Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att föreslå åtgärder i syfte att utveckla ett förebyggande risktänkande, bl.a. genom riskanalyser, för att undanröja risken för felbehandling och misstag inom vård och omsorg.
Alltför ofta framkommer fakta som tyder på stora brister inom vården och omsorgen. Trots gällande lagstiftning, föreskrifter och rutiner inträffar händelser där patienter och omsorgstagare behandlas på ett ovärdigt och icke professionellt sätt. I vissa fall kan det med fog talas om vanvård och felbehandling.
Det finns en rad faktorer inom vård/omsorg som kan leda till stora eller små misstag. Kraftiga nedskärningar, en pressad personalsituation, stora och dåligt planerade omorganisationer, en ökad vårdtyngd, dålig introduktion och utbildning på ny och avancerad teknik är bara några exempel på orsaker som kan förklara misstag som drabbar den enskilda vård- eller omsorgstagaren. Däremot kan det aldrig ursäktas att sådana misstag begås. För att risken för fel och misstag inom vård/omsorg skall minimeras krävs, liksom i andra utsatta verksamheter, att källor till möjliga fel och misstag analyseras genom ett utvecklat risktänkande och genom att riskanalyser genomförs. Arbetet med vårdplaner och kvalitetssäkring är bra, men inte tillräckligt bra. Det visar verkligheten. Här kan vård/omsorg lära av andra verksamheter där man i förväg försöker inrikta riskanalyserna på att förebygga skador och misstag medan man inom vård/omsorg i högre grad ofta ligger ett steg efter, dvs. försöker ta reda på vad som gått snett när skadan redan är skedd eller ett misstag är begånget. Alltför många drabbas fortfarande av direkta felbehandlingar inom vård/omsorg. I värsta fall leder sådana misstag till att en människa dör eller blir allvarligt skadad.
Den s.k. lex Maria innebär i stort att vårdpersonal förväntas rapportera inträffade fel, men innebär också att den enskilda får personlig kritik, en anmärkning eller någon annan sanktion. Detta drabbar främst vårdpersonal, oftast kvinnor i lägre befattning, medan vårdpersonal på högre nivå, inte sällan män, klarar sig lindrigare undan. Alla allvarligare fel skall enligt lagen anmälas till Socialstyrelsen. Om Socialstyrelsen anser att felet skall leda till anmärkning går ärendet vidare till Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd, HSAN. Oftast blir resultatet att den person som var formellt ansvarig för felet får en varning. Det är självklart att stora krav bör ställas på vård- och omsorgspersonalen och att upprepade fel inte kan accepteras. Däremot bör lagar för att förebygga att fel begås vara inriktade på krav på ett förebyggande riskarbete snarare än sanktioner riktad mot enskilda människor inom vården.
Det nuvarande systemet uppmuntrar knappast till inrapportering av misstag, eftersom det kan leda till att arbetskamrater drabbas av olika sanktioner. I Landstingsvärlden (nr 12/2001) säger Synnöve Ödegard, projektledare för frågor om patienternas säkerhet på Landstingsförbundet, följande: ”Mörkertalet är enormt, många händelser anmäls inte av rädsla för att sjukhusets eller klinikens goda rykte skall äventyras.” Vidare: ”Om vi på allvar skall kunna börja arbeta med att förbättra patienternas säkerhet måste åtgärderna inriktas mot systemet och inte individen.” Med anledning av detta borde ansvaret ligga högre upp i organisationen. Det är den verksamhetsansvariga som har ansvar för att de anställda har förutsättningar att göra ett fullgott och säkert arbete. Lex Maria ses nu över av Socialstyrelsen och enligt uppgifter i Landstingsvärlden skall översynen vara klar hösten 2001. Det verkar nödvändigt, eftersom antalet lex Maria-anmälningar minskat med 42 %, från 1567 år 1994 till 901 år 2000, samtidigt som anmälningarna till både Hälso- och sjukvårdsnämndens ansvarsnämnd och till patientskadeförsäkringen ökat kraftigt under samma period (se Landstingsvärlden nr 17/2001, sid. 12).
Inte sällan görs jämförelser mellan vården och t.ex. flyget vad gäller förebyggande säkerhetsarbete. Båda är högteknologiska verksamheter med professionell personal som har kundernas liv och säkerhet i sina händer. Inom flyget rapporteras och återrapporteras alla incidenter utan hot om bestraffning för den enskilda medarbetaren. Flygpersonalen följer i sin verksamhet en fastslagen checklista och alla avvikelser och incidenter, stora som små, rapporteras. Vid ev. problem avbryts t.ex. en start till dess problemet lokaliserats och rättats till. Enligt uppgift har ett visst samarbete rörande riskhantering inletts mellan dessa i övrigt skilda verksamheter, dvs. flyget och vården. Har detta lett till några påtagliga åtgärder inom vården?
När Socialutskottet i betänkandet 2000/2001:SoU10 ”Hälso- och sjukvårdsfrågor m.m.” behandlade en likartad motion hänvisades till att det i 31 § hälso- och sjukvårdslagen stadgas att inom hälso- och sjukvård skall kvaliteten systematiskt och fortlöpande utvecklas och säkras. Vidare anfördes att Socialstyrelsen har utfärdat allmänna råd om kvalitetssystem i hälso- och sjukvården (SOSFS 1996:24), där det av de allmänna råden framgår att bl.a. kvalitetssystemet skall innehålla rutiner för identifiering, analys och bedömning av risker. Motion 2000/2001:So378 (v) ansågs därmed vara i huvudsak tillgodosedd. Vänsterpartiets ledamöter i SoU reserverade sig dock till förmån för motionen.
Sedan förra årets behandling av denna fråga har nya larm kommit om upprörande behandling, inte minst inom äldreomsorgen. Det har rapporterats om att omsorgstagare lidit av stora liggsår där flugor lagt sina ägg som sedan utvecklats till larver. Det förebyggande arbetet inom vård/omsorg må vara reglerat i olika lagar och föreskrifter, men av någon anledning inträffar ändå denna sorts tragiska och skrämmande händelser än i dag och, tyvärr, sannolikt i morgon. Det är illa nog att läsa om detta i tidningar eller se reportage i TV, men det är ingenting jämfört med hur det måste upplevas av dem som drabbas i verkligheten, som vård- eller omsorgstagare eller som anhöriga.
Lex Sara är populärbenämningen på 71 § socialtjänstlagen som kortfattat innebär skyldigheter att anmäla olika missförhållanden inom omsorgsverksamheterna. Även här handlar det om att anmäla redan begångna fel och misstag. Både lex Maria och lex Sara behöver kompletteras med ett mer förebyggande riskarbete. Det krävs således ett mer genomtänkt och konsekvent förebyggande arbete, där bl.a. ett ökat risktänkande och riskanalyser används för att förebygga och åtgärda brister, felbehandling och misstag inom vård- och omsorgsverksamheten. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
|
Stockholm den 4 oktober 2001 |
|
|
Peter Pedersen (v) |