Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om insatser för barnens bästa.
Sverige har internationellt sett en mycket väl uppbyggd organisation för stöd, omsorg och service till barn och deras familjer. Trots detta finns en alltför hög procentuell andel barn och ungdomar med psykiska problem, vilka inte i tid nås av våra samhällsresurser för vård, stöd och hjälp. Barnpsykiatrikommitténs utredning visade att även med mycket snäva definitioner så uppvisar minst 5–10 % av alla barn och ungdomar psykiska problem.
Psykisk ohälsa måste förebyggas genom att skapa goda uppväxtvillkor för alla barn och ungdomar samt ge särskilt stöd till dem som befinner sig i riskzonen för att utveckla psykisk ohälsa. Barn och ungdomar med psykiska problem ska kunna identifieras och mötas tidigt för att få stöd och hjälp innan grav psykisk ohälsa har utvecklats. Situationen för barn och ungdomar med psykiska problem bör ses ur ett folkhälsoperspektiv där de förebyggande insatserna ges en hög prioritet.
Basverksamheter som barnhälsovård, förskola och skola ska ha beredskap att möta och hantera barns och ungdomars psykiska problem. Generella insatser som når alla barn och ungdomar är ur ett folkhälsoperspektiv mer effektiva än riktade insatser till små specifika grupper.
De generella insatserna är mer kostnadseffektiva genom att de är mer lönsamma för samhället, når flera och är icke-stigmatiserande. Insatser till barn och ungdom ska också styras av barnkonventionen, som särskilt poängterar ”barnets bästa”-perspektivet.
Riksdagen beslöt under våren 1999 att anta en strategi för att förverkliga intentionerna i barnkonventionen. Den ska vara ett aktivt instrument och genomsyra allt beslutsfattande som rör barn.
Barnkonsekvensanalyser ska göras vid alla beslut som berör barn. Barnkommittén, SOU 1997:116, beskrev i sitt yttrande att ”barnets bästa” är grundpelaren i barnkonventionen. Kommittén betonade att för att bedöma vad som är barnets bästa behövs en väl grundad kunskap om barn och att barnet självt får komma till tals. Kommittén skriver på sid 164: ”Otillräcklig kunskap i detta avseende utgör förmodligen den största risken för att problem uppstår vad gäller tolkningen och den praktiska tillämpningen av de olika lagar där principen om barnets bästa finns intagen.”
Psykologisk kunskap om barns behov och utveckling, samt om barns sätt att uttrycka sig och tänka, är en nödvändig resurs för att hålla barnperspektivet och barnets bästa i centrum. Barnkommittén pekade på områden inom den svenska lagstiftningen som skulle kunna förbättras utifrån barnkonventionsperspektivet. Ett sådant område var den nuvarande lagen om förskola och skola, särskilt rättigheten för alla barn att få tillgång till förskola och skolbarnomsorg. Enligt nuvarande lagbestämmelser finns det inte en sådan rättighet för alla barn, det finns endast möjlighet för enskilda kommuner att erbjuda detta.
Det finns också en möjlighet att få tillgång till förskola och skolbarnomsorg om inte föräldrarna arbetar eller studerar om barnet självt identifieras som ”barn i behov av särskilt stöd”. Utifrån ovanstående om vikten av generella och förebyggande insatser och om barnkonventionens betydelse bör alla barn ha en egen rättighet till förskola och skolbarnomsorg. Barnen ska inte definieras utifrån föräldrarnas situation: förvärvsarbetande, studerande, föräldralediga, arbetslösa eller asylsökande. Alla barn ska ha rätt till det stöd och den stimulans som förskolan kan ge, socialt, emotionellt och pedagogiskt, och få möjlighet till att utveckla språket, leken och få utveckla en relation med både vuxna och barn. Rätten till förskola och skolbarnomsorg för alla barn bör därför omgående skrivas in i skollagen.
Socialtjänsten har det övergripande ansvaret för insatser när barn far illa, visar tecken på ogynnsam utveckling eller befinner sig i särskilt utsatta situationer. Det är oerhört viktigt att kunskapen om barn och ungdomar ökar inom socialtjänsten. Genom socialtjänstens försorg kan många riktade insatser göras för att förebygga psykisk ohälsa bland barn och ungdomar. Det kan röra sig om barn till missbrukande föräldrar, barn till psykiskt sjuka/funktionshindrade föräldrar och barn i familjevåld. Under senare tid har antalet remisser i barnpsykiatrin från socialtjänsten ökat utan att barnen själva är i behov av psykiatrisk vård, vilket pekar på att barnkunskapen inom socialtjänsten behöver förstärkas.
Barnets situation i katastrofhändelser bör lyftas fram, kunskapen om hur en traumatisk händelse påverkar barnen bör förstärkas och samverkan mellan samhällssektorer behöver ses över utifrån ett katastrofperspektiv.
Barnets bästa bör också lyftas fram inom andra samhällssektorer, t ex domstolsväsendet, kriminalvården, Invandrarverkets område (asylsökande och gömda barn) och även inom biståndspolitikens område.
Barn- och ungdomsfrågor är aktuella inom många områden i samhället, och det behövs en samordning av barnpolitiken med effektiva styrmedel, opinionsbildning, utbildning och uppföljning av de olika insatserna. Det är också viktigt med en nära kontakt mellan de olika ansvarsområdena, med kunskapsutbyte och samordnade insatser.
Barnens situation måste ses ur ett helhetsperspektiv och därför måste samordningsfunktionen för barnfrågor inom de olika departementen förstärkas. Frågan om att inrätta ett särskilt departement med ansvar för barn- och ungdomsfrågor bör utredas närmare.
|
Stockholm den 2 oktober 2001 |
|
|
Marina Pettersson (s) |
Torgny Danielsson (s) |