Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om skärpt lagstiftning mot könsstympning.
Riksdagen beslutar om förlängd preskriptionstid till 15 år vid fall av brott mot lagen om förbud mot könsstympning av kvinnor (1982:316).
Det behövs vissa lagändringar för att åtgärda återstående brister i lagstiftningen rörande könsstympning. Innan sådana åtgärder diskuteras kan det vara bra att beakta följande grundläggande fakta:
I Sverige finns uppskattningsvis 5 000 flickor under 15 år som riskerar att könsstympas. De största invandrargrupperna i Sverige som har traditionen är somalier, etiopier och eritreaner.
Enligt WHO är 120 miljoner kvinnor i världen könsstympade.
Det finns två sätt att könsstympa. Det ena är så kallad sunnastympning, då hela eller delar av klitoris skärs bort. Det andra är så kallad infibulation, då också de inre och yttre blygdläpparna skärs bort och öppningen sys ihop. Kvar blir bara ett litet hål för urin och mensblod.
Könsstympade kvinnor får ofta infektioner och andra mycket allvarliga problem, särskilt i samband med sex och förlossning.
Sedan 1992 är det förbjudet att könsstympa kvinnor i Sverige. 1999 skärptes lagen, och det är nu också förbjudet för invånare i Sverige att låta könsstympa flickor i andra länder, så kallad sommarlovsstympning. Det är anmälningsplikt vid misstanke om att könsstympning planeras på ett barn. Könsstympning kan ge upp till tio år i fängelse.
Föräldrar som låtit könsstympa en flicka under en utlandsvistelse kan enligt lag ställas till svars i Sverige för övergreppet. Detta även om könsstympning är tillåten i det land där den utfördes.
Under hösten 2001 har frågan om könsstympning återigen aktualiserats, bland annat genom en dokumentär som gjorts av SVT:s ”Uppdrag granskning”. Dokumentären visar att svenska flickor, trots nuvarande lagstiftning, inte kan skyddas mot könsstympning. Enligt dokumentären riskerar minst 5 000 flickor i Sverige att utsättas för stympning varje år. I dag är det enligt svensk lag inte bara förbjudet att utföra könsstympning i Sverige utan också att föra flickor utomlands för att stympas. Men i verkligheten förmår inte lagen skydda de flickor som lever i riskzonen.
Enligt socialtjänstlagen har hälso- och sjukvårdspersonal anmälningsplikt vid misstänkt könsstympning. Trots detta visar den aktuella dokumentären att vårdpersonal i stället uppför sig som om den har tystnadsplikt.
Att lagstiftningen mot könsstympning måste skärpas ytterligare visas inte minst av det faktum att lagen har funnits i Sverige i 20 år, men trots detta har ingen person fällts för brottet. Inga fall har heller lett till åtal. Två förundersökningar har lagts ner. Den senaste lades ner i mitten av augusti i år då åklagaren i Uppsala konstaterade att den anmälan som Barnombudsmannen (BO) gjort om elva misstänkta fall av könsstympning ”saknar spaningsuppslag”. Tidigare har ett fall där en 13-årig flicka i Göteborg som fått blygdläpparna bortskurna undersökts av polisen men lagts ner då preskriptionstiden gått ut.
Efter de senaste uppgifterna har krav rests från flera olika håll på att de religiösa ledare som hjälper somaliska och kenyanska familjer att hitta kontakter för att omskära sina döttrar skall åtalas. Ett flertal organisationer, däribland Riksorganisationen mot kvinnlig könsstympning (Risk), tror att åtal och domar skulle verka avskräckande. Detta mot bakgrund av att det i det aktuella programmet visas hur en afrikansk kvinna söker upp flera religiösa ledare i Göteborg och Stockholm för att få råd om hur hon skall könsstympa sin dotter.
Inom hela EU är det förbjudet att könsstympa flickor. Men lagarna har luckor, och traditionen är svår att bryta. Exempelvis saknar flera länder det förbud som Sverige införde för två år sedan: att det är illegalt att utomlands könsstympa en flicka som bor i Sverige, även om handlingen är laglig i det land där stympningen utförs. (I Frankrike, t ex, gäller förbudet endast flickor som är franska medborgare.) Det gör att många flickor tvingas till livslångt lidande.
För att tala klartext: Könsstympning av flickor är tortyr. Att barn behöver ett effektivt skydd mot detta är helt klart.
Den som misstänker att en stympning planeras, i Sverige eller utlandet, måste enligt lagen göra en anmälan till de sociala myndigheterna. Ändå är det mycket sällan som exempelvis skola eller förskola låter höra av sig. Varför så tyst? Rimligen vet alla att könsstympning inte är familjens privatsak. En urgammal tradition är ingen ursäkt för tortyr.
Det faktum att ingen har åtalats för könsstympning, trots att ett stort antal flickor stympats i eller utanför Sverige, indikerar att personalkategorier som lärare, socialarbetare och läkare inte anmäler upptäckta fall. Därför bör lagstiftningen skärpas så att fall av könsstympning som upptäcks och anmäls skall kunna leda till att tidigare personer i kedjan som uppenbarligen har kunnat konstatera stympningen också skall kunna rättsföras för underlåtenhet att anmäla brott.
Vidare iscensätts könsstympning av någon eller båda vårdnadshavarna. Ingen flicka torde kunna bli könsstympad utan medverkan av vårdnadshavarna, eller i varje fall utan vårdnadshavarnas goda minne. Ansvaret för alla flickors könsstympning, oavsett kulturellt och socialt tryck, faller med andra ord på vårdnadshavare eller föräldrar. Mot den bakgrunden måste lagen ändras så att upptäckta fall av könsstympning skall leda till åtal av vårdnadshavare.
Avslutningsvis kan konstateras att frågan om könsstympning är mycket komplicerad. Om förundersökning överhuvudtaget kan påbörjas läggs den antingen ner i brist på bevis, eller så avslutas undersökningen för att preskriptionstiden löpt ut. För att undanröja det senare problemet måste preskriptionstiden för könsstympning förlängas till 15 år.
|
Stockholm den 29 september 2001 |
|
|
Anders Sjölund (m) |