Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om behovet av att tillskapa nödvändiga resurser för att psykologisk kompetens skall kunna bli en resurs – och en självklar tillgång för patienten – i primärvården.
För att kunna uppfylla intentionerna bakom hälso- och sjukvårdslagen om en god hälsa åt alla och helhetssyn i vården måste sjukvården utveckla ett arbetssätt där inte enbart den medicinska/biologiska kompetensen tas till vara. Den psykologiska kompetensen behöver väga tungt om en helhetssyn på människan ska vara möjlig.
Problem som härrör från beteende eller livsstil är det särskilt viktigt att söka bemästra för att lyckas med prevention av sjukdom, hälsofostran och hälsobefrämjande åtgärder. Vid vårdcentralerna behövs en utbyggnad av t ex ungdomsmottagning, alkoholmottagning, rökavvänjningsklinik och mottagning för andra livsstilsproblem som erfordrar psykologisk kompetens utöver den som läkare och övrig medicinskt skolad personal kan förväntas besitta.
I WHO:s regionala hälsostrategier ”European Regional Strategy for Health for All” (1984) betonas att sociala och psykologiska problem bidrar till ohälsa i befolkningen och att primärvården behöver ha personal med professionell kunskap om sociala och psykologiska faktorer och dess inverkan på de vårdsökandes hälsotillstånd.
Undersökningar i Sverige och internationellt visar att ca var tredje patient som kommer till vårdcentralen i första hand inte har behov av medicinsk hjälp. Man söker sig till vårdcentralen för en mängd problem som har med den psykiska hälsan och livssituationen att göra. Om tyngdpunkten alltför ensidigt läggs vid att utreda de somatiska problem som patienten initialt presenterar riskerar man att lägga ned mycket tid på den medicinska utredningen utan att behandla den verkliga orsaken till problemet.
Det bör beaktas att en vårdcentral som inte är bemannad utifrån patientens behov hindrar möjligheten att utveckla primärvården och de förebyggande insatserna kullkastas.
Dagens primärvård i Sverige har således inte vare sig organisation, tillräckliga resurser eller kunskaper för att på ett professionellt och effektivt sätt kunna ta hand om stora patientgruppers behov av utredning, behandling och rehabilitering.
Systematiserad samverkan mellan olika kompetenser som medicinsk och psykologisk är sett ur både patientens och samhällets perspektiv det mest effektiva. Redan i primärvården måste patienten träffa på rätt kompetens. Psykologisk diagnostik och behandling måste lyftas fram som något mycket angeläget.
Genom ett sådant system skulle med största sannolikhet patienter redan från början komma rätt i vårdkedjan samtidigt som minskat lidande uppnås för den enskilde patienten. Problem med läkemedelsberoende kan antas minska och en avlastning för psykiatrin kan uppnås.
Som enda nordiska land har Finland regelmässigt inrättat tjänster för psykologer och socialarbetare inom primärvården. Därmed har man dels anpassat sig till den internationella uppfattningen i frågan, dels fått en lösning som förefaller ge såväl ekonomiska vinster som vårdeffektivitetsvinster.
Dagens primärvård skall utgöra basen för förebyggande, diagnosticerande, behandlande och rehabiliterande insatser. En nödvändig förutsättning för att detta ska uppnås är att psykologer utgör en lika naturlig resurs i primärvården som inom psykiatrin. Detta kan ske dels via anställningar men också till en väsentlig del via anlitande av privatpraktiserande psykologer.
Idag bedrivs hos några landsting och kommunala sjukvårdshuvudmän försöksverksamheter med psykologisk kompetens i primärvården. Försöken följs upp och en systematisk utvärdering börjar komma till stånd med uppvisande av positiva resultat.
Ett problem är dock att dessa försök ofta genomförs i form av korta tidsbegränsade projekt så att man därigenom enbart ser de kortsiktiga effekterna för såväl verksamhet som individ. För att studera långsiktiga effekter måste medel tillföras så verksamheten får fortgå under lång tid.
Det finns dock projekt där även de långsiktiga effekterna studerats. Ett sådant är ”BBC-projektet” inom Nordöstra Skånes sjukvårdsdistrikt (NSS) där syftet varit att utveckla metoder och strategier för arbete med patienter med s k psykosomatiska symtom (dvs där både psykologiska och somatiska symtom finns eller psykologiska, sociala och somatiska faktorer är av betydelse för patientens tillstånd). I projektet har psykologisk och social kompetens integrerats med medicinsk, sjukgymnastisk och arbetsterapeutisk insats i samverkan med bl a försäkringskassan. En uppföljning 4 år efter avslutad behandling visar tydligt en varaktig och positiv effekt såväl för individ som ekonomiskt. Nyligen har också en slutrapport angående projektet ”Psykologiskt och socialt stöd till patienter i primärvården” presenterats av psykolog Elsa Crafoord, Nordöstra sjukvårdsområdet i Stockholm.
Delegationen för samverkan mellan offentlig och privat hälso- och sjukvård (SOU 1997:179) har i sitt slutbetänkande lagt förslag som skulle möjliggöra att bl a primärvårdens patienter skulle få ökad tillgång till psykologisk kompetens i form av privatpraktiker.
Förutom detta behöver dessutom en betydande utbyggnad av antalet anställda psykologer ske inom primärvården.
Regeringen har tillsatt en särskild utredning (Dir. 2000:86) som nyligen avgivit betänkandet ”Tillskapande av ett familjemedicinskt institut” (SOU 2001:49). Här fanns en möjlighet att belysa primärvårdens behov av olika professioner och kompetenser, vilken tyvärr har försuttits. I utredningen poängteras läkarens och distriktssköterskans roll, andra yrkeskategoriers betydelse för en väl fungerande primärvård behandlas dock otydligt och otillräckligt. Därmed har ej heller stora patientgruppers behov tillräckligt beaktats.
|
Stockholm den 3 oktober 2001 |
|
|
Marina Pettersson (s) |