Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten av riktad utbildning och information i arbetet mot kvinnlig könsstympning.
Av världens kvinnor har cirka 130 miljoner utsatts för könsstympning i någon form. Genom flyktingströmmar under 80-talet har antalet stympade flickor och kvinnor ökat markant i Europa, och denna ökning fortsätter. I Sverige bor idag omkring 16 000 kvinnor som kommer från länder där kvinnlig könsstympning utövas.
Inom olika internationella organ står arbetet mot kvinnlig könsstympning på dagordningen. Kvinnlig könsstympning anses vara ett brott mot grundläggande mänskliga rättigheter, ett övergrepp och en djup kränkning av flickans integritet. Det finns relativt lite forskning på området. För flickorna är stympningen oavsett deras ålder, härkomst och nationalitet en mycket smärtsam upplevelse som ger svåra men för resten av livet och ibland leder till döden.
Svensk lagstiftning är tydlig vad gäller kvinnlig könsstympning. Sedan 1982 är det förbjudet i Sverige att utföra detta övergrepp. Påföljden kan, om brottet betecknas som grovt, bli upp till tio års fängelse. Enligt 1 § lag (1982:316) med förbud mot könsstympning av kvinnor får ingrepp inte utföras i de kvinnliga yttre könsorganen i syfte att stympa dessa eller åstadkomma andra bestående förändringar av dem (könsstympning). Detta gäller oavsett om samtycke har lämnats till ingreppet eller inte.
Enligt 3 § kan den som har begått brott enligt denna lag dömas vid svensk domstol även om könsstympningen utfördes i ett annat land. Denna skärpning av lagen skedde 1999.
Som många andra länder har Sverige ratificerat FN:s konvention om barnets rättigheter. I artikel 24:3 stadgas att konventionsstaterna ska vidta alla effektiva och lämpliga åtgärder i syfte att avskaffa traditionella sedvänjor som är skadliga för barns hälsa. En sådan skadlig sedvänja är kvinnlig könsstympning. Det internationella samarbetet mot kvinnlig könsstympning är mycket viktigt och ska utvecklas.
Flickor som växer upp i Sverige inom en kultur där könsstympning förekommer måste få det skydd de har rätt till enligt svensk lag. Alla föräldrar ska få information om vilka risker de utsätter sina barn för och att det enligt svensk lag är förbjudet att låta utföra detta övergrepp. Personal inom BVC, MVC, övrig hälso- och sjukvård, flyktingmottagandet, socialtjänsten, skolhälsovården och barnomsorgen samt lärare och fritidsledare bör alla involveras i arbetet. Riktad utbildning om frågans komplexitet i ett socialt, kulturellt, könsrollsmässigt och psykosexuellt sammanhang måste ges berörd personal.
Det är också viktigt att de stora invandrarorganisationerna även fortsättningsvis involveras i arbetet. Sveriges muslimska råd har offentligt fördömt kvinnlig könsstympning. Detta ställningstagande är mycket värdefullt och kan stödja föräldrar i deras val så att den kulturella normen förändras och sedvänjan inte förs vidare till nästa generation.
Det är nödvändigt att myndigheter arbetar tillsammans på bred front. Det finns ett stort behov av att lyfta fram denna fråga. Sedvänjan kvinnlig könsstympning är djupt rotad i olika kulturer men kan aldrig ses som en accepterad kulturell företeelse; övergreppet ska fördömas. Information och upplysning om svensk lagstiftning samt de skyldigheter lagstiftningen medför för personal på myndigheterna måste nå ut till alla berörda parter.
|
Stockholm den 5 oktober 2001 |
|
|
Fanny Rizell (kd) |