Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av att se över lagstiftning och regelsystem kring hjälpmedel.
Vi har under året kunnat ta del av en diskrimineringsdebatt när det gäller hörselskadade. Elva landsting har kostnadstak för hörapparater, vilket innebär att hörselskadade som tillhör dessa landsting tvingas betala för sina grundläggande hjälpmedel – i motsats till andra grupper av funktionshindrade och i motsats till hörselskadade i andra delar av landet.
Detta innebär en negativ särbehandling som inte bör vara förenlig med intentionerna i hälso- och sjukvårdslagen.
I FN:s standardregler, som antogs 1993, slås det fast att alla som behöver hjälpmedel skall ha tillgång till dem. Det innebär att de är gratis eller finns till en så låg kostnad att personer med funktionshinder har råd att köpa dem.
Dagens regelsystem och tillämpning möjliggör skillnader i avgiftsuttag mellan olika landsting för samma typ av hjälpmedel samt skillnader i avgiftsuttag inom landsting för olika typer av hjälpmedel. Detta får konsekvenser för den enskildes förutsättningar till delaktighet och jämlikhet.
Den enskildes faktiska möjlighet att erhålla kompensatoriska hjälpmedel får inte vara beroende av var i landet man bor eller vilken typ av hjälpmedel som man är i behov av. Att regelsystemet kring hjälpmedel tillåter påvisade skillnader i avgiftsuttag utgör en brist i lagstiftningen och måste ses över.
|
Stockholm den 4 oktober 2001 |
|
|
Lena Sandlin-Hedman (s) |
|
|
Carin Lundberg (s) |
Agneta Brendt (s) |