Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1992:860) om kontroll av narkotika med den ändringen att tidpunkten för ikrafträdande sätts till den 1 januari 2002.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att ålägga företag som marknadsför läkemedel i Sverige att på förpackningen ange om aktuellt läkemedel kräver intyg vid inresa och vistelse i stater, vilka undertecknat Schengenavtalet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att initiativ bör tas för att inom Schengenavtalets ram säkerställa att en gemensam lista enligt redovisade remissynpunkter snarast kan upprättas.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att tiden för arkivering begränsas och att avpersonifiering sker när sakliga skäl för arkivering ej längre föreligger.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att bestämmelser och formulär är så utformade att den nordiska passfriheten inte inskränks.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att tillämpningsföreskrifterna bör vara så utformade att ”gränsgångarnas” behov säkerställs.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige bör ta initiativ till en gemensam lista i Norden för läkemedel som kräver intyg enligt Schengenavtalet.
Regeringens proposition 2001/02:33 angående Schengenintyg innehåller flera väsentliga förbättringar i förhållande till nu gällande ordning. Vi välkomnar att regeringen, om än sent, reagerar på den berättigade kritik som framförts mot nu gällande ordning från bland annat Centerpartiets sida. Det är väsentligt att personer som behöver de berörda läkemedlen och fått sådana förskrivna av läkare utan onödiga hinder kan färdas över nationsgränserna.
I propositionen föreslås att den nya ordningen ska börja gälla först den 1 april 2002. Någon saklig motivering för denna lags sena ikraftträdande ges inte. I sammanfattningen av inkomna remissyttranden sägs emellertid följande: ”Vidare påpekar Apoteket AB att kostnaderna för intygsutfärdandet inte kan rymmas inom dess nuvarande ramar och att ett ikraftträdande av lagförslagen inte kan ske före den 1 april.”
I Danmark kunde en likartad ordning som den som nu föreslås i Sverige införas under loppet av några få veckor. Så borde kunna ske även i Sverige. Frågan om hur Apoteket AB ska få täckning för sina kostnader utgör hur som helst inget tillräckligt motiv för denna sena tidpunkt för ikraftträdandet. Mot denna bakgrund föreslås att lagen ska träda i kraft den 1 januari 2002.
Den föreslagna lagen innebär en betydande förenkling för dem som av medicinska skäl behöver berörda läkemedel när dessa har information om att Schengenintyg behövs vid resa till länder där vistelse kräver intyg. Ansvaret att skaffa denna information bör inte ensidigt läggas på patienten. Lagstiftningen skiljer sig väsentligt mellan olika Schengenländer. Det mest effektiva bör vara att ålägga företag som marknadsför läkemedel i Sverige att på förpackningen ange om aktuellt läkemedel kräver intyg vid inresa och vistelse i stater som undertecknat Schengenavtalet. Detta bör ges regeringen till känna.
Som framhålls i regeringens proposition är apoteksanställda som uppfyller Läkemedelsverkets krav väl lämpade att bedöma om intyg skall utfärdas. En förutsättning är dock att dessa har tillgång till information om de regler som gäller för införsel av läkemedel till annat Schengenland. I propositionen anges att Läkemedelsverket är väl lämpat att ta fram behövligt informationsmaterial. Läkemedelsverket ska enligt propositionen ställa informationen till apotekens förfogande så att denna kan hållas tillgänglig för kunderna. En förutsättning för tillförlitlig information om vilka läkemedel som berörs är att alla stater lämnar fullständig och korrekt information. Några garantier för att så sker finns inte. Som Läkemedelsverket, Socialstyrelsen och Apoteket AB framhåller i sina remissyttranden finns betydande fördelar med en för Schengenländerna gemensamt upprättad lista över de ämnen som används i läkemedel och är narkotikaklassade i de olika Schengenländerna. Regeringens förslag tar inte fasta på dessa synpunkter som torde vara av avgörande vikt för att den information som tillhandahålls via Läkemedelsverket och apoteken ska kunna vara tillförlitlig. Initiativ bör tas för att inom Schengenavtalets ram säkerställa att en gemensam lista enligt redovisade remissynpunkter kan upprättas snarast. Detta bör ges regeringen till känna.
Som framhålls i propositionen finns skäl för att ansvarig myndighet ska arkivera kopior på utfärdade intyg. Då de uppgifter som arkiveras är av känslig natur med tanke på den personliga identiteten bör dock tiden för arkiveringen begränsas och i vart fall avpersonifiering ske när sakliga skäl för arkivering ej längre föreligger. Detta torde förutsätta en förändring i Schengenavtalet. Även på denna punkt bör regeringen ta ett initiativ. Detta bör ges regeringen till känna.
I propositionen sägs att ”inte heller torde av den enskilde själv ifyllda enklare uppgifter som t.ex. namn, födelsedatum och passnummer normalt behöva kontrolleras”. I princip instämmer vi i detta. Det är dock angeläget att bestämmelserna och formulär är så utformade att den nordiska passfriheten inte inskränks. Vid intyg som utfärdas för inresa till Danmark, Finland, Island och Norge ska i Sverige godtagbar legitimationsbeteckning vara tillräcklig. Detta bör ges regeringen till känna.
Enligt propositionen ska ”mängden läkemedel stå i relation till resans längd och får omfatta maximalt 30 dagars behandling”. Det är viktigt att alltfler ”gränsgångares”, personer som dagligen pendlar över nationsgränserna, behov beaktas. Personer som arbetspendlar bör regelmässigt kunna erhålla intyg omfattande 30 dagar när medicinskt behov av läkemedelsintag under sådan tidsperiod föreligger. Tillämpningsföreskrifterna bör utformas så att detta säkerställs. Detta bör ges regeringen till känna.
Flertalet gränspassager från Sverige till annat Schengenland sker inom Norden. Av detta skäl är det viktigt att reglerna för gränspassager är enkla, och som huvudprincip bör gälla att lika regler ska eftersträvas inom Norden. Tyvärr har inte de nordiska länderna från början samrått om hur Schengenavtalet ska tillämpas. Detta försvårar rörligheten i Norden. De nordiska länderna har en likartad narkotikapolitik, och samtliga stater har i olika avtal förpliktat sig att medverka till rörlighet över nationsgränserna. Sverige bör ta initiativ till en gemensam lista i Norden för läkemedel som kräver intyg enligt Schengenavtalet. En sådan lista bör kunna åstadkommas utan avkall på den restriktiva narkotikapolitik som Sverige även fortsättningsvis bör föra. Regeringen bör ta initiativ i denna fråga visavi övriga nordiska stater. Detta bör ges regeringen till känna.
Elanders Gotab, Stockholm 2001
|
Stockholm den 31 oktober 2001 |
|
|
Kenneth Johansson (c) |
|
|
Birgitta Carlsson (c) |
Agne Hansson (c) |
|
Rolf Kenneryd (c) |
Gunnel Wallin (c) |