Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av hälsoekonomiska studier och forskning omkring anhörigvårdares hälsotillstånd.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av forskning kring anhörigvården.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om nationellt resurscenter för anhörigstöd.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att behovet av att verka för att kunskap om anhörigvårdares situation blir en viktig del i alla utbildningar inom vården och den sociala sektorn.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om anhöriganställning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om rätten till tjänstledighet för vård av anhöriga.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om organisationsbidrag till Anhörigrådet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett nytt statsbidrag till anhörigorganisationer.
Riksdagen beslutar om ändring av 5 kap. 10 § socialtjänstlagen enligt följande lydelse: ”Socialnämnden skall genom stöd och avlösning underlätta för dem som vårdar närstående som är långvarigt sjuka eller äldre eller som har funktionshinder”.
1 Yrkandena 1–2 och 4 hänvisade till UbU.
2 Yrkande 6 hänvisat till AU.
Under de senaste åren har anhörigvårdarnas situation äntligen börjat uppmärksammas. Enligt kommunerna är en av anledningarna det statliga stimulansbidrag som utges under tre år med anledning av den nationella handlingsplanen för äldrepolitiken ”Anhörig 300” som riksdagen beslutade om 1998. Syftet med medlen har varit att stödja och underlätta samt på olika sätt bidra till en ökad livskvalitet för anhöriga eller närstående som vårdar. De anvisade medlen är avsedda att påskynda utvecklingen av olika stödformer för anhörigvårdare. Inriktningen på arbetet ska vara att åstadkomma en varaktig kvalitetshöjning i det stöd som kommunerna erbjuder anhöriga och närstående.
Närståendevården utgör basen i vård- och omsorgsarbetet. Drygt 60 procent av det totala omsorgsarbetet utförs av anhöriga. Räknar man även in psykiskt sjuka, multihandikappade m.fl. kan det röra sig om en miljon anhörigvårdare.
Vi kristdemokrater har under flera år ihärdigt hävdat att det behövs fler platser inom vård och omsorg, speciellt inom geriatriken. Idag visar rapporter att en ökad andel vårduppgifter förs över på anhöriga och andra närstående på grund av att omstruktureringar inom sjukvården reducerar antalet vårdplatser. Även inom den kommunala äldreomsorgen erbjuds allt färre platser jämfört med tidigare. Det visar sig att för många äldre har utvecklingen inneburit ett ökat beroende av anhöriga, anlitande av privat hjälp eller att man får klara sig bäst man kan utan hjälp. Vi kristdemokrater menar att här finns det skäl att se upp. Det går inte att lägga omsorgsansvar på de anhöriga utan att ge dem stöd och resurser att klara av det.
I budgetpropositionen konstaterar regeringen: ”En tydlig trend under 1990-talet har varit att antalet äldre personer som kräver mer omfattande insatser i form av hemtjänst och hemsjukvård har ökat, medan ett stort antal äldre med mer begränsade hjälpbehov har ställts utanför den offentliga omsorgen. Denna utveckling har fortsatt under år 2000. Kommunerna har blivit alltmer restriktiva med att bevilja insatser av servicekaraktär, såsom skötsel av hem och inköp. Även de sociala inslagen i kommunernas äldreomsorg har minskat i omfattning. Utvecklingen har lett till att anhöriga har kommit att få ett växande ansvar för hjälpen till äldre.”
Detta är ett helt korrekt konstaterande. Mot denna bakgrund är det märkligt att stödet till anhörigvård och anhörigorganisationer är nästan obefintligt. Någon förlängning av de lyckade stimulanspengarna i Anhörig 300 finns inte, trots att man konstaterar att de satsningar som gjorts varit mycket framgångsrika. Inte heller finns det några nya pengar till anhörigorganisationer specificerade.
Trots uppmärksamhet och ett ökat stöd från kommuner och frivilligorganisationer har inte anhörigvårdarens vardag i stort förändrats. Anhörigvårdare har en fysiskt tung arbetsbörda, de är ofta stressade, sover illa och har sällan någon egen fritid. De får för litet stöd av den professionella vården. Ändå ser de många fördelar med sin uppgift: den är meningsfull och ger en kvalitativt bättre vård som tillgodoser den sjukes behov av värdighet och integritet. Utgångspunkten för Kristdemokraterna är att se och erkänna familjens och de närståendes roll och funktion i vården av äldre, sjuka eller funktionshindrade. Stödet till anhöriga som vårdar ingår som en viktig del i Kristdemokraternas familjepolitik.
Anhörigvårdare är en stor tillgång i vården och har enligt vår mening rätt till olika former av stöd, information och handledning för att kunna ta på sig vårduppgifter som annars utförs av vårdpersonal med flera års utbildning.
Någon form av stöd till anhöriga finns numera i alla kommuner, men är på somliga håll dåligt utvecklat. Samverkan med frivilligorganisationerna var ett av villkoren för att stimulansbidragen skulle utbetalas. De kommuner som kommit längst i utvecklingen är de som tog initiativ till att bygga upp ett anhörigstöd redan före 1999. Deras startsträcka avklarades i ett tidigt skede, och därmed har de kommit längre.
Enligt en studie som presenterades i april 2000 pekar man på att det sedan 1997 inte har skett någon avsevärd förändring av nivån på stödet som erbjuds anhöriga, men att det finns en ökad medvetenhet och att en ökning har skett när det gäller kommunernas planerings- och utvecklingsarbete för att förbättra anhörigstödet. År 2000 var det enligt uppgift 100 kommuner som saknade utbildning för anhöriga och 219 kommuner som saknade anhörigstöd för invandrargrupper.
Det behövs hälsoekonomiska studier och forskning om vad hälsokontroller, hälsovård och andra stödåtgärder innebär för hälsotillståndet hos anhörigvårdare och för tryggheten i rollen. Det i sin tur skapar förutsättningar för att, om man så vill, fortsätta vårda sin anhörige hemma. Återigen – det måste röra sig om frivillighet.
Knappt 30 procent av kommunerna har enligt slutrapporten i Äldreuppdraget samarbete med högskola eller FoU-enhet när det gäller utveckling av anhörigstödet. Denna brist i forskningen kring de äldres vård och omsorg står i märklig kontrast till den omfattning och betydelse som insatserna från de anhöriga har.
Kristdemokraterna anser att forskningen är viktig och behöver utökas. Idag är kunskapen ganska begränsad om förhållandena i Sverige vad gäller närståendes engagemang i vården av äldre, konsekvenser för den äldre, dennes situation, samspelet med den offentliga sektorns vård och omsorg, stöd till de närstående etc.
Exempel på forskningssatsningar kan vara att analysera sambandet mellan den offentliga vården och anhörigomsorgen. Vidare vore det önskvärt med en nationell studie av omfattningen av anhörigomsorgen i Sverige.
I en proposition från i våras menar sig regeringen fortsätta att satsa på anhörigvård. Men inte genom att, som Kristdemokraterna önskar, förlänga stimulansstödet Anhörig 300. Istället har regeringen valt att ta upp frågan om anhörigstödet i propositionen Nationell handlingsplan för utveckling av hälso- och sjukvården 2000/01:192 utan att ge riktade bidrag. Regeringens tillvägagångssätt riskerar att leda till tvister mellan kommun och landsting när det gäller ansvar och medel. Vi anser således att detta inte räcker utan insatsen måste vara specifikt riktad mot anhörigvården.
Från anhörigorganisationer och kommuner som engagerat sig i anhörigvård ges signaler om att en stor del av det arbete som kommit igång genom Anhörig 300 med stor sannolikhet kommer att upphöra om det inte blir någon förlängning av stimulansbidragen. Många av de kommuner som fått del av stimulansbidragen har precis kommit igång med verksamheten. Att i detta läge upphöra med att ge stimulansmedel skulle vara ödesdigert för många av dessa kommuners verksamhet med anhörigvård. Till osäkerheten hör också att en stor del av anhörigkonsulenterna är projektanställda.
Med anledning av detta och behovet av en fortsatt utveckling av samarbetet mellan kommun och frivilligorganisationer anser Kristdemokraterna att det är nödvändigt med en fortsättning av stimulansbidraget. I vår budgetmotion anslår vi ytterligare 100 miljoner kronor som en fortsättning av stimulansstödet Anhörig 300: 50 miljoner kronor 2002 och 50 miljoner kronor 2003.
Regeringen bör överväga att inrätta ett nationellt resurscenter för anhörigstöd. Det skulle kunna fungera som en kunskapsresurs för de kommuner som arbetar eller har ambitionen att påbörja arbete med anhörigvård. Ute i kommunerna finns gott om goda exempel på idéer och arbetssätt som skulle kunna användas av fler kommuner. Kunskap om detta skulle kunna finnas på resurscentret. Regeringen bör återkomma med förslag i denna riktning.
I och med att nya bestämmelser i socialtjänstlagen infördes den 1 januari 1998 markeras socialnämndens ansvar för anhörigvård. Bestämmelsen är dock luddig och saknar föreskrifter om hur stödet till de anhöriga bör utformas. De handlingsplaner som beslutats i kommunerna och följs upp är ett steg i rätt riktning, men kan inte ersätta klara föreskrifter i socialtjänstlagen.
Socialstyrelsen bör enligt Kristdemokraterna få i uppgift att fastställa riktlinjer för hur stödet till de anhöriga ska utformas. Dessa skulle kunna innehålla följande moment:
Uppsökande verksamhet ska bedrivas.
Vårdtyngdsmätningar som tar hänsyn till både vårdtagarens och vårdgivarens psykiska och fysiska hälsa ska utföras. Utifrån mätningarna ska omfattningen av avlösningen och andra insatser läggas fast.
Verksamheten ska utvärderas regelbundet så att anhöriguppgiften vid behov kan omprövas. På detta sätt kan anhörigvårdarna känna delaktighet genom att deras situation lyfts fram på ett mer aktivt sätt. Det skulle alla inblandade parter vinna på.
Fördelningen av ansvaret för vården mellan det offentliga och familjen är en av de stora framtidsfrågorna. Nästa generation äldre kommer inte att finna sig i en enskild tjänstemans godtycke utan att ställa krav på delaktighet. Anhörigrollen måste därför uppvärderas och erkännas för att möta framtidens behov. Regeringen måste verka för att kunskapen om anhörigvårdares situation blir en viktig del i alla utbildningar inom vården och den sociala sektorn.
Frågan om de anhöriga enbart ska få olika typer av stöd, eller om det ska bli aktuellt att yngre anhöriga ska kunna anställas och omfattas av trygghetsförsäkringar och pensionsavtal måste också lyftas fram. När det gäller anställning av anhöriga måste vårdtagarens önskemål så långt som möjligt tillgodoses.
Det råder idag stora skillnader mellan kommunerna när det gäller yngre anhörigas möjlighet till anställning för vård av närstående. De anhörigvårdare som fått anställning har alltid timanställning med lägsta ersättning. Trygghetsförsäkringar och pensionsavtal gäller inte för denna grupp. På grund av detta försvåras möjligheten att kombinera ett arbete utanför hemmet med anhöriganställning. Följden kan bli att den anhörige tappar sitt sociala nätverk på grund av familjesituationen. Dessa frågor behöver utredas närmare.
Vi kristdemokrater anser att det ska finnas rätt till tjänstledighet på hel- eller deltid för vård av anhörig. Denna åtgärd skulle underlätta för många anhöriga. Det skulle även vara ett erkännande av insatsen om man enligt lag gavs rätt till tjänstledighet. Tjänstledigheten bör endast ges under kortare perioder, exempelvis tre månader i taget, eftersom man inte i förväg kan veta hur stort vårdbehovet kommer att vara. På sikt borde man kunna diskutera möjligheten att minska sin arbetstid för att vårda anhöriga.
För att frivilligorganisationer och anhörigföreningar tillsammans med kommunerna ska kunna stödja anhörigvårdarna genom utbildning och stöd behövs det ekonomiska resurser genom bidrag. Det är därför ytterst märkligt att Anhörigrådet – en nationell anhörigorganisation vars uppgift är att föra de anhörigas talan – står utanför rätten till organisationsbidrag. Detta är ett märkligt agerande av en regering som säger sig vilja utveckla anhörigvården. I årets budgetproposition finns heller inga utfästelser om att bevilja anhörigorganisationerna ekonomiskt stöd. Ett nytt statsbidrag bör inrättas, som skiljer sig till inriktning och karaktär från nuvarande bidrag till handikapporganisationer. Det ska syfta till att stödja utvecklingen av anhörigorganisationer. Regeringen bör återkomma med förslag om detta.
Under föregående riksmöte lades en proposition om ny socialtjänstlag. I vår motion med anledning av denna krävde vi – i enlighet med Socialtjänstutredningen SOU 1999:97 – att texten i lagstiftningen skulle skärpas. Utredningen skriver (sid 278): ”Den nuvarande bestämmelsen i 5 § SoL säger att socialnämnden bör genom stöd och avlösning underlätta för dem som vårdar närstående. Denna bestämmelse behöver skärpas. Anhörigstödet är så viktigt att det bör bli en särskilt reglerad skyldighet för socialtjänsten att ge ett sådant stöd.” Kristdemokraterna vill byta ut ordet bör mot ordet skall i 5 § SoL.
|
Stockholm den 4 oktober 2001 |
|
|
Rosita Runegrund (kd) |
|
|
Inger Davidson (kd) |
Chatrine Pålsson (kd) |
|
Lars Gustafsson (kd) |
Ester Lindstedt-Staaf (kd) |
|
Sven Brus (kd) |
Yvonne Andersson (kd) |
|
Magda Ayoub (kd) |
Rose-Marie Frebran (kd) |
|
Ulla-Britt Hagström (kd) |
Dan Kihlström (kd) |
|
Kenneth Lantz (kd) |
Maria Larsson (kd) |
|
Désirée Pethrus Engström (kd) |
Fanny Rizell (kd) |
|
Ingvar Svensson (kd) |
Gunilla Tjernberg (kd) |
|
Erling Wälivaara (kd) |