Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten av att särskilt uppmärksamma grupper som av kostnadsskäl avstår från vård och läkemedel.
Det talas ibland med rätta om Sverige som ett klassamhälle trots alla de insatser som gjorts under hela 1900-talet för att bygga ut välfärden till alla. Många gånger är denna viktiga välfärdsdebatt inriktad på att tala om brister i skola och omsorg och om sådant som alltför låga ersättningar i socialförsäkringssystem eller i a-kassan.
Samtidigt har vi efter en kartläggning gjord av Socialstyrelsen en helt annan bild av välfärdsbristerna: många människor som borde ha vård eller borde äta en medicin mot en sjukdom avstår från detta därför att det är för dyrt.
I den rapport från Socialstyrelsen som bl.a. presenterades i SCB:s tidskrift Välfärdsbulletinen nr 1/2001 får vi veta att grupper med en redan utsatt position avstår från vård eller medicin. Det är ofta grupper med en svag inkomstutveckling. Det är grupper som ensamstående mammor, invandrare som varit i vårt land under kort tid. Det är arbetslösa och socialbidragstagare. Det är också människor med funktionshinder och som är mer långvarigt sjuka.
Några uppgifter från kartläggningen: bland sjuka och funktionshindrade var det upp till 22 procent som avstått flera gånger från att söka vård. 250.000 personer hade avstått från att hämta ut medicin. En miljon människor hade avstått från den tandvårdsbehandling de behövde. En visserligen liten grupp men ändå 80.000 personer avstod både från att få hjälp med tre viktiga insatser: sjukvård, tandvård och läkemedel. I gruppen ensamstående mammor avstod 11 procent helt eller delvis från viktiga sjukvårdsinsatser, 17 procent från läkemedel och hela 41 procent från tandvård.
Det finns all anledning att ta den kartläggning som Socialstyrelsen gjort på mycket stort allvar. Vi motionärer kommer aldrig att blunda för kvarvarande brister i välfärden. Det finns all anledning att i stället lyfta fram problemen, något som ju också är en förutsättning för att göra något åt bristerna.
Av det skälet är det angeläget att särskilt rikta samhällets uppmärksamhet på utsatta grupper som inte bara har det ekonomiskt kärvt utan också tvingas avstå från det som de flesta av oss anser vara en självklart rättighet. Att få vård och läkemedel när man är sjuk och att kunna gå till tandläkaren när så behövs. Bara så kan vi fortsätta stärka Sverige som ett välfärdsland.
|
Stockholm den 1 oktober 2001 |
|
|
Sylvia Lindgren (s) |
|
|
Eva Arvidsson (s) |
Cinnika Beiming (s) |
|
Ola Rask (s) |