Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en nationell översyn av förlossningsvården.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ökad utbildning i genusfrågor för barnmorskor m.fl. inom mödravården.
Det har inte undgått någon att det finns problem inom förlossningsvården. Problem som uppstått p.g.a. flera faktorer. Det har gjorts nedskärningar inom denna vårdgren liksom i övrig vård och omsorg under 90-talet, samtidigt som behoven ökat och personalrekryteringen blivit allt kärvare.
I Stockholms läns landsting har problemen accelererat p.g.a. stor inflyttning och p.g.a. beslut att lägga ned två förlossningskliniker. Ett beslut som baserade sig på felaktiga prognoser. I Kiruna har förlossningsklininken lagts ned p.g.a. för få födslar. Det låga födslotalet har inneburit att man från landstingets sida ansett att det varit svårt att upprätthålla kvalitén i vården, och man har också redovisat ekonomiska skäl till nedläggningen.
Orsaken till krisen inom förlossningsvården är alltså komplex och starkt regionalt präglad. Det gemensamma är att många kvinnor i dag tvekar att födda barn. Många frågar sig om det finns plats för dem när förlossningen startar och om de får vara kvar så länge de behöver, eller känner oro för att resan till närmaste klinik är så lång att barnet hinner födas på vägen.
Barnmorskor i framförallt Stockholm säger att man i dag har svårt att prioritera efter kvinnans behov. De kan få stanna längre på förlossningskliniken av medicinska skäl men man kan inte ta hänsyn till sociala skäl.
Det är de utsatta mammorna som förlorat mest på det ökade tempot på förlossningsklinikerna, och när vårdtiderna är korta ställer det höga krav på barn- och mödravården.
De flesta mammor tycker att det är skönt att komma hem snabbt efter förlossningen men det förutsätter att det finns en partner hemma. De som är ensamma har det mycket tufft.
Barnmorskan Anna Malmquist Saracino säger i tidningen STING att många kvinnor känt det som om personalen inte haft tid med dem, och många vågade inte eller kände inte att det gavs tillfälle till att tala om att det inte känns bra. I en direkt farozon är de mödrar som har upplevt förlossningen som traumatisk eller för dem, där barnafödandet väckt egna minnen och känslor av bristande omhändertagande från den egna barndomen.
Förlossningsvården ska erbjuda geografisk närhet, trygghet och lyhördhet för kvinnans önskemål. Inom ramen för landstingets ansvarsområde bör detta prioriteras. Det krävs också en nationell översyn av förlossningsvården med förslag på åtgärder för att förbättra den rådande situationen.
Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.
Vänsterpartiet kan konstatera att det i förlossningsvården och mödravården saknas ett uttalat genusperspektiv. I jämställdhetsarbetet framhålls betydelse av att partnern deltar aktivt redan från början av graviditeten. Det finns dock ändå tydligt en atmosfär och ett förhållningssätt som aktivt styr mamman att ta det huvudsakliga ansvaret i samband med föräldrautbildningen. Även om kvinnan fysiskt föder fram barnet, och kontroller och kunskap om detta därför är viktigt, så måste också partnern involveras mer aktivt från början. Det finns annars en risk för ett avstånd mellan barnet och mannen, och en tillbakagång till stereotypa könsroller som blir svåra att bryta i ett senare skede.
Vänsterpartiet anser därför att det krävs ökad utbildning i genusfrågor för barnmorskor m.fl. inom mödravården.
Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.
|
Stockholm den 3 oktober 2001 |
|
|
Rolf Olsson (v) |
|
|
Ingrid Burman (v) |
Lena Olsson (v) |
|
Carlinge Wisberg (v) |