Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kompetensutveckling för personal som arbetar nära barn i skola och barnomsorg.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att basverksamheter som barnhälsovård, skola och barnomsorg utanför hemmet skall ha beredskap att tillsammans med föräldrar möta och hantera barns och ungdomars psykiska problem.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om barnkonsekvensanalys.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om generella insatser för barn och ungdomar med psykiska problem.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att etablera samarbete över gränserna inom hälso- och sjukvården och med kommunernas socialtjänst.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att barn som drabbats av sorg erbjuds resurs i form av stödperson/familj.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om familjerådslag.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om barns situation vid katastrofhändelser.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av analys och förslag på insatser för barn i riskzon.
1 Yrkandena 1 och 2 hänvisade till UbU.
Barnen är det mest värdefulla vi har. Alla barn har rätt till en trygg och god uppväxt. Det västerländska samhället har aldrig varit så rikt som nu, materiellt sett. Samtidigt ökar den psykiska ohälsan bland barn och unga. Enligt Barns och ungdomars välfärd SOU 2001:55, har var tredje 10–18-åring flera gånger i veckan huvudvärk, magont eller sömnsvårigheter. Barnpsykiatrikommitténs utredning SOU 1998:31 visade att även med mycket snäva definitioner har minst 5
10 procent av alla barn och ungdomar psykiska problem. De psykiska problemen och astma/allergi ökar generellt sett hos barn och ungdomar. Vissa barngrupper är mer utsatta än andra. Forskning visar också att psykosomatiska besvär ökar hos framförallt flickor, och i denna grupp blir problemen större ju längre upp i tonåren man kommer.
Sverige har internationellt sett en mycket väl uppbyggd organisation för stöd, omsorg och service till barn och deras familjer. Trots detta finns en alltför hög andel barn och ungdomar med psykiska problem, som inte i tid nås av våra samhällsresurser för vård, stöd och hjälp.
Psykisk ohälsa måste förebyggas genom att goda uppväxtvillkor skapas för alla barn och ungdomar samt genom att särskilt stöd ges till dem som befinner sig i riskzonen för att utveckla psykisk ohälsa. Barn och ungdomar med psykiska problem ska kunna identifieras tidigt och få stöd och hjälp innan grav psykisk ohälsa har utvecklats. Personalen som arbetar nära barnen i skola och barnomsorg är en oerhört viktig grupp som bör ges möjlighet till ökad barnkompetens och stöd för att kunna se dessa barn och deras behov.
Kristdemokraterna anser att basverksamheter som barnhälsovård, skola och barnomsorg utanför hemmet ska ha beredskap att tillsammans med föräldrar möta och hantera barns och ungdomars psykiska problem. Idag finns kunskap om att barn i ännu högre grad än vuxna utvecklar kroppsliga symptom på grund av felaktiga miljöer, förväntningar, separationer och tidsprioriteringar. En snabb och tillförlitlig diagnostik medför att en psykosomatisk diagnos kan ställas tidigt i vårdkedjan. Trots kunskap fastnar barnen i den traditionella medicinen, och prestigen av att ha satt rätt diagnos på barn kan leda till ett livslångt lidande.
Insatser för barn och ungdomar ska vägledas av FN:s barnkonvention, som särskilt poängterar ”barnets bästa”-perspektivet. Riksdagen beslöt under våren 1999 att anta en strategi för att förverkliga intentionerna i barnkonventionen. Den ska vara ett aktivt instrument och genomsyra allt beslutsfattande som rör barn. Barnkonsekvensanalyser ska göras vid alla beslut som berör barn. Kristdemokraterna välkomnar att regeringen äntligen avser att tydliggöra barnperspektivet i budgetpropositionen.
Barnkommittén, SOU 1997:116, beskrev i sitt yttrande att principen om ”barnets bästa” är grundpelaren i barnkonventionen. Kommittén betonade att för att bedöma vad som är barnets bästa behövs en väl grundad kunskap om barn och att barnet självt får komma till tals. Kommittén skriver att otillräcklig kunskap i detta avseende förmodligen utgör den största risken för att problem uppstår vad gäller tolkningen och den praktiska tillämpningen av de olika lagar där principen om barnets bästa finns intagen. Psykologisk kunskap om barns behov och utveckling, samt om barns sätt att uttrycka sig och tänka, är en nödvändig kunskap för att hålla barnperspektivet och barnets bästa i centrum.
Situationen för barn och ungdomar med psykiska problem bör ses ur ett folkhälsoperspektiv där de förebyggande insatserna ges en hög prioritet. Generella insatser som når alla barn och ungdomar är ur ett folkhälsoperspektiv mer effektiva än riktade insatser till små specifika grupper. De generella insatserna är mer kostnadseffektiva genom att de är mer lönsamma för samhället, når flera och är icke-stigmatiserande.
I offentliga utredningar och rapporter talas det ofta om ”osedda barn” eller ”de glömda barnen”. Men det finns inga osedda eller glömda barn. Barn föds in i ett socialt nätverk med föräldrar, släktingar, grannar och vänner till familjen. Dessutom kantas barnens liv av en lång rad privat- och offentliganställd personal. I spädbarnsåldern möter de sjuksköterskan och läkaren på barnavårdscentralen. Många barn går sedan på förskola eller hos en dagmamma flera timmar varje dag. Alla går de så småningom i skolan och en del också till fritidshem.
Problemet är inte att vissa barn försvinner ur sikte, utan snarare att vi ibland blundar för barnens svårigheter.
I Sverige finns cirka två miljoner barn och ungdomar som alla är beroende av sina föräldrars kärlek, uppmärksamhet, omvårdnad och stöd. Av alla barn och ungdomar kommer omkring 7–8 procent att någon gång under uppväxten få uppleva att en av deras föräldrar får en psykisk sjukdom som kräver behandling i slutenvård.
Barn till psykiskt sjuka eller allvarligt psykiskt störda föräldrar utgör en risk för att själv få psykisk ohälsa. Att ständigt leva med oro över att en förälder är psykiskt sjuk kan också leda till att man inte vågar säga emot eller tänja på gränser med risk att det ska förvärra situationen. Barnen stänger då inne många känslor, och den trygghet och öppenhet som normalt finns mellan förälder och barn skadas. En tredjedel av dessa barn utvecklar själva allvarliga psykiska och sociala problem under sin uppväxt. Vården bör ta ansvar för att föräldrarna uppmärksammas på barnets/ungdomens behov vid allvarliga tillstånd hos föräldern.
Trots en modern behandlingsorganisation inom både socialtjänst och vårdsektor är det alltför få professionella behandlare som agerar utifrån de särskilda behov och det stöd som barn till psykiskt sjuka har.
Det är viktigt att etablera samarbete över gränserna inom hälso- och sjukvården och med kommunernas socialtjänst. Socialtjänsten får ofta i ett sent skede del i ansvaret för många av dessa barn/ungdomar, men får ofta inte vetskap om situationen förrän stora problem redan blivit befästa och svårare att åtgärda.
När ett barn drabbas av att en förälder eller ett syskon dör så blir livet kaotiskt. Döden är något som skrämmer trots att vuxna tröstar och stöttar på olika sätt. De flesta barn uttrycker någon gång att det värsta som skulle kunna hända är om mamma eller pappa dör. Tryggheten är så starkt förknippad med föräldrarna och deras existens.
Om man överhuvudtaget erbjuds något stöd av samhället vid dödsfall så är den i princip av ren ekonomisk karaktär. Men för ett barn som förlorar en förälder vore det minst lika angeläget att få erbjudande om en resurs i form av stödperson/familj. Även om den andre föräldern finns kvar kan vederbörande ha svårt att se till barnets alla behov eftersom man själv befinner sig i kris. Vi anser att de icke-materiella behoven måste lyftas fram så att barn som drabbas av sorg i familjen får den hjälp de verkligen behöver.
Barn lyder, litar och tror på vuxna och framförallt att föräldrar alltid gör rätt. När en vuxen begår sexuellt övergrepp på ett barn förlorar barnet sin tillit till vuxenvärlden. I värsta fall är förövaren den ende person som också ger barnet äkta, positiva känslor. Barn kan aldrig hävda sig i vare sig storlek, kunskap eller makt. Barnen är alltid i underläge. De förlorar sin barndom och får ofta livslånga skador. De bestående skadorna sitter i själen. Barnen sviks och förlorar sin trygghet som är förutsättningen för utveckling och självständighet. Flertalet tvingas förtränga det svåra som hänt och får aldrig tala om det. Utsatta barn känner skuld. Skuldkänslor för övergreppen, för avslöjandet och för det kaos som ofta uppstår. Inte sällan anklagas barnet, inte bara utav förövaren, utan kanske också när övergreppet sker inom familjen av mamman, syskon eller släktingar, och överges. Inte för att de begått brott, utan för att de utsatts för brott och avslöjat brott.
Socialtjänsten har det övergripande ansvaret för insatser när barn far illa eller befinner sig i särskilt utsatta situationer. Det är oerhört viktigt att kunskapen om barns och ungdomars behov och villkor ökar inom socialtjänsten. Genom socialtjänstens försorg kan många riktade insatser göras för att förebygga psykisk ohälsa bland barn och ungdomar. Det kan röra sig om barn till missbrukande föräldrar, barn till psykiskt sjuka/funktionshindrade föräldrar och barn i familjevåld. I Socialstyrelsens rapport Barnen, socialtjänsten och lagen (2001) framgår att barnets inställning till socialtjänsten är att man inte lyssnar. När det gäller utredningar som ju är ett stort ingrepp i ett barns liv, visar rapporten att barnets inställning sällan återspeglas i beslut. Barnets inställning redovisas inte och analysen av barnets bästa saknas i många utredningar. Enligt rapporten önskar socialsekreterarna kompetensutveckling, men efterlyser också bättre grundutbildning i hur barnsamtal och barnobservationer kan genomföras och användas i utredningar.
Köerna till barnpsykiatrin är oacceptabelt långa, det rapporteras om väntetider mellan 6 månader och upp till 2 år och det ser inte ut som landstingen kan åtgärda problemet. Det finns också oroväckande tecken på att antalet remisser till barnpsykiatrin från socialtjänsten ökat trots att barnen själva inte är i behov av psykiatrisk vård, ytterligare ett bevis på att barnkompetensen inom socialtjänsten ytterligare behöver förstärkas.
Årligen går 45 000 barn igenom en skilsmässa, 10 000 av dem för andra gången. Närmare 450 000 barn i Sverige lever i en familj som inte består av barnets båda biologiska föräldrar. Barn och ungdomar som inte har goda relationer till vänner och till föräldrar/styvföräldrar har ett lägre psykiskt välbefinnande och oftare psykosomatiska besvär, enligt Välfärdskommittén.
Undersökningar visar att risken för skilsmässa är som störst i familjer med småbarn. Regeringens lösning för barnfamiljerna som inte klarar dagens hets, är maxtaxa inom barnomsorgen, som enligt deras egna företrädare i första hand är en reform som syftar till att föräldrarna ska förvärvsarbeta mer än idag.
Placering av barn i familjehem har ökat och då i synnerhet bland tonåringar. Orsaken till ökningen bör utredas. Familjerådslag är en arbetsmodell som innebär att de vuxna i barnets närhet involveras och får föreslå åtgärd som socialtjänsten kan godkänn. Barnets nätverk mobiliseras till bra lösning. Kristdemokraterna stöder denna idé. Regeringen bör återkomma till riksdagen och redovisa hur denna arbetsmodell används vid placeringar av barn och då speciellt tonåringar.
Den rekommendation angående släktingplaceringar som riksdagen antog 1998 och som skärptes till att bli en skyldighet 1999, har inte praktiserats trots en positiv inställning.
Det som framkommer i Socialstyrelsens rapport är att man inte känner till skyldigheten, eller att man har en negativ inställning till släktingplaceringar. Kristdemokraterna vill att regeringen återkommer till riksdagen med en redovisning om hur lagen efterlevs och lägga fram förslag till åtgärder.
Mer än hälften av dem som sitter på anstalt runt om i landet är föräldrar. Man beräknar att minst 8 000 barn varje år har en frihetsberövad förälder. Föräldrarnas straff drabbar även barnen, trots att de ingenting gjort. Det måste skapas goda förutsättningar för barn att kunna ha en bra kontakt med sina föräldrar på anstalten. Barnpsykologisk expertis måste få medverka då socialförvaltningen fattar beslut om barnens behandling när deras föräldrar tas in på anstalt. Idag fattar socialsekreteraren oftast beslut om fosterhemsplacering utan hörande av legitimerad barnpsykologisk expertis med kunskaper om barns behov och utveckling.
Barns situation vid katastrofhändelser bör lyftas fram, kunskapen om hur en traumatisk händelse påverkar barnen bör förstärkas och samverkan mellan olika samhällssektorer behöver ses över.
Barnets bästa bör också lyftas fram inom andra samhällssektorer, t ex domstolsväsendet, kriminalvården, polisväsendet, Migrationsverkets område (asylsökande och gömda barn) och även inom biståndspolitikens område.
Barn- och ungdomsfrågor är aktuella inom många områden i samhället, och det behövs en samordning av barnpolitiken med effektiva styrmedel, opinionsbildning, utbildning och uppföljning av de olika insatserna. Det är också viktigt med en nära kontakt mellan olika ansvarsområden, kunskapsutbyte och samordnade insatser. Barnens situation måste ses ur ett helhetsperspektiv och därför måste samordningsfunktionen för barnfrågor inom de olika departementen förstärkas. Ett särskilt departement med ansvar för barn- och ungdomsfrågor skulle kunna vara en effektiv åtgärd.
Barns situation i Sverige har uppmärksammats i flera rapporter och utredningar som handlat om hur barnens situation ser ut i ett Sverige som förändras genom bl a omstrukturering, arbetslöshet, besparingar och invandring. Barnens situation har också uppmärksammats genom Barnombudsmannens arbete och genom uppföljning av barnkonventionen.
Det finns alltså en mängd rapporter som belyser hur barnens situation ser ut idag. Det framgår att det finns anledning till oro för barn i så kallad riskzon, dvs. barn som befinner sig i svåra omständigheter.
För dessa barn finns risk att de i sin uppväxt och i sitt vuxenliv får svårigheter av mycket allvarlig art som för vissa kan leda till missbruk och kriminalitet. Tidiga insatser av förebyggande och stödjande karaktär kan bidra till en mer gynnsam utveckling både för den enskilde och för samhället.
De verksamheter som arbetar med barn och ungdomar utifrån sitt område ansvarar för insatser till särskilt utsatta barn och ungdomar. Men utifrån de senaste årens rapporter om barns situation förefaller dessa insatser otillräckliga. Det behövs en mer samlad genomgång, analys och förslag på insatser just för barn i riskzonen. Det är orsakerna till barns ohälsa och utsatthet som vuxenvärlden måste ta ansvar för och inte i första hand symptomen.
I arbetet bör också ingå en genomgång av den kunskap och forskning som finns om störningar hos vuxna (t ex i form av missbruk, kriminalitet och psykiska problem) och de riskindikatorer som finns i barndomen. Genom en samlad insats för särskilt utsatta barn kan de rent humanitära effekterna bli oerhört viktiga för livskvalitén. De ekonomiska vinsterna i ett längre perspektiv är inte försumbara.
I Sverige finns på många olika håll en stor kunskap om barns utveckling och behov. All denna kunskap bör sammanställas och utgöra grund för vidare forskning och utveckling av arbetet kring barn på central och övergripande nivå i Sverige.
I en alltmer materiell värld med stress och jakt på en hög standard, är det oerhört lätt för ett barn att hamna ”vid sidan om ”, att känna sig ensam och osäker. Vuxna har inte alltid tid eller prioriterar inte närheten och ömheten med barn. Samhällsklimatet påminner om ett elitsamhälle i vilket det är de stora och starka, de med de bästa förutsättningarna, som är normen. Vi tror inte på ett samhälle som ser ut på detta vis. Välfärd för alla kräver ett annat synsätt. Kristdemokraterna vill arbeta för en välfärd, där inte enbart materiell standard räknas utan där själsligt välbefinnande är minst lika angeläget.
|
Stockholm den 4 oktober 2001 |
|
|
Rosita Runegrund (kd) |
|
|
Inger Davidson (kd) |
Chatrine Pålsson (kd) |
|
Lars Gustafsson (kd) |
Ester Lindstedt-Staaf (kd) |
|
Sven Brus (kd) |
Yvonne Andersson (kd) |
|
Magda Ayoub (kd) |
Rose-Marie Frebran (kd) |
|
Ulla-Britt Hagström (kd) |
Dan Kihlström (kd) |
|
Kenneth Lantz (kd) |
Maria Larsson (kd) |
|
Désirée Pethrus Engström (kd) |
Fanny Rizell (kd) |
|
Ingvar Svensson (kd) |
Gunilla Tjernberg (kd) |
|
Erling Wälivaara (kd) |