Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en utvecklad hälso- och sjukvård för hela landet – också i Stockholmsregionen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten av att följa nationella handlingsplaner och välfärdsmål.
Den generella välfärdspolitiken bygger på grundläggande värderingar om solidaritet, omtanke, rättvisa och jämlikhet. Den har historiskt och internationellt visat sig vara oöverträffad i sin förmåga att skapa trygghet samtidigt som den bidragit till en god hushållning med samhällets resurser. Vår välfärdsmodell har kunnat utvecklas och förnyas i takt med att omvärlden förändrats. Goda sociala villkor och trygghet för befolkningen förenar på ett enastående sätt jämlikhet och förmåga till förnyelse med ekonomisk stabilitet och tillväxt.
Den svenska hälso- och sjukvården bygger av tradition på
fördelning efter behov
tillgänglighet för alla på lika villkor
hög kvalitet
solidarisk finansiering genom skatter
att medborgarna har insyn, kontroll och möjlighet till utvärdering genom demokratisk styrning.
Som ett led i förnyelsen av hälso- och sjukvården beslutade riksdagen i november 2000 om en nationell handlingsplan för utveckling av hälso- och sjukvårdens grundläggande struktur. Stödet till personer med psykisk ohälsa samt till psykiskt funktionshindrade ska stärkas. Vården ska även i fortsättningen ges på lika villkor och efter behov, styras demokratiskt och vara solidariskt finansierad. Inriktningen i handlingsplanen kan sammanfattas i följande punkter:
Landstingens primärvård ska vara basen för hälso- och sjukvården.
De äldre ska få en bättre hälso- och sjukvård genom att läkarstödet i särskilt boende och hemsjukvården ska öka.
Samverkan mellan olika delar av vården ska bli bättre.
Barn, ungdomar och äldre med psykisk ohälsa ska få bättre vård i ett tidigt skede.
Personer med psykiska funktionshinder ska få ett stärkt stöd.
Privata, kooperativa och ideella vårdgivare ska ges möjligheter att driva hälso- och sjukvård på entreprenad åt kommuner och landsting.
Sjukvården måste vara ett prioriterat område och att den fungerar är en grundförutsättning för ett rättvist och jämlikt samhälle. Den svaga samhällsekonomin under 1990-talet och de ökade behandlingsmöjligheterna har lett till att hälso- och sjukvårdens resurser inte ökat i takt med behoven. Trycket på sjukvården kommer inte att minska i framtiden. Befolkningen växer, det blir fler människor i åldrar med stora vårdbehov och färre i arbetsför ålder. Därtill finns det en rad brister inom hälso- och sjukvården som måste åtgärdas. Det är viktigt att på allvar ta itu med dessa problem nu.
Därför är det bra att så stora satsningar kan göras på hälso- och sjukvården. Resurser förs nu över till sjukvården från försvarsmakten. Totalt handlar det om 9 miljarder kronor under perioden 2001–2004. I budgeten för 2002 föreslår regeringen att ytterligare 3,75 miljarder för perioden 2002–2004 avsätts för att åstadkomma kortare väntetider och förbättra tillgängligheten till behandlingar.
Det är en självklarhet att dessa satsningar på en av välfärdens nödvändigaste inslag sker i hela landet. Det måste också gälla alla de 1,8 miljoner människor som lever i huvudstadsregionen.
Satsningarna och utvecklingen av den samlade hälso- och sjukvården är och måste vara långsiktiga. Hur framtidens hälso- och sjukvård kommer att kunna upprätthållas i Stockholms län ter sig idag väldigt osäkert.
I Stockholms läns landsting pågår något mycket oroväckande. Det är i grunder frågor som handlar om ansvar och demokrati. Det är något som kan avgöra om kommande politiska företrädare ska ha en chans att nå upp till de mål för hälso- och sjukvården som riksdagen har fastställt. Den politiska majoriteten i Stockholms läns landsting genomför nu en politik som är demokratiskt och ekonomiskt förkastlig. Privatiseringar är i sig upphöjda till mål, oavsett om verksamheterna kan drivas lika bra i landstingets regi eller ej. Den moderata färdriktningen är tydlig – politiker ska inte lägga sig i. Marknaden är helig. Så helig att om den inte finns ska den skapas. Medborgarnas möjligheter att påverka målen för landstingets verksamheter försämras därmed. Demokratin sätts ur spel.
Den moderatledda majoriteten driver landstinget i ekonomiskt förfall. För att garantera en god sjukvård även i framtiden krävs det dock att man tar ansvar för ekonomin redan i dag. Ska landstingspersonalens pensioner och löner kunna betalas också i morgon och om inte stora skulder ska belasta kommande generationer måste landstingets ekonomi skötas noggrant. Enligt kommunallagen krävs att kommuner och landsting upprättar en budget i balans. Ett eventuellt underskott måste tas igen inom två år. Lagen är mycket betydelsefull också för dem som brukar landstingets verksamheter inom t.ex. hälso- och sjukvården. Ska vi på sikt kunna säkra en god verksamhet så måste landstingets egen ”hushållskassa” innehålla resurser så att vi kan betala för den. Den nuvarande ledningen för Stockholms läns landsting agerar ekonomiskt oansvarigt. Redan från koalitionens start efter valet -98 sänktes skatten med 40 öre. Sedan dess har skuldberget växt kraftigt. Det egna kapitalet ligger på ett stort minus. Det sammanlagda underskottet för 1999 och 2000 uppgår till nära 3 300 miljoner kronor. Den senaste prognosen för i år ligger på
-2 490 miljoner kronor. I detta läge har en budget fastställts som innebär ett underskott på 1 700 miljoner kronor för 2002. Således är ”notan” efter de senaste fyra åren minst –7 500 miljoner kronor. Det är Välfärdssveriges dyraste ideologiska experiment och motsvarar ungefär kostnaden för Karolinska sjukhuset och kollektivtrafiken under ett år.
Mot den här bakgrunden måste man starkt ifrågasätta om landstinget i Stockholm har någon möjlighet att långsiktigt utveckla hälso- och sjukvården i enlighet med de nationella mål som fastställs av riksdagen. Samtidigt avlägsnar man sig allt längre från det krav på balans i ekonomin som riksdagen också fastställt. Av den anledningen bör riksdagen ge regeringen till känna vikten av att nu och på lång sikt utveckla hälso- och sjukvård i hela landet – också i Stockholmsregionen.
|
Stockholm den 3 oktober 2001 |
|
|
Sylvia Lindgren (s) |
|
|
Yilmaz Kerimo (s) |
Inger Segelström (s) |
|
Eva Arvidsson (s) |
Cinnika Beiming (s) |