1 Innehållsförteckning 25
2 Förslag till riksdagsbeslut 26
3 Inledning 27
3.1 ADA – de funktionshindrades rättigheter i centrum 27
3.2 Den borgerliga regeringen ökade funktionshindrades oberoende 28
3.3 Socialdemokraterna begränsar funktionshindrades rättigheter 28
3.4 Tilltro till ”den goda” myndigheten – effektiva sanktioner saknas 29
4 Tillgänglighetsfrågorna 29
5 Stärk individens rättsliga ställning 30
6 Bristande samordning – ett allvarligt problem 31
7 Nästa steg en hjälpmedelsgaranti 31
8 LSS/LASS-frågor 33
8.1 Inför föräldraskap som ett femte kriterium i LSS 34
8.2 Återställ LASS 34
8.3 Särskilt bostadsstöd för funktionshindrade 35
8.4 Stimulansbidrag för arbete med psykiskt funktionshindrade 35
8.5 Utjämning av LSS – kostnader 35
9 Att kunna välja skola och utbildning 35
9.1 Rätten att välja skola 36
10 Åtgärder mot kommunalt domstolstrots 37
11 Bidrag till handikapporganisationer 37
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att stärka individens rättsliga ställning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att föra samman flera olika ombudsmannaverksamheter till en myndighet.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om samordning inom rehabiliteringsområdet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om valfrihet inom hjälpmedelsområdet.
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till ändring till införande av en hjälpmedelsgaranti.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om införandet av föräldraskap som ett femte kriterium i LSS.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om återförandet av det ekonomiska ansvaret för assistansreformen till staten.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en mer flexibel utformning av LSS/LASS.
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till ändring till särskilt bostadsstöd till funktionshindrade.
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till stimulansbidrag för arbete med psykiskt funktionshindrade.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om rätten för funktionshindrade att välja skola.2
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till ändring om ekonomisk kompensation till den enskilde vid kommunalt domstolstrots.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om bidrag till handikapporganisationer.
1 Yrkande 2 hänvisat till KU.
2 Yrkande 11 hänvisat till UbU.
Det är ett övergripande samhällsansvar att göra det möjligt för människor med funktionshinder att delta i samhällslivets alla delar, i förskolan, inom utbildningssektorn, i arbetslivet, på bostadsmarknaden, inom kulturen och den övriga fritidssektorn, det politiska livet och – inte minst – familjelivet. Alla sektorer av samhället måste därför utformas så att människor med funktionshinder så långt det är möjligt kan integreras och ta del av det dagliga livets utbud av varor och tjänster på olika områden.
Människor med olika former av funktionsnedsättning och funktionshinder behöver individuellt utformade insatser, så att begränsningar och hinder i den dagliga tillvaron i rimlig utsträckning kan kompenseras genom personligt stöd, tekniska hjälpmedel och anpassning, ekonomiska bidrag m.m. Vi betonar särskilt betydelsen av att funktionshindrade själva kan ha stort inflytande över de stödinsater som ges. Valfrihet och flexibilitet är begrepp som har ett egenvärde, i synnerhet för personer som behöver olika former av stöd.
Socialdemokraterna har tvärtom ett uppifrånperspektiv. Den traditionella socialdemokratiska handikappolitikens viktigaste ambition är – inom ramen för de offentliga monopolen inom välfärdsområdet – att förelägga funktionshindrade ett vård- och serviceutbud. Ett utbud där inflytandet för den enskilde är ringa. Detta synsätt är enligt vår uppfattning i sig hämmande och utgör snarare ett hinder än ett stöd för de funktionshindrades integration i samhällslivet.
Ett antal länder, anförda av framför allt Förenta staterna, har sedan 20–30 år vänt på fokus i den socialpolitiska debatten och på kort sikt nått betydligt längre i ambitionen att integrera funktionshindrade i samhällslivets olika delar. I spåren av civil rights-rörelsen på 1960-talet har företrädare för utsatta grupper, bl a människor med olika funktionshinder, argumenterat för lagfästa rättigheter som bygger på ett generellt förbud att diskriminera människor på grund av etnisk bakgrund, funktionshinder, tro, kön, sexuell läggning etc. Sedan drygt 20 år tillbaka har en lagstiftning växt fram som syftar till att integrera människor med olika former av funktionshinder i samhället. För tio år sedan antog kongressen The Americans with Disabilities Act. Denna lag förbjuder diskriminering av funktionshindrade och slår bl.a. fast att alla lokaler, offentliga och kommersiella verksamheter, utbildningsinrättningar etc. skall vara tillgängliga för alla. Diskrimineringsförbudet omfattar också arbetsmarknaden, transport och reseområdet, men också så vitt skilda områden som tekniska produkter, personligt stöd, rehabilitering, sjukvård och särskilt boende – tjänster som i vårt land i allmänhet uppfattas som en del av det offentliga, ransonerade vård- och serviceutbudet. En särskild myndighet inom Justitiedepartementet har till uppgift att bevaka den enskildes intressen och garantera att lagens krav uppfylls i varje enskilt fall som anmäls till myndigheten.
”Empowerment” är nyckelordet i denna utveckling. Genom en rättighetsbaserad lagstiftning, kombinerad med fastställda normer och regler för varje särskilt samhällsområde, har funktionshindrade (och deras intresseorganisationer) givits redskap att själva bevaka sina rättigheter, med en anmärkningsvärd framgång på kort tid.
Enligt vår uppfattning beror framgången för den amerikanska lagstiftningen på handikappområdet på att funktionshindrade fick individuella rättigheter garanterade i lag, samtidigt som kännbara sanktioner infördes för brott mot dessa rättigheter. Vi anser att svensk lagstiftning bör utvecklas på liknande sätt.
Den bärande tanken bakom den assistansreform som infördes av den borgerliga regeringen under första delen av 1990-talet var att människor med funktionshinder, liksom andra människor, har varierade och särpräglade behov och önskemål. Därför måste också insatser och stöd till funktionshindrade utformas som individuella rättigheter. Byggstenarna var valfrihet, självbestämmande och integritet. Stödet riktades direkt till enskilda människor, i stället för att gå omvägen över kommunen. Grundtanken, att genom LSS/LASS-reformen ge funktionshindrade personer större valfrihet, ökat självbestämmande och integritet, ligger således i linje med den civil rights-anda som präglat utvecklingen i flera andra länder sedan 1960-talet.
Sedan regeringsskiftet 1994 har reformen successivt urholkats av den socialdemokratiska regeringen. Rätten till assistens har begränsats. Samtidigt har det ekonomiska ansvaret delats mellan kommunerna och försäkringskassan, vilket bl.a. medfört längre handläggningstider och olika bedömningar beroende på bostadskommun. Den borgerliga frihetsreformen har fått vika för den traditionella socialdemokratiska synen.
Även på andra områden står den traditionella, socialdemokratiska myndighetsmodellen i vägen för en utveckling av handikappolitiken i riktning mot en rättighetsbaserad politik. Man säger nej till valfrihet och vårdgaranti inom sjukvården. Man motsätter sig alternativa vårdgivare och fristående rehabiliteringsenheter. Man bromsar etablering av fristående skolor och avvecklar samtidigt flera av de specialskolor som varit särskilt anpassade för elever med särskilda behov. Man säger nej till införandet av en s k hjälpmedelsgaranti som skulle öka utbudet av nya tekniska hjälpmedel och samtidigt ge funktionshindrade ökade möjligheter att välja lämpliga hjälpmedel. Istället slår man vakt om en handikappolitik som bygger på monopol och generella lösningar som alla handikappade – oavsett egna önskemål – förväntas anpassa sig till.
Utgångspunkten för svensk lagstiftning har i hög grad varit en stor tilltro till myndigheternas ”goda vilja”. Man har helt bortsett från de tolkningssvårigheter som följer av omfattande – och ibland motsägelsefulla – regler och bestämmelser och förbisett de problem som uppstår när t.ex. prioriteringar måste göras på grund av resursbrist. Till skillnad från den amerikanska lagstiftningen saknar Sverige därför effektiva sanktioner mot diskriminering av funktionshindrade. Även på detta område har vi moderater lagt förslag som skulle garantera både en bättre efterlevnad av den gällande lagstiftningen och öka valfriheten och oberoendet för enskilda funktionshindrade. Inte heller i detta hänseende har Socialdemokraterna velat medverka till att stärka de funktionshindrades ställning.
Det är sammanfattningsvis en klar kontrast mellan Socialdemokraternas ständigt vackra ord när det gäller de funktionshindrade och den verklighet som allt fler handikappade upplever just på grund av den socialdemokratiska politiken.
De första bestämmelserna om tillgänglighet för funktionshindrade infördes i lag redan 1966. I praktiken innebär handlingsplanen vad beträffar ny- och ombyggnader snarare att man ska rätta till brister i implementeringen av den redan antagna handikappolitiken än att man ska föreslå några egentliga förbättringar.
Vi välkomnar att regeringen nu avser att låta Boverket förtydliga redan befintliga regler angående handikappanpassning. Därigenom ställer vi oss också bakom merparten av alla åtgärder som på olika håll vidtas för att handikappanpassa Sverige. Däremot vänder vi oss emot att samma krav som gäller ny bebyggelse också skall omfatta redan befintliga, äldre byggnader.
I förslaget till handlingsplan för handikappolitiken angav regeringen att man hösten 2000 skulle återkomma till riksdagen med ett förslag med bl a retroaktiva åtgärder på plan- och byggområdet. Någon sådan proposition har inte lämnats. Det är således inte möjligt att i dagsläget fullt ut bedöma förslaget. En möjlighet till undantag skall enligt uppgift finnas för mindre näringsidkare och för miljöer som är särskilt känsliga ur ett kulturhistoriskt, miljömässigt eller konstnärligt perspektiv.
Även med mycket optimistiska bedömningar blir kostnaderna för att genomföra de retroaktiva inslagen i handikapplanen mycket stora liksom ingreppen i redan befintliga byggnader. Förslaget om att retroaktivt ställa nya krav på befintlig bebyggelse är som det nu utformats inte realistiskt. Regeringens förslag är därför inte heller trovärdigt.
Vi har alltså avvisat förslaget om retroaktivitet i plan- och bygglagstiftningen. Däremot tycker vi att det är en självklarhet att offentliga myndighetslokaler dit allmänheten kan behöva ha tillträde görs tillgängliga för handikappade. De brister som tyvärr fortfarande finns i detta avseende bör avhjälpas utan dröjsmål och för detta ändamål bör regeringen skyndsamt vidta ändamålsenliga åtgärder.
Handlingsplaner har tyvärr blivit ett centralt inslag i Socialdemokraternas politik på det sociala området. Det allmänna intrycket är att dessa handlingsplaner i första hand tycks syfta till att undvika att förändra det som är fel och till att skyla över det uppenbara behov som finns av strukturella reformer.
Handlingsplanen för handikappolitiken är ett misslyckande om ambitionen är att ta ett långsiktigt helhetsgrepp för att förbättra stödet till funktionshindrade. Inga konkreta förslag ges för att stärka den enskilde funktionshindrades rättsliga ställning.
Ytterst illustrativ är den grundlagsändring till skydd för funktionshindrades rättigheter som enligt propositionen skall utredas av Författningsutredningen. Den planerade grundlagsändringen är i huvudsak endast en viljeinriktning som uttrycks i en portalparagraf. Den kommer därmed i praktiken inte att få någon rättslig betydelse.
Det vore enligt vår uppfattning mera angeläget att studera t.ex. andra länders erfarenheter av att i ökad utsträckning använda civilrättsliga regler för att stärka den enskildes ställning i samhället. Flera av de länder som av regeringen framhållits som föredömen i handikappolitiken – t.ex. Sydafrika – har valt just denna väg.
Behovet av att generellt stärka den enskildes ställning gentemot myndigheter och politiska beslut är stort och inte minst en ökad kompetensuppbyggnad på området skulle vara av godo.
I samband med riksdagens behandling av diskrimineringslagarna framförde vi förslaget att slå ihop flera olika ombudsmannaverksamheter till en enda myndighet. Förslaget gällde Ombudsmannen mot etnisk diskriminering, Handikappombudsmannen, Ombudsmannen mot diskriminering p.g.a. sexuell läggning samt Jämställdhetsombudsmannen.
Vi står fast vid detta förslag som vi anser skulle förstärka ombudsmännens reella möjligheter att ingripa med kraft mot olika former av diskriminering. Men i stället för att låta ombudsmannaverksamheterna renodla sin verksamhet – enligt det koncept som varit framgångsrikt i Sverige och även spridit sig till omvärlden – arbetar regeringen för att Handikappombudsmannen skall utvecklas till en sedvanlig förvaltningsmyndighet. Det går i direkt motsatt riktning mot vår strävan att göra ombudsmannaverksamheterna oberoende av den verkställande makten.
Sammantaget satsar stat, kommuner och landsting uppemot 45 miljarder kronor årligen på olika former av stöd till funktionshindrade. Enligt en sammanställning av riksdagens utredningstjänst över anslag som riktas direkt till funktionshindrade eller avser verksamheter som rör denna grupp uppgår det statliga stödet till drygt 21 miljarder kronor för år 2000.
Det delade ansvaret för handikappolitikens olika delar medför ofta en dålig samordning mellan olika myndigheter. Personer med ett mångfacetterat stödbehov slussas mellan kommunens socialtjänst, sjukvården, habiliterings- och rehabiliteringsenheter, försäkringskassa, arbetsförmedling etc., som var för sig gör egna prioriteringar och tolkningar av den enskildes behov och förutsättningar. Ofta tvingar detta dessutom den enskilde till ett oövergripbart system av kontakter som många gånger inte leder någonstans. Bristerna kring rehabiliteringsfrågorna är tydliga exempel:
En fungerande rehabilitering och en fungerande samverkan mellan olika berörda myndigheter är ofta en förutsättning för att funktionshindrade skall kunna leva ett någorlunda normalt liv. Fungerande rehabiliteringsåtgärder som dessutom – förutom den stora humanitära vinsten – skulle ge positiva samhällsekonomiska effekter förhindras inte sällan av resursbrist hos en part i en samarbetskedja, trots att resurser finns på annat håll i ”systemet”.
En fungerande samordning i enlighet med vårt förslag till obligatorisk hälsoförsäkring skulle inom rehabiliteringsområdet skapa stora mervärden för den enskilde och för samhället.
På samma sätt som inom sjukvården medför brist på vård merkostnader. Långa köer och väntetider till adekvat behandling/vård/rehabilitering leder till ökade kostnader för andra sektorer. Det är därför inte vården som kostar mest utan ”ickevården”. En fungerande samordning skulle därför innebära både mänskliga och ekonomiska vinster.
En av de grundläggande förutsättningarna för att funktionshindrade skall ges en reell möjlighet att leva ett så normalt liv som möjligt är en god tillgång till olika slag av hjälpmedel. Moderna hjälpmedel är för många människor skillnaden mellan ett liv i passivitet och invaliditet och möjligheten att leva ett så normalt liv som möjligt.
Men åt de högst påtagliga problemen med att handikappade inte i tid får de hjälpmedel de behöver gör den socialdemokratiska regeringen ingenting. Detta trots att man i budgetpropositionen tar upp problemen. Man har inte ens – trots upprepade påpekanden från riksdagen – infört s.k. talande textremsa i licensfinansierade SVT.
Vi vet att väntan på hjälpmedel riskerar att försvåra en invaliditet. Väntan kan också leda till försämrat självförtroende och utslagning från arbetsmarknaden. Därutöver kan väntan medföra ökade kostnader inom andra sektorer av samhället, t.ex. inom sjukförsäkringen och den kommunala hemtjänsten.
Den nya teknikens möjligheter för funktionshindrade kommer att få en allt större betydelse. Samtidigt måste man ha klart för sig att det alltid kommer att finnas människor med funktionshinder som trots all teknik behöver extra stöd och hjälp. Detta stöd skall garanteras och det står inte i något motsatsförhållande till teknikens möjligheter.
Vi vill bygga vidare på den valfrihetsrevolution som den borgerliga regeringen hann inleda även på handikappområdet. Stödet till funktionshindrade skall vara mångsidigt och anpassas till den enskildes särskilda förutsättningar. Den funktionshindrade skall ha möjlighet att påverka sin egen situation, t.ex. genom att kunna välja vårdpersonal och omsorgsform, men också genom att välja hjälpmedel. Även möjligheten att välja t.ex. dövtolk är av stor betydelse.
Nästa steg bör bli en hjälpmedelsgaranti. En hjälpmedelsgaranti skulle öka valfriheten för den enskilde och därutöver främja utbudet av olika former av hjälpmedel. Det kommer att bli fler, bättre och billigare hjälpmedel eftersom konkurrens ger kostnadseffektivitet samtidigt som den tekniska utvecklingen påskyndas.
Inom hjälpmedelsområdet sker det hela tiden en utveckling som med nuvarande organisation och finansiering av hjälpmedelsverksamheten inte kan utnyttjas på ett bra sätt. Inte minst inom IT-området kan utvecklingen rätt använd medföra en revolution för funktionshindrades möjligheter att delta i samhällslivet och erhålla större oberoende.
När det gäller företag som tillverkar och utvecklar hjälpmedel finns enligt uppgift över 300 sådana företag i Sverige. Flertalet företag som tillverkar och utvecklar hjälpmedel är små; 89 procent av företagen har färre än 50 anställda. Bland de större företagen är det cirka tio som enbart tillverkar hjälpmedel.
I dagsläget finns inte en marknad för hjälpmedel, utan landstinget är ofta den enda köparen. För landstingen är hjälpmedlen alltid en kostnad som måste hållas nere. Om någon tar fram nya hjälpmedel ökar kostnaderna för landstinget. Det är därför inte förvånande att utvecklingen på hjälpmedelsområdet går trögt.
För att monopolet inte helt skall förkväva utvecklingen kan hjälpmedelsinstitutet ge olika företag ekonomiskt stöd för att främja utveckling och tillverkning av nya hjälpmedel. Stödet ges i form av ett räntefritt villkorslån eller avsättningsstöd. Så fungerar inte en dynamisk marknad. Det vore bättre om de som behöver hjälpmedel själva kunde få driva utvecklingen framåt som krävande konsumenter genom införandet av en hjälpmedelsgaranti. Det är i mötet mellan konsument och företag som nya idéer växer fram och nya möjligheter blir tydliga. Nya förbättrade hjälpmedel skulle då snabbare komma fler till del.
Den konkreta utformningen av hjälpmedelsgarantin måste bli föremål för särskild utredning där noggranna analyser och avvägningar görs. Inte minst är det problematiskt att det finns en brist på sammanhållna genomgångar av hjälpmedelsverksamheten, vilken i dagsläget är spridd på många huvudmän. Kostnadsskattningar för verksamheten som helhet är också i det närmaste obefintliga.
Enligt vår uppfattning finns dock ändå anledning att pröva införandet av en statlig hjälpmedelsgaranti, omfattande de hjälpmedel som redan i dagsläget finansieras med statliga anslag. Det gäller i första hand det s.k. bilstödet och inköp av texttelefoner.
Kostnaden för vår hjälpmedelsgaranti kommer att rymmas inom de nuvarande ramarna för hjälpmedel. Mycket talar dessutom för att garantin i längden kommer att minska det offentligas kostnader, samtidigt som utbudet av hjälpmedel och valfriheten ökar. En uppluckring av en monopolmarknad innebär – även när det gäller hjälpmedel till handikappade – ökad konkurrens och därmed lägre kostnader.
Utöver rätten till personlig assistans enligt LASS slår LSS fast funktionshindrades rätt till tio särskilda insatser, t.ex. avlösar- och ledsagarservice, rådgivning och annat personligt stöd, bostäder med särskild service samt daglig sysselsättning.
Det delade ansvaret för den personliga assistansen mellan kommunerna och försäkringskassan har inneburit snabbt ökande kostnader för kommunerna. Av ekonomiska, men också organisatoriska, skäl har den under de senaste åren därför kommit att ställas mot – och jämföras med – andra behov i den kommunala budgeten . I den dagliga verksamheten i kommunerna hänvisas ofta till ökningen av antalet funktionshindrade med rätt till assistans när t ex brister inom äldreomsorgen påtalas. På motsvarande sätt ställs funktionshindrade elevers krav på stöd och assistans i skolan mot det allmänna behovet av skolpersonal etc. Detta är olyckligt.
Kommunerna har redovisat att ca 45 500 personer hade en eller flera insatser enligt LSS, exklusive insatsen råd och stöd, den 1 juni 2000. 4 228 personer hade insatsen ”personlig assistans” enligt LSS. Enligt RFV var det 8 946 personer som hade assistansersättning enligt LASS år 2000. Landstingen och de kommuner som ansvarar för råd och stöd har uppgivit att drygt 16 000 personer hade beviljats råd och stöd den 1 november 2000. Tidigare studier har visat att mellan 25 och 30 procent av de personer som har råd och stöd enbart har denna insats. Det innebär att totalt hade mellan 49 000 och 51 000 personer insatser enligt LSS.
LSS/LASS är med andra ord en omfattande och viktig lagstiftning, men omfattar en relativt liten grupp medborgare med mycket specifika behov. Detta innebär, enligt vår uppfattning, att LSS- och LASS-frågor också skiljer sig från andra frågor i den kommunala verksamheten.
Om unga funktionshindrade skall ges möjlighet att bilda familj och så långt det är möjligt leva på samma villkor som icke funktionshindrade måste LSS/LASS stärkas vad gäller föräldraskapet.
Rätten till föräldraskap fastslås i FN:s standardregler. I den proposition som låg till grund för LSS fördes ett resonemang om att föra in ett femte kriterium, nämligen rätten till föräldraskap. Då detta ansågs vara en komplicerad fråga aviserade regeringen att man ville återkomma till riksdagen i denna fråga. Tyvärr har så inte skett men frågan är fortfarande aktuell.
Därför bör ett femte kriterium läggas till som innebär att utifrån de behov som föräldraskapet genererar skall även dessa tillgodoräknas som grundläggande behov. Eftersom detta är en komplicerad fråga bör en noggrann beredning göras så att inte tillägget påverkar annan, för frågan relevant, lagstiftning.
Målet med assistansersättningen – att underlätta för funktionshindrade att integreras i samhället – får enligt vår uppfattning inte på detta sätt ställas mot andra behov i kommunernas budget.
Vi anser att insatser och stöd till funktionshindrade skall utföras individuellt. Stödet skall riktas direkt till enskilda människor och inte gå omvägen över kommunen.
Det ekonomiska ansvaret för assistansersättningens 20 första timmar bör därför återföras till staten. Rätten till personlig assistans även under skoltid och vid vistelse på dagcenter bör återinföras och schabloniseringen av assistansersättningen slopas. Vi anser vidare att tyngdpunkten i den personliga assistansen bör ligga på ett personligt stöd i vardagslivet, oavsett om den funktionshindrade valt ett enskilt boende eller en kollektiv boendeform. Rätten till personlig assistans bör därför också omfatta funktionshindrade som bor i gruppboende. En mer flexibel utformning av LSS/LASS skulle sannolikt medföra att vissa personer med stora assistansbehov själva skulle välja en kollektiv boendeform, som i vissa situationer innebär fördelar t.ex. från personalsynpunkt. En sådan ökad flexibilitet skulle därför också vara ekonomiskt fördelaktig, även om antalet personer som omfattas av rätten till personlig assistans ökar.
Vi har sedan länge drivit frågan att personer som fyller 65 år skall få fortsatt rätt till personlig assistans även efter att pensionsåldern uppnåtts. Vi välkomnar att regeringen nu – efter flera år av tillkännagivanden från riksdagen i denna fråga – föreslagit att en sådan rätt införs.
Vidare föreslår vi ett särskilt bostadsstöd till funktionshindrade. Kortfattat kan här nämnas att vi anser det orimligt att funktionshindrade skall tvingas söka socialbidrag för att kunna bo kvar i sina handikappanpassade lägenheter. Vid avslag på bidragsansökan kan för övrigt resultatet bli att den handikappade måste flytta till en mindre bostad som inte uppfyller kraven på anpassning med allt vad det innebär av ökat hjälpberoende och minskad självständighet.
Vi föreslår – i avvaktan på mera permanenta förbättringar – ett särskilt stimulansbidrag till kommunerna för att dessa mer aktivt skall kunna arbeta med psykiskt funktionshindrade som i dag ofta försummas.
Riksdagen har infört ett tillfälligt bidrag för att under två år utjämna kommunernas kostnader för LSS. Regeringen har också tillsatt en utredning för att utreda ett mer långsiktigt kostnadsutjämningssystem. Vi är skeptiska till detta. Vi ser det som en uppenbar risk att ett sådant utjämningssystem blir styrande för verksamheten, att kommunerna på olika sätt påverkas i sina prioriteringar av bidragssystemets utformning. Tidigare förslag på liknande utjämningssystem har ofta premierat kommuner med en hög kostnadsnivå och därigenom uppmuntrat till ”kreativ bokföring” i kommunerna.
Vårt förslag att återföra hela kostnadsansvaret för den personliga assistansen skulle minska problemen med de stora skillnaderna i kostnader mellan kommunerna.
Stödet till de handikappade behöver förstärkas, men det behöver också avregleras och göras mera individanpassat. Vår utgångspunkt är att funktionshindrade tillsammans med sina anhöriga som alla andra människor själva kan bedöma vilken verksamhet som bäst tillgodoser deras behov. Inte minst gäller det utbildning och kompetensutveckling.
Möjligheten att välja skola är särskilt viktig för personer med särskilda behov. Den socialdemokratiska politik som förs på olika nivåer i svenskt utbildningsväsende får på längre sikt negativa konsekvenser även för funktionshindrades möjligheter att delta i arbetslivet.
Allt fler unga funktionshindrade vill få chansen att visa att de kan klara av avancerade arbeten, trots t.ex. en syn- eller hörselskada eller trots att de är rullstolsburna. Inte minst IT-utvecklingen har banat väg för den utvecklingen. Nya möjligheter öppnar sig här i en rask takt. Genom de olika mjukvaruprogram som finns har särskilt unga funktionshindrade givits möjlighet till ett rikare fritidsliv samtidigt som även nya arbetsmöjligheter har öppnat sig.
Vi anser att svårt funktionshindrade ungdomar också skall kunna välja individuella program – även om de väljer Rh-anpassade gymnasieutbildningar. Detta är inte möjligt idag, eftersom Rh-gymnasierna enbart erbjuder nationella program respektive specialutformade program. För många svårt funktionshindrade ungdomar medför detta att man tvingas gå om ett år i grundskolan, eller att gå det individuella programmet i hemkommunen, vilket i många fall innebär att eleven inte får tillgång till den speciella kompetens som Rh-gymnasierna har.
Vi anser därför att skollagen bör ändras så att funktionshindrade ungdomar som fullgör sin gymnasieutbildning på en Rh-anpassad gymnasieskola också får möjlighet att välja individuellt program.
Vår principiella uppfattning är att alla skolor så långt det är möjligt skall vara utformade så att elever med särskilda behov inte utestängs. Vi anser dock inte att målsättningar om integration och anpassning av den vanliga skolan skall innebära att skolor som t.ex. Ekeskolan – med den kompetens som byggts upp där under många år – skall tvingas stänga. Specialskolor skall även i framtiden vara ett alternativ för de elever som anser att dessa bättre kan tillgodose deras särskilda behov.
Om valfrihet inom t.ex. skolan skall kunna bli verklighet förutsätts även att kommuner som satsat på t.ex. vårdhem, skolor och boendeformer – som även lockar människor från andra kommuner – inte drabbas av orimliga kostnader. Detta kan i nuläget bli fallet eftersom betalningsansvaret styrs av bosättningsort, samtidigt som vissa vårdformer förutsätter att bosättningsorten ändras.
Om dessa problem inte belyses och löses på ett tillfredsställande sätt förblir de enskilda som vill utnyttja vårdhem och boendeformer i andra kommuner – liksom deras hemkommuner – utlämnade till andra kommuners eller statliga bidragsgivares välvilja och godtycke.
Mot den bakgrunden bör regeringen återkomma till riksdagen med förslag som säkrar att även de som får hjälp enligt LSS garanteras reella möjligheter att – med bibehållet finansieringsansvar för hemkommunen – söka boende och vårdformer på andra sidan kommungränsen. De förslag som under hösten 2000 har framlagts på området är enligt vår bedömning inte tillräckliga.
Under våren 2000 beslutades om lagändringar som skall förmå kommunerna att bättre följa och verkställa domstolsbeslut om handikappades rättigheter enligt socialtjänstlagen och LSS. Domstolsbeslut gällande dessa lagar kopplades då till en möjlighet för länsstyrelsen att besluta om vite. Länsstyrelserna fick dessutom i uppdrag att verka för att kommuner och landsting planerar bättre för att kunna möta behoven av personlig assistans m.m.
Vi tycker inte att den nu företagna lagändringen är tillräcklig. Det viktiga för oss är att den enskilde individen får sin rätt. Då räcker det inte att länsstyrelsen får en vitesmöjlighet. I stället bör regeringen återkomma till riksdagen med förslag som ger den enskilde individen möjlighet att få ekonomisk kompensation från kommunen motsvarande kostnaden för att betala någon annan – t.ex. en privat utförare – som i kommunens ställe kan tillgodose de aktuella behoven.
Omfattningen av sådan kompensation bör om möjligt fastställas redan i samband med den första domstolsbehandlingen för att undvika att enskilda måste processa i flera omgångar. Likformighet med de regler som gäller för att erhålla betalning för andra i domstol fastställda fordringar bör så långt möjligt eftersträvas.
När det gäller LSS anser vi, som redan påpekats ovan, att staten bör ta tillbaka finansieringsansvaret för den personliga assistansen från kommunerna. Som de nya reglerna är utformade uppfattar vi dem snarast som onödiga om våra egna strukturellt mera långtgående förslag om ett statligt finansieringsansvar genomförs. Lagrådet framförde f ö allvarliga principiella och praktiska invändningar i sitt yttrande över förslaget om en ny vitesmöjlighet; invändningar som vi delar.
I sin handlingsplan för handikappolitiken föreslog regeringen vissa resursförstärkningar av bidrag till handikapporganisationer. Vad beträffar att åtgärda den snedfördelning av statsbidragen som särskilt drabbar små handikapporganisationer lovade regeringen däremot inte något konkret.
Vi befarar att det hos regeringen finns en politisk ambition att ”samordna” de olika handikapporganisationerna och att man bl.a. vill åstadkomma detta genom att styra organisationsbidragen i en sådan riktning. I socialdemokratisk handikappolitik finns också traditionellt sett en motvilja mot organisationer som inte är organiserade efter en traditionell folkrörelsemodell.
Socialdemokraternas politik för bidragsgivningen missgynnar alla de organisationer som företräder personer med små och ovanliga handikapp eller som väljer alternativa organisationsformer, t.ex. i form av nätverk. Vi har därför ansett det angeläget att riksdagen får möjlighet att ta ställning till ett mera detaljerat förslag till fördelning av statsbidragen. Någon sådan möjlighet har emellertid inte getts.
Socialdemokraterna har alltid sett de handikappade som ett enda stort kollektiv, snarare än som individer. Vår uppfattning är att alla organisationer – även de som representerar mycket små grupper av handikappade eller som väljer att inte samordna sin verksamhet inom ett större kollektiv – skall ha rimliga möjligheter att arbeta som självständiga organisationer. Reglerna för statsbidragen måste utformas med detta som utgångspunkt. Vi vill därför också tillföra ytterligare pengar till anslaget för bidrag till handikapp-organisationer. Vi vill med dessa medel särskilt stödja små organisationer som arbetar oberoende av de stora samarbetsorganen, t ex Demensförbundet, och som därför är i behov av extra stöd.
Elanders Gotab, Stockholm 2001
|
Stockholm den 5 oktober 2001 |
|
|
Chris Heister (m) |
|
|
Leif Carlson (m) |
Hans Hjortzberg-Nordlund (m) |
|
Cristina Husmark Pehrsson (m) |
Lars Elinderson (m) |
|
Henrik Westman (m) |
Göran Lindblad (m) |
|
Maud Ekendahl (m) |
Bertil Persson (m) |
|
Marietta de Pourbaix-Lundin (m) |
Margareta Cederfelt (m) |