Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att vidareutbildning om sexualitet och funktionshinder behövs för att motverka att funktionshindrade utsätts för diskriminering och utanförskap.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att öka medvetenheten om funktionshindrades sexhjälpmedelsbehov inom sjukvården.
Sexualiteten är en källa till livsglädje, gemenskap och lust. Vi vill verka för en frigjord och jämställd syn på sexualiteten. En frigjord syn på sexualiteten innebär att bejaka varje människas rätt att fritt utveckla sin egen sexualitet så länge den inte skadar, kränker eller förtrycker någon annan. Genom tabun, moralism och stereotypa föreställningar om normalitet begränsas människor i utvecklandet av en egen positiv sexualitet. Sexualiteten ser olika ut hos oss alla och är en drift vi alla föds med.
Sexuell tillfredsställelse är något positivt och frigör endorfiner, kroppens eget belöningssystem, medan sexuell frustration utlöser negativa stresshormoner. Konsekvenserna av att skambelägga och fördöma funktionshindrade kvinnors och mäns njutning är sexuell frustration och olyckliga människor.
Vi borde lyfta blicken och bejaka det goda och positiva i människans njutning. Det är viktigt att inte lägga värderingar på hur njutningen förverkligas så länge ingen skadas eller kränks.
Ett problem är fördomar kring funktionshindrades sexualitet och gamla människors sexualitet. De funktionshindrade är dubbelt diskriminerade. Att vara homosexuell och rullstolsburen eller att vara homosexuell och vilja dela rum och säng med en person av samma kön kan stöta på patrull hos vårdpersonalen. Ber man dessutom om hjälp för att komma upp i sängen tillsammans med sin partner kan situationen bli så svårhanterlig att man hellre avstår från att ha något sexliv. Vi anser att personalen bör utbildas i att hantera dessa frågor. Alla har vi rätt till vår egen sexualitet och rätt att få den hjälp och det stöd som behövs av personalen utan att behöva känna skuld och skam. Detta ges regeringen till känna.
Sexuell praktik som inte ses som det normala nedvärderas, tabubeläggs eller fördöms även för dem som har funktionshinder eller för dem som inte har några andra val, till förmån för främst vaginalsex mellan man och kvinna. Analsex, s/m-sex, gruppsex, onani, telefonsex, cybersex och fetischsex är alla praktiker belagda med olika former av skam och föreställningar om skadlighet. Vi ser inte att det är kvinnors och mäns val av sexuell praktik som är skadlig, problemet är om någon blir kränkt, skadad eller tvingas att medverka mot sin vilja. Vidareutbildning för vårdpersonal behövs även inom dessa sexualpraktikområden.
Med anledning av detta bör en referensgrupp få i uppdrag att utveckla ett studiematerial till stöd för diskussion, utbildning och fortbildning kring positiv sexualitet där frågor kring funktionshinder och sexualitet tas upp. Eventuella kostnader skall täckas inom befintlig budgetram.
Referensmaterialet bör även ge stöd för diskussioner om sexualitet och heteronormativitet som utgår från en frigjord och jämlik syn på sexualitet med grundsynen att det inte är samhällets uppgift att uppvärdera någon typ av samlevnad, sexuell läggning eller sexuell praktik framför någon annan. I stället bör individens egna livsval uppmuntras. I detta sammanhang bör även nämnas att frågor kring den rådande könsmaktsordningen måste belysas eftersom jämställdhet vad gäller sexuell utövning mellan parter ska vara jämlik, oavsett vilket kön man är skapad med eller har tillägnat sig, eller om man är funktionhindrad eller ej. Alla är vi olika när det gäller hur vi bäst blir sexuellt stimulerade. Därför måste det vara upp till varje vuxen människa att skaffa sig sin egen sexuella njutning på sitt alldeles eget sätt. Det är viktigt att betona att det inte är samhällets uppgift att uttrycka någon värdering när det gäller människors sexuella val. För att nå dit krävs det en rad utbildnings- och fortbildningsinsatser inom offentlig verksamhet. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Genom detta kan attitydförändrande åtgärder mot diskriminering och utanförskap på grund av funktionshinder eller sexuell moralism belysas. Dessutom behöver fortbildningsinsatserna nå ut till sjukvårdens hjälpmedelscentraler så att de bättre kan arbeta med och anpassa sexhjälpmedel för den funktionshindrade individen. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
|
Stockholm den 5 oktober 2001 |
|
|
Charlotta L Bjälkebring (v) |
Tasso Stafilidis (v) |