Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om homosexuellas livsvillkor och livskvalitet.
Enligt Världshälsoorganisationen är hälsa ”ett tillstånd av fullständigt fysiskt, psykiskt och socialt välbefinnande och inte blott frånvaron av sjukdom eller handikapp”. Fullständig hälsa blir alltså en vision. Många homo- och bisexuella är i dag inte ens i närheten av psykiskt och socialt välbefinnande, det finns det svenska och internationella undersökningar som visar. Det är inte homosexualiteten i sig som gör att bögar och lesbiska mår dåligt. Det är de yttre strukturerna som gör att man som grupp mår sämre. Utanförskapet i en kultur skapar stress, som leder till dålig hälsa.
Homosexualiteten finns trots allt som ett alternativ i dag, men självfallet är accepterandet av den egna sexualiteten och identifikationsprocessen en livsavgörande fråga för ungdomar som inser att de är attraherade av personer av samma kön. Undersökningar visar att många homo- och bisexuella ungdomar under denna period av livet, i ett samhälle där homosexualitet har negativa förtecken, far mycket illa. Självmordsfrekvensen bland dem ligger till exempel mycket högre än bland heterosexuella ungdomar.
En annan utsatt grupp är äldre lesbiska kvinnor och homosexuella män. De homo- och bisexuella som i dag är äldre växte upp under en extremt homofob period och öppenheten bland äldre homo- och bisexuella är betydligt mindre än bland yngre. Tvånget att leva dolt har blivit ett livsmönster för många, som dessvärre har införlivat omgivningens negativa föreställningar om homosexuella med sin självbild eller personlighet. Att vara äldre homosexuell och inte klara sig själv kan innebära avsevärda problem inom existerande äldreboende och åldringsvård, eftersom det idag saknas homokompetens (kunskap om och insikt i homosexuellas levnadsvillkor) inom äldreomsorgen.
1999 startades en ”brottsofferjour för homosexuella” i Stockholm som vänder sig till ”bögar, lesbiska, bisexuella och könsöverskridare”. Våld mot homosexuella är ett allvarligt problem som tidigare knappast varit känt utanför den homosexuella gruppen, men som nu har blivit mer och mer synligt genom forskning.
Hittills har kunskapen om homo- och bisexuellas levnadsmönster varit dålig men de fåtal undersökningar som gjorts i Sverige på senare tid (en majoritet bekostade av Folkhälsoinstitutet) indikerar till exempel att homosexuella mäns och lesbiska kvinnors alkoholkonsumtion och dryckesmönster märkbart skiljer sig från den övriga befolkningens och att alkoholen har stor betydelse i delar av den homosexuella kulturen. Ansträngningarna att nå missbrukarvården med information om homosexuella aspekter på beroende och behandling har varit mindre framgångsrika. Intresset har varit mycket litet, förmodligen beroende på att man upplever frågan som inte relevant i vården. Den inställningen illustrerar på ett talande sätt homo- och bisexuellas osynlighet i vården och den okunnighet om homosexuellas liv som fortfarande råder inom hälso- och sjukvård.
Lesbiskas osynlighet i vården behöver uppmärksammas liksom vårdpersonalens bristande insikter i att lesbiska kan ha speciella behov eller hälsoproblem. Hiv har gjort de homosexuella männen och deras behov synliga och egna mottagningar har skapats för dem, medan lesbiska i stor utsträckning låter bli att gå till gynekologiska undersökningar och till mammografi, därför att man som lesbisk kände sig otrygg i mötet med vården. Det finns hittills bara en kvinnohälsa för lesbiska och den är förlagd till Stockholm. Det är en stor brist att detta inte har spridit sig i resten av landet. Därför måste en översyn göras i syfte att öka spridningen.
Med kombinationsbehandlingarnas (Highly Active Anti-Retrovirus Treatment, HAART) införande 1996 förändrades situationen för hivpositiva och för hivpreventionen radikalt. För de flesta innebar behandlingarna ett förbättrat hälsotillstånd och bättre livskvalitet. Konsekvenserna är dock inte odelat positiva. Återanpassning till livet, både arbete och socialt, har inte varit helt problemfri. Till detta kommer att medicineringen är väldigt krävande, med besvärande biverkningar och oerhört stränga krav på följsamhet och kontrollerad livsföring. Detta måste synliggöras.
En särskilt utsatt grupp är homosexuella invandrare, vars livsvillkor har undersökts och redovisats i en pilotstudie utförd av institutionen för socialt arbete vid Göteborgs universitet (Thomas Haansbæk: ”Levevillkor og livs-kvalitet blandt homoseksuelle indvandrerkvinder og indvandrermænd i Sverige”, institutionen för socialt arbete, Göteborgs universitet augusti 2000).
Utanförskapet kan sägas vara dubbelt för denna grupp: Kommer jag ut som homo- och bisexuell riskerar jag att uteslutas från det etniska och kulturella sammanhang jag lever i samtidigt som jag som invandrare är rädd för att bemötas med misstro och negativa attityder också från det svenska samhället.
Erfarenheter visar på att ojämlikhet och social utsatthet bidrar till ohälsa. Homo- och bisexuella är en unik minoritet i så måtto att man måste deklarera sig själv för att synas. I en familj av färgade, invandrare eller någon annan utsatt grupp delar alla denna minoritetsegenskap och därmed följande utanförskap i samhället. Men den homosexuelle är nästan alltid ensam. Homosexuella blir väldigt lätt osynliggjorda. Om man inte själv klart och tydligt klargör att man är homosexuell förutsätter omgivningen att man är heterosexuell. Osynligheten tillsammans med social och legal diskriminering leder till utanförskap både för individen och för kollektivet. Fördomar och homofobi leder också till dålig självkänsla, som för en del människor får katastrofala konsekvenser. Fysiskt och psykiskt våld mot homosexuella definierar också gruppen på ett negativt sätt.
Kunskapsinhämtningen om homosexuellas folkhälsa måste ske utifrån en mängd utgångspunkter: kvinnliga och manliga perspektiv, hivpositivas och hivnegativas, äldre och yngre, storstad och landsbygd, att leva öppen och dold etc. Socialstyrelsens folkhälsorapporter har bl.a. visat att det finns stora skillnader i hälsa mellan olika sociala grupper. Mot den bakgrunden är det viktigt att man vid uppföljning och utvärdering av de nationella folkhälsomålen har ett målgruppsperspektiv där homo-, bi- och transsexuella inkluderas.
Vi vet förhållandevis lite om svenska homo- och bisexuellas livsvillkor och livskvalitet. På den skandinaviska arenan finns emellertid en stor undersökning som nyligen utförts av Norsk institutt for forskning om oppvekst, velferd og aldring (NOVA), rapport 1/1999: ”Levekår og livskvalitet blant lesbiske kvinner og homofile menn”.
Undersökningen visar att även om den stora majoriteten av homo- och bisexuella i Norge mår bra och lever goda liv så är den minoritet som mår dåligt bland homo- och bisexuella förhållandevis större än i befolkningen som helhet. Deras problem är i vissa fall mycket svårare. Tvärtemot vad alla förväntade sig var det gruppen ungdomar och unga vuxna (16–24 år) som hade det svårast. Till exempel visade det sig att mer än var fjärde ung bög försökt ta sitt eget liv en eller flera gånger. Andra undersökningar från andra länder visar liknande resultat. Den viktigaste av dessa är Ramafedi, French, Story, Resnick och Blum: ”The Relationship between Suicide Risk and Sexual Orientation”, American Journal of Public Health 1998:88(1):57–60.
Inga heltäckande och generaliserbara undersökningar är gjorda i Sverige, men början till kunskap finns inom olika ämnesområden. Det var länge sedan man i Sverige undersökte homosexuellas livsvillkor. 1978 tillsattes en utredning för att kartlägga homosexuellas situation i samhället. Betänkandet avgavs 1984, Homosexuella och samhället (SOU 1984:63).
Internationell forskning visar i flera fall på ojämlikhet i hälsa för homo- och bisexuella jämfört med befolkningen i allmänhet. Den svenska kunskapsmängden är väldigt liten. Det saknas exempelvis vetenskaplig belysning av följande frågeställningar:
Resulterar den livslånga stress homo- och bisexuella utsätts för genom den ständiga komma ut-processen och rädslan för att bli avslöjad i en försämrad hälsa? Och i så fall på vilket sätt? Är homo- och bisexuella därför utsatta för stressjukdomar i större utsträckning än andra?
Alkoholens roll i de homo- och bisexuella delkulturerna behöver undersökas grundligare.
Det finns indikationer på att homo- och bisexuella röker mer än andra. Faktisk kunskap saknas.
Kunskapen om droganvändning bland homo- och bisexuella och dess konsekvenser är i det närmaste obefintlig.
Få beteendevetenskapliga forskningsrapporter har genomförts i Sverige inom området säkrare sex, riskreduktion och hivprevention.
Vi saknar helt kunskap om eventuellt våld i nära relationer bland homo- och bisexuella. Erfarenheten säger oss att det förekommer, men någon forskning finns inte.
Seriös svensk forskning kring homosexuella familjebildningar är ytterst begränsad. Denna forskning kan väl inlemmas i forskningsområdet socialt arbete, där man ser på hur familjen och föräldraskapet är under förändring och man i mycket ifrågasätter den gällande diskursen kring kvinnors och mäns givna roller.
Attityder och homofobi i vården är ett annat område där kunskap saknas i stor utsträckning.
Hur behandlas homo- och bisexuella inom psykiatrin? Det finns indikationer på att man fortfarande behandlar den sexuella läggningen som problemet som skall behandlas bort.
|
Stockholm den 5 oktober 2001 |
|
|
Eva Arvidsson (s) |
Christina Axelsson (s) |