Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om den s.k. bastuklubbslagen.
Genom lagen (1987:375) om förbud mot s.k. bastuklubbar och andra liknande verksamheter förbjöds anordnandet av tillställning eller sammankomst till vilken allmänheten har tillträde ”om tillställningen med hänsyn till utformning, inredning eller beskaffenhet i övrigt av den lokal eller plats där den skall äga rum och den verksamhet som förekommer eller är avsedd att förekomma eller annan omständighet är särskilt ägnad att underlätta för besökare att ha sexuellt umgänge i lokalen eller på platsen med annan besökare”. I klartext förbjuds alltså vissa tillställningar där privatpersoner har sexuellt umgänge med andra privatpersoner.
Den s.k. bastuklubbslagen började gälla den 1 juli 1987. Lagen tillkom främst på grund av oron för hivspridning bland vissa homo- och bisexuella män på det tiotal klubbar som då fanns i storstäderna. I Smittskyddskommittén har Folkpartiet begärt att bastuklubbslagen tas bort, eftersom den inte fyller någon funktion. Det finns tvärtom tecken på att den försvårar arbetet mot hiv. Bland annat har åklagare åberopat förekomsten av kondomer i en lokal som bevis för brott mot bastuklubbslagen.
För oss liberaler är det viktigt att slå fast att det enda hållbara argumentet för staten att förbjuda bastuklubbar är om man därmed kan motverka allvarliga epidemiska sjukdomar. Detta argument måste i sin tur vägas mot individens rätt till integritet. Några moraliska aspekter på hur vuxna människor lever ut sin sexualitet tillsammans och utan tvång, i avskildhet och utan betalning ska staten inte ha.
Bastuklubbslagen bygger helt på antagandet att vissa platser är farligare än andra ur smittspridningssynpunkt. Men det är ju inte platsen som avgör om en sexuell förbindelse innebär fara för smittspridning, utan sättet som människor har sex på. En sexuell handling blir varken mer eller mindre riskfylld om den utförs i en bastuklubb, jämfört med om den utförs i den egna sängkammaren. Att då förbjuda bastuklubbar eller ålägga dem särskilda restriktioner enbart på grund av att besökare använder dem för sexuella möten visar på ett moraliserande synsätt gentemot vissa människors frivilligt utövade sexualliv.
Naturligtvis anser vi inte att oskyddat sexuellt umgänge är riskfritt. Det förebyggande arbetet mot hiv och andra sexuellt överförda sjukdomar måste intensifieras och fokuseras på epidemiologiska nyckelgrupper, såsom ungdomar, män som har sex med män och invandrare. Som framgår av Smittskyddskommitténs betänkande kan det däremot svårligen påstås att bastuklubbslagen haft någon betydelse för att minska hivspridningen. Eftersom bastuklubbslagens hivpreventiva effekt är i bästa fall obefintlig och i värsta fall negativ och lagen dessutom är ett ingrepp i människors integritet och privatliv, finns det mycket goda skäl att nu avskaffa lagen. Någon ny lagstiftning på området är av ovan redovisade skäl inte heller motiverad.
|
Stockholm den 5 oktober 2001 |
|
|
Ulf Nilsson (fp) |
|
|
Helena Bargholtz (fp) |
Johan Pehrson (fp) |
|
Karin Pilsäter (fp) |