Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att effekterna av ädelreformen utvärderas.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att överväga eventuell skatteväxling avseende läkarmedverkan i de kommunala äldreboendena.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att förbättra incitamentsstrukturen i syfte att förbättra läkarmedverkan i våra äldreboenden.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen utreder hur kommunerna skall kunna anställa geriatriker.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om det ökade behovet av geriatrisk kompetens.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om bristen på geriatriker under 55 år.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utreda hur sjukvården för våra äldre inom kommunerna skall organiseras i framtiden.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att se över hur utbildningsplatserna för läkare under de kommande åren skall fördelas för att möta behov av kompetens inom åldrandets sjukdomar.1
1 Yrkande 8 hänvisat till UbU.
Andelen äldre i Sverige ökar. Idag är cirka 17 procent av Sveriges befolkning över 65 år. Om 30 år kommer 25 procent av befolkningen att tillhöra denna ålderskategori. Många av våra äldre är idag piggare och friskare än tidigare och lever ett längre liv. Det är naturligtvis positivt. Men i gruppen över 65 år kommer de över 80 år, dem som vi brukar kalla äldre-äldre och som behöver relativt stora vårdresurser, att öka markant. Denna grupp kommer att öka från 460 000 personer till 750 000 personer under perioden. För att klara de ökade vårdkostnaderna i framtiden behöver vi vidta flera strategiska åtgärder. Vi behöver försöka påverka befolkningsstrukturen, se till att arbetstagarnas hälsa medger att de orkar arbeta längre samt få en ökad rörlighet gällande pensionsåldern.
Inom vård- och omsorgssektorn måste också olika effektiviseringsmöjligheter tas till vara. En sådan är att se till att de äldres vårdkedja fungerar effektivt och svarar mot de äldres behov av trygghet och kompetens i vården. Där finns idag mycket kvar att önska. Ädelreformen som innebar att kommun och landsting skulle samverka kring de äldre fungerar inte på ett tillfredsställande sätt och de äldre får i allt mindre utsträckning tillgång till specialiserade läkare, geriatriker, med kunskap om åldrandets sjukdomar. Med anledning av ovanstående behöver Ädelreformen snarast utvärderas och fler geriatriker utbildas och anställas i kommunerna.
I samband med ädelreformen tog kommunerna över vård- och omsorgsansvaret av våra äldre. Tanken var att vården av våra äldre kunde skötas inom kommunerna. Utvecklingen har visat att många av våra äldre i kommunen har stora sjukvårdsbehov. Tanken är inte att våra äldre ska åka till landstingen för långvariga sjukdomar, utan de ska vårdas i kommunen. Då är det av största vikt att läkarmedverkan fungerar på ett betryggande sätt.
Ädelreformen har nu varit i kraft i cirka 10 år och dess effekter bör utvärderas och förbättringsförslag tas fram. Socialstyrelsen har i olika undersökningar, liksom Stockholms stads forskningscentrum ”Äldrecentrum”, pekat på brister i läkarmedverkan i de kommunala äldreboendena. Eftersom läkarmedverkan är en viktig del i vårdkedjan är det väsentligt att denna fråga snarast löses. Trots olika samverkansavtal mellan kommun och landsting finns stora brister som inte kan negligeras.
När äldre kommer in till sjukhusen idag blir vårdtiden inte lång. Mellan åren 1990–1997 minskade antalet vårdplatser med 45 procent. Snittvårdttiden har minskat från 14 till 4 dagar. Det innebär att den äldre vårdtagaren snabbt är ”klinikfärdig”. Även på de geriatriska klinikerna har vårdtiden i snitt kortats från fem till två veckor. Detta har enligt flera undersökningar visat sig medföra att vi i kommunens vård har många äldre med stora sjukvårdsbehov som inte tillgodoses i den utsträckning man skulle önska. I exempelvis Socialstyrelsens rapport ”Äldreuppdraget” pekar man på bristerna i läkarinsatserna i den kommunala äldreomsorgen.
När kommunerna tog över vissa uppgifter från landstingen i samband med ädelreformen splittrades det vårdteam som fanns på exempelvis våra gamla långvårdskliniker. De sjukvårdande insatserna, nivån över sjuksköterskorna, finns inte längre nära till hands. Sjuksköterskorna i kommunerna fick ett tungt ansvar. Avståndet mellan sjukvårdsbiträde och läkare är nu längre än på de gamla långvårdsklinikerna. Där fanns hela vårdteamet samlat.
Den dagliga läkarservicen är nu högst olika på olika äldreboenden. Vissa äldreboende, oftast privata, har tillgång till läkare och till och med geriatriker dygnet runt. Det vanligaste i många äldreboenden är dock en halv dag per vecka. Det innebär att vård på lika villkor inte gäller för våra äldre idag. Äldresjukvården har blivit ojämlik. På landstingens sjukhem fanns det alltid tillgång till läkare och pensionärerna betalade endast patientavgift för allt detta. I kommunens regi betalar de höga avgifter och får mindre läkarservice.
Ädelreformen har medfört att det ofta brister i informationsöverföringen. Om ett vårdbiträde iakttar något hos den äldre ska hon först prata med sjuksköterskan, som sedan ska försöka få tag på läkaren för en konsultation. Om då läkaren inte kan komma förrän fyra dagar senare hinner läget bli akut och pensionären får inte snabb adekvat hjälp. Om läkaren känner sig osäker kanske han eller hon per telefon rekommenderar äldreboendet att skicka den äldre till akutmottagningen, ibland helt i onödan. I båda fallen fungerar vården dåligt. Eftersom flera husläkare inte har geriatrisk kompetens blir bedömningen inte heller alltid den bästa och mest effektiva. Frågan man därmed måste ställa sig är om man med nuvarande ordning arbetar kostnadseffektivt.
En viktig faktor i sammanhanget är att kommunerna inte har några som helst påtryckningsmedel när läkarservicen inte fungerar, trots att ett beslut av en sjukhusläkare som förklarat patienten för ”klinikfärdig” inte kan överklagas. Däremot kan biståndsbeslut enligt socialtjänsten överklagas. Om landstinget inte tillhandahåller den sjukvård som kan anses behövas, för att de äldre i största möjliga mån ska kunna vara kvar i kommunens äldreboende, finns inga ekonomiska incitament att sätta emot. Kommunen är beroende av landstingens välvilja att bereda resurser. Frågan är därför om man inte måste fundera på att skatteväxla eller ge kommunerna särskilda medel att kunna ”köpa” läkarservicen från landstinget eller, om man så vill, anställa geriatriker. Då får man ett reellt förhandlingsläge. Då skulle en konstruktiv förhandling om vad som behövs och vad kommunen kan betala för kunna komma till stånd. Som det är idag fungerar sällan samverkansavtalen, eller också finns avtal som landstingen inte lever upp till. Den statliga utredning som nyligen gick ut på remiss till bland annat kommunerna visar på ett alternativ, nämligen gemensamma nämnder för landsting och kommun. Det är en väg att gå men frågan är om det räcker. De ekonomiska frågorna och incitamenten måste lösas.
Husläkarna som till stor del har fått ta över ansvaret för äldresjukvården har en tung arbetsbörda och hinner inte alltid med alla behov i äldreboendet. På vissa håll i landet fungerar det mycket bra med husläkare i äldreboende. Samtidigt kommer det med allt fler äldre-äldre att finnas ett ökat behov av kunskaper om åldrandets sjukdomar. Att utöka antalet geriatriker synes vara det mest effektiva sättet att snabbt få till stånd rätt vård och behandling. De äldre har också rätt till specialister. Därför måste vi arbeta för att utöka antalet specialister i geriatrik genom att utbilda fler.
Trots att vi vet att behoven av geriatrisk kompetens kommer att öka har vi i Sverige få utbildade geriatriker som är yngre än 55 år. Enligt Socialstyrelsens register över legitimerad hälso- och sjukvårdspersonal finns idag cirka 490 läkare med specialiteten geriatrik. Knappt 200 av dessa är i åldersgruppen 55–64 år. I Sveriges läkarförbunds medlemsregister finns endast 16 läkare med geriatrisk specialistkompetens som är under 40 år! Här finns en åldersmässig snedfördelning jämfört med andra specialiteter i Sverige; geriatriken har en högre medelålder jämfört med annan specialitet. Vi ser allvarligt på den uppkomna situationen.
Under 1998 utfärdades 28 nya specialistbevis och under 1999 ytterligare 21 stycken. Med hänsyn till åldersfördelningen räcker dock inte dagens nytillskott att täcka för kommande pensioneringar efter år 2005 och de närmaste åren därefter. Detta faktum måste uppmärksammas och åtgärdas snarast möjligt.
Det är nödvändigt att för framtiden få tydligare klarlagt hur vården av våra äldre på bästa sätt bör ordnas framöver. Det viktiga är att de äldre får kvalificerad vård för de besvär som kan uppstå. Idag har våra äldre inte vård på lika villkor eftersom en del äldre har tillgång till specialistvård via geriatriker, andra enbart till allmänläkare. Kanske är det så att få vågar utbilda sig till geriatriker, eftersom det är oklart vem som kommer att få ansvaret för äldresjukvården framöver: primärvårdsläkarna eller geriatrikerna. Vi anser att denna fråga bör ses över genom samråd med kommunerna.
För staten är det viktigt att veta hur utbildningsbehoven på detta område kommer att se ut framöver. Ska primärvårdsläkarna ges ökad utbildning i åldrandets sjukdomar eller ska vi ha inriktningen att geriatriker ska ha huvudansvaret inom kommunen för äldresjukvården. Vi förespråkar det sistnämnda utan att ta ställning till om de ska vara anställda av landsting eller kommun.
Vi anser att de äldre har rätt till god vård och hög omsorgskvalitet. Den geriatriska kunskapen får inte gå förlorad och specialiteten får inte försvinna. Det är därför hög tid att se över rekryteringen och utbildningen av nya geriatriker för framtidens behov.
Det finns fungerande äldresjukvård inom kommunens ram där man prövat olika lösningar. I Stockholms stad finns det i en stadsdel en geriatriker som verkar inom den kommunala äldreomsorgen. Men det har inneburit att kommunen fått betala för viss del av läkarservicen. De ställen i landet där det visat sig fungera använder sig ofta av geriatriker. Geriatrikerna är en viktig resurs för att garantera de äldre en god omsorg och omvårdnad. Det innebär mindre belastning på akutsjukvården då geriatrikerna kan handleda övrig vårdpersonal på ett professionellt sätt i vården av de äldre och förebygga resor till landstingens akutmottagningar.
Nu måste allt göras för att våra äldre inte ska falla mellan stolarna, i syfte att skapa en värdig vård för våra äldre och att ta till vara våra gemensamma resurser på mest effektiva sätt.
|
Stockholm den 2 oktober 2001 |
|
|
Désirée Pethrus Engström (kd) |
Inger Davidson (kd) |