem med färdtjänsten.
Psykiskt sjuka är en grupp med funktionshinder som inte erhåller det stöd från samhället som de är berättigade till. I Folkpartiets sjukvårdspolitiska motion utvecklar vi vilka reformer som krävs för att förbättra situationen för de psykiskt funktionshindrade.
Bilstödet är ett bra medel för att ge personer med funktionsnedsättningar möjlighet till delaktighet i samhällslivet och en bättre livskvalitet. Tillgång till en egen anpassad bil minskar också beroendet av samhällsinsatser i olika former.
Inför regeringens kommande förslag med att utforma det framtida bilstödet behövs det genomgripande förbättringar inte bara av bidragsnivån utan också av stödets konstruktion och tillämpning.
Det är väsentligt att regeringen tar hänsyn till att nivåerna för grundbidrag och anskaffningsbidrag har legat på samma nivå de senaste tio åren. Det är motiverat med en höjning. Likaså bör den nuvarande åldersgränsen på 50 år för att få bilstöd slopas. Det är också viktigt att kravet på körkort avskaffas. Först då kan även personer med omfattande funktionshinder och med behov av personlig assistans få bilstöd. Att köra bilen kan ingå i assistansens uppgifter.
Den grundläggande bedömningen av vem som är berättigad till bilstöd måste utgå ifrån den rörelsehindrades hela livs- och arbetssituation. De nuvarande kriterierna är alldeles för trubbiga.
En annan viktig fråga är tolkningen av regelverket. Regeringsrätten har gjort en annan tolkning av vad som ska kunna ingå i anpassningsbidraget än vad försäkringskassorna gör. Regeringen bör ta hänsyn till regeringsrättens domar i detta avseende och ge tydliga anvisningar till Riksförsäkringsverket därom.
Det s.k. informationssamhället blir allt mer påtagligt i våra vardagsliv. IT-kunskaper krävs nu inte bara i skolan och på arbetsplatsen, utan gör sig allt mer gällande även inom bankväsendet, transportsystemet, service och olika tjänster, kommunikation människor emellan, kunskapsinhämtande m m. IT börjar också bli ett nyckelord i den demokratiska processen.
Utvecklingen går mycket snabbt – åtminstone utifrån ett teknologiskt perspektiv. Det som ofta glöms i den pågående utvecklingen och opinionsbildningen, är de mänskliga och sociala konsekvenserna. Trots allt är det fortfarande en minoritet av befolkningen som har tillgång till den nya tekniken. Orsakerna härtill är flera: Den äldre generationens svårigheter inför ny teknik, privatekonomiska skillnader som för många gör tillgängligheten till datorn och internet näst intill omöjlig. Synskadade och andra funktionshindrade får stora svårigheter då utrustning, program, hemsidor, informationssystem m m inte görs tillgängliga.
Vi håller med andra ord på att få ett delaktighets- och rättviseproblem i IT-utvecklingen.
När såväl den offentliga som den privata tjänstesektorn allt mer hänvisar till tele- och internetanvändning, och upphör med eller fördyrar alternativen, handlar det om ett medborgerligt rättsproblem.
Det politiska systemet kan inte helt och hållet överlåta IT-utvecklingen till marknaden. Samhälleliga och sociala mål måste kontinuerligt sättas upp för att garantera alla medborgares möjligheter att utöva sina rättigheter och skyldigheter samt att leva ett delaktigt, självbestämmande och oberoende liv.
Folkpartiet var kritiskt på flera punkter till det av regeringen föreslagna bidragssystemet till handikapporganisationer när det förelades riksdagen våren 2000. Nu har det visat sig att det för många handikapporganisationer kommer att betyda minskat stöd vilket riskerar att få konsekvenser för deras verksamhet. Detta är givetvis ingen bra effekt av det nya systemet.
Det är viktigt att det nya bidragssystemets konsekvenser kartläggs i syfte att åtgärda de skevheter som uppkommit.
Det är naturligtvis viktigt att även funktionshindrade ska kunna delta i politiken och i den offentliga sfären. Detta är dock tyvärr ingen självklarhet i dag. Kommundemokratiutredningen visar till exempel att funktionshindrade är underrepresenterade som politiskt förtroendevalda i kommunerna. För synskadade finns det stora brister i tillgången till information, både för synskadade som förtroendevalda och som medborgare.
Enligt Handikappombudsmannens årsrapport 2000 tar var femte kommun inte fram dokumentation och information i handikappanpassad form, även när sådana önskemål framförs.
Det behövs en lag som föreskriver att information och underlag för beslut ska tas fram i anpassad form om så begärs. Merkostnader för resor på grund av funktionsnedsättning ska ersättas av huvudman för det organ som den förtroendevalde är med i. Detta är några åtgärder som är nödvändiga för att öka funktionshindrades delaktighet i det politiska livet.
Elanders Gotab, Stockholm 2001
|
Stockholm den 5 oktober 2001 |
|
|
Lars Leijonborg (fp) |
|
|
Bo Könberg (fp) |
Kerstin Heinemann (fp) |
|
Elver Jonsson (fp) |
Karin Pilsäter (fp) |
|
Yvonne Ångström (fp) |