En stor del av Sveriges befolkning har storstaden som sin hembygd. Denna hembygd ska rymma möjligheter till både försörjning och ett bra liv, vad gäller boende, trygghet, omvårdnad, utbildning, fritid och kultur. I samhällsplaneringen måste varje orts och kommundels karaktär tas till vara för en bättre balans inom regionen mellan boende och arbete.
Brister i denna samhällsplanering har bidragit till mycket höga boendekostnader i våra storstäder med betydande svårigheter för bland annat barnfamiljer att finna en bra bostad i storstaden till rimliga kostnader. Den sociala och regionala klyvningen i landet är allmänt besvärande i storstäderna med tilltagande obalans i frågor som inkomster–bidragsberoende, arbete–arbetslöshet, boende–segregation–bostadsbrist, bra skolor–och skolor med alltför många elever och dåliga resultat. Det finns också stora skillnader i utbudet av kultur och fritidsmöjligheter.
Fortsatt utbyggnad av en miljövänlig kollektivtrafik och nya trafiklösningar är nödvändiga för att storstadslivet ska fungera bra. Ökad variation i arbetsutbudet är också nödvändig och de näringspolitiska insatserna måste därför inriktas på ny- och småföretagande. Den kulturella och etniska mångfalden tillsammans med de enskilda medborgarnas engagemang måste uppmärksammas och tas tillvara på ett bättre sätt för en mer dynamisk och positiv utveckling av hembygden i våra storstäder.
1 Sammanfattning 14
2 Innehållsförteckning 15
3 Förslag till riksdagsbeslut 16
4 Inledning 18
5 Närdemokrati 20
6 Skattepolitik för självbestämmande och frihet 21
7 Ge skolorna frihet 22
8 Livskvalitet förutsätter ett boende. 24
8.1 I kö för en bostad 24
8.2 Mångfald i boendet 25
8.3 Hemlösheten 26
9 Service och medborgerliga rättigheter.... 26
9.1 Trygghet i stadsmiljön 27
9.2 Trygghet i vården och omsorgen 28
9.3 Mångfald i vården 28
9.4 Strategi för personalförsörjningen 28
9.5 Finns det plats när tiden är inne... 29
10 Företagande och arbete 30
11 Miljön 31
11.1 Barnperspektiv i miljöarbetet 31
11.2 Nationalstadsparken 31
11.3 Föroreningar och buller 32
11.4 Vi bor vid havet 33
11.5 Trafiken 33
12 Ungdom och kultur i storstaden.... 34
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att lyfta fram mångsfaldsaspekterna inom barnomsorgen och skolan.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om rätten att välja skola.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om de hemlösas bostadsbehov.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att förhindra de statliga myndigheternas neddragning av service till allmänheten.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ökad samordning och ökat samarbete mellan myndigheter, enskilda och olika organisationer, för trygghet i stadsmiljön.3
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om nödvändigheten av en strategi för att klara personalförsörjningen inom vården och omsorgen i storstäderna.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att klara bristen på förlossningsplatser.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av en översyn av lokalhyreslagstiftningen.4
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ökat antal lokalt anpassade yrkesutbildningar.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att införa ett interimistiskt skydd av nationalstadsparken.4
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av en utvärdering och avrapportering av nationalstadsparken.4
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om miljökonsekvensbeskrivningar.4
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att minimera transporter av miljöfarligt gods i innerstadsområden.5
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att möjliggöra för kommunerna att införa olika former av trängsel- och miljöavgifter för att begränsa trafikflöden, till förmån för kollektivtrafiken och stadsmiljön.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av miljövänliga kollektivtrafiklösningar i storstadsområden.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av vård för ungdomar som använder droger.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av lokaler och mötesplatser för ungdomar.6
1 Yrkandena 1, 2 och 9 hänvisade till UbU.
2 Yrkandena 4, 14 och 15 hänvisade till TU.
3 Yrkande 5 hänvisat till NU.
4 Yrkandena 8 och 10–12 hänvisade till BoU.
5 Yrkande 13 hänvisat till FöU.
6 Yrkande 17 hänvisat till KrU.
Sverige är ett rikt land med många möjligheter, och var vi än bor i landet har vi en gemensam vision om livskvalitet och en bra framtid för oss och våra barn. I vår tid har Sverige blivit ett land med en mångfald av olika kulturer, religioner och etnicitet, och detta är särskilt tydligt i våra storstadsområden. Urbaniseringen under 1960-talet bidrog till att Sverige fick stora regionala skillnader. Under senare år har inflyttningen till våra storstadsområden tagit ny fart och bristen på reella regionalpolitiska insatser och en bra storstadspolitik har medfört en regional klyvning med negativa effekter för alla. Regional balans är en förutsättning för människors valfrihet vad gäller boende och arbete och för ett bra storstadsliv.
En stor del av Sveriges befolkning har storstaden som sin hembygd. Denna hembygd ska rymma möjligheter till både försörjning och ett bra liv, vad gäller boende, trygghet, omvårdnad, utbildning, fritid och kultur. I samhällsplaneringen måste varje orts och kommundels karaktär tas till vara för en bättre balans inom regionen mellan boende och arbete. Brister i denna samhällsplanering har bidragit till mycket höga boendekostnader i våra storstäder med betydande svårigheter för bland annat barnfamiljer och ungdomar att finna en bra bostad i storstaden till rimliga kostnader. Den sociala och regionala klyvningen i landet är allmänt besvärande i storstäderna med tilltagande obalans i frågor som inkomster–bidragsberoende, arbete–arbetslöshet, boende–segregation–bostadsbrist, bra skolor–och skolor med alltför många elever och dåliga resultat. Det finns också stora skillnader i utbudet av kultur och fritidsmöjligheter.
Fortsatt utbyggnad av en miljövänlig och bekväm kollektivtrafik och nya trafiklösningar är nödvändiga för att storstadslivet ska fungera bra. Ökad variation i arbetsutbudet är också nödvändigt och de näringspolitiska insatserna måste därför inriktas på ny- och småföretagande. Den kulturella och etniska mångfalden tillsammans med de enskilda medborgarnas engagemang måste uppmärksammas och tas tillvara på ett bättre sätt för en mer dynamisk och positiv utveckling av hembygden i våra storstäder.
Delade städer och segregerade bostadsområden är ett demokratiskt, ekonomiskt och socialt stort problem. Det är också en form av diskriminering om de politiska besluten leder till segregation i boendet och om näringspolitiken ensidigt inriktas mot storskalig verksamhet i heta teknikbranscher eller på bank- och finanskontoren i innerstaden. Alltför ensidigt planerade stadsmiljöer förstärker segregationen. Därför är en varierad fysisk boende- och stadsmiljö med både bostäder och arbetsplatser nödvändig för den sociala gemenskapen och motverkar den social klyvningen.
För Centerpartiet är livskvalitet också livskraft. Politiken kan inte längre sträva efter att systematiskt anpassa individen till samhället genom starka storskaliga centraliserade samhällssystem. Centerpartiet anser att ett småskaligt underifrånperspektiv måste genomsyra storstadspolitiken, och vi ska i högre grad anpassa samhället till individen. För att alla delar av storstadsområdet ska utvecklas och människors visioner om ett bra liv i storstadsmiljön ska kunna förverkligas, måste det som vi har gemensamt – samhället – ge oss grundläggande service oavsett var vi bor. Livskvalitet är att känna trygghet, trivsel och harmoni i vardagen.
De enskilda medborgarna är den främsta kraften i storstadslivet och vi får inte misstro medborgarnas och närdemokratins möjligheter. Centerpartiets politik bygger på övertygelsen att människor vill och förmår ta ansvar såväl för sig själva som för andra. Människans grundläggande frihet att förverkliga sina drömmar och utveckla sina förutsättningar kan därför inte inskränkas av annat än omsorg om andras lika möjligheter. Lika möjligheter till information är en förutsättning för att vara delaktig i det demokratiska samhällsarbetet. Särskilt i våra storstäder finns det många medborgare som inte har lika möjligheter och förutsättningar att vara med i den demokratiska processen. Det tar tid att lära sig språket och att finna de formella och informella vägarna till inflytande. De politiska nivåerna och de politiska partierna har tillsammans ett ansvar för att engagera inflyttade svenskar i det demokratiska samhällsarbetet.
Med ökat självbestämmande kan vi påverka och besluten måste därför fattas så nära varje människa som möjligt. Ofrivillig uppdelning eller medveten utestängning av minoriteter är grogrund för främlingsfientlighet och hör inte hemma i ett demokratiskt samhälle. Etnisk och kulturell mångfald förutsätter ömsesidig respekt och underlättas om människor är trygga i sin närmiljö. Ökat medborgerligt ansvarstagande för gemensamma angelägenheter ger nya förutsättningar för solidaritet mellan människorna. Utan inflytande och möjligheter att påverka skapas revir och utanförskap. Lokalt engagemang och lokala utvecklingsgrupper måste stimuleras.
Brukarinflytande i boendet, i skolan och i fritidsaktiviteterna är ett sätt att öka inflytandet och medbestämmandet i samhället. Föräldrars och elevers medverkan i lokala skolstyrelser ger ett reellt inflytande som har betydelse för engagemanget i samhället i stort. Inom gymnasieskolan finns det möjligheter att ge eleverna majoritet i styrelsen och det är viktigt att pröva denna möjlighet. Vi anser att utgångspunkten för den gemensamma verksamheten är att brukarna ska ha ett direkt inflytande och ansvar. Brukarinflytande för idrottsanläggningar, fritidsgårdar, samlingslokaler, skolor och även inom vården och omsorgen är angelägna och bör öka.
Hembygden i storstaden måste erbjuda en god miljö för både nuvarande och kommande generationer. Det är inte storstadens invånarantal eller antal kvadratkilometer bebyggd mark som avgör livskvaliteten. Det gör istället stadens samlade miljö och utvecklingskraften i kulturen, det småskaliga näringslivet och samhällsservicen. Djur och växtliv är mycket sårbara i storstadsregionerna och därför måste vi skydda och vårda grönområden och parker. De är nödvändiga och måste vara en integrerad del i en god stadsmiljö. Nationalstadsparken i Stockholm måste förvaltas och fler nationalstadsparker bör inrättas i Göteborg och Malmö. Det finns också ett stort värde i om vi kan exportera idén med nationalstadsparker till andra stora städer i Europa.
Infrastrukturen måste vara ekologiskt hållbar. Arbetet med miljöanpassningen av transportsystemen och kollektivtrafiken i våra storstäder måste intensifieras och drivas vidare. Bensin och diesel är farliga för miljön och hälsan och måste ersättas med andra bränslen. Storstädernas trafikproblem kan inte byggas bort genom exploatering av grönområden och jordbruksmark. En övergång till säkra spårbundna transporter av miljöfarliga varor måste utvecklas.
Demokratin måste ständigt försvaras och fördjupas. Demokrati innebär att alla medborgare ska vara delaktiga och ansvariga för gemensamma angelägenheter. Vi är övertygade om att människor vill och kan ta ansvar såväl för sig själva som för andra. Att stärka individen och lämna mera makt åt medborgarna att bestämma över sin vardag ställer stora krav på en målmedveten politik för ökad närdemokrati.
Avgörande för tilltron till vårt representativa demokratiska system är att människors makt över den egna vardagen stärks och att makten byggs underifrån. Utgångspunkten för ett förnyat folkstyre är därför en radikal och konsekvent decentralisering av politiska beslut, till lägre beslutsnivåer och framförallt till det civila samhällets olika demokratiska arenor. Om det vid en folkomröstning om kommundelning, finns en majoritet i den kommundelen som önskar bryta sig loss, så ska delningen genomföras.
Alla medborgare ska kunna väcka initiativ i kommunfullmäktige. Om ett initiativ samlat mer än 2 procent av medborgarnas underskrifter måste initiativet behandlas i fullmäktige inom sex månader. Valkretsindelningarna och antalet mandat i fullmäktigeförsamlingarna måste ses över så att medborgarnas politiska inflytande bättre avspeglas i fullmäktiges representation. Centerpartiet vill också öka förutsättningarna för ökad direktdemokrati i kommunerna genom beslutande folkomröstningar. Lokala stadsdelsnämnder måste, om de ska fördjupa demokratin, väljas genom direkta val och få större möjligheter att påverka sin stadsdels utveckling. Vad som ovan anförts om kommunala folkomröstningar och kommundelningar återfinns som förslag i Centerpartiets motion om demokrati (2001/02:K371).
Runt om i landet finns lokala utvecklingsgrupper och deras arbetssätt passar bra även i storstädernas förorter och detta utvecklingsarbete måste stimuleras. Vi bör nå fram till en ordning där vi gemensamt betalar insatserna men där ansvar och beslut ligger direkt hos brukarna. Enligt Centerpartiets uppfattning bör det bli möjligt att, på de berördas initiativ, också bilda självförvaltningsorgan.
Storstadsbon får inte reduceras till en politisk kund i ett storskaligt politiskt köp–sälj-system när det gäller den kommunala rättmätiga servicen, oavsett om det gäller offentliga eller privata utförare. Ett ökat självbestämmande är därför nödvändigt för att öka människors engagemang och vitalisera demokratin. Brukarinflytande måste öka. Erfarenheterna är goda från brukarstyrelser vid skolor, daghem och fritidsanläggningar och från brukarråd inom primärvården. Genom ett ökat reellt medborgarinflytande ökar vi också engagemanget för samhället i stort. Inom gymnasieskolan finns möjligheter att ge eleverna majoritet i styrelsen och det är viktigt att pröva denna möjlighet. Vi anser att utgångspunkten för den gemensamma verksamheten är att brukarna ska ha ett direkt inflytande och ansvar över verksamheten.
Den kommunala självstyrelsen är grundlagsreglerad i Sverige. Trots detta har regeringen de senaste åren tagit olika beslut som försvagat den kommunala självstyrelsen. Regeringens vilja att detalj- och centralstyra är uppenbar. Målet är ett starkare grundlagsskyddat kommunalt självstyre så att den kommunala nivån kan utforma den lokala välfärden utifrån sina förutsättningar. Det handlar om hur vi lokalt kan utforma barnomsorgen, äldreomsorgen bostadspolitiken och flera andra angelägna kommunala uppgifter. Medborgarna måste också få större möjligheter att aktivt vara med i den kommunala planeringsprocessen. Vad som ovan anförts om ett starkare grundlagsskyddat kommunalt självstyre återfinns som förslag i Centerpartiets motion om demokrati (2001/02:K371).
Ofrivillig uppdelning eller medveten utestängning av minoriteter i det lokala samhällslivet kan bli en grogrund för främlingsfientlighet som aldrig får accepteras i ett demokratiskt samhälle. Etnisk och kulturell mångfald förutsätter ömsesidig respekt och underlättas om människor är trygga i sin närmiljö. Ökat medborgerligt ansvarstagande för gemensamma angelägenheter ger bättre förutsättningar för solidaritet och stärker tilltron till vårt demokratiska system.
Tillväxten och skattekraften har ökat efter den sanering av svensk ekonomi som Centerpartiet har medverkat till i slutet av 1990-talet. Denna utveckling har för den kommunala ekonomin varit viktigare än ökningen av statsbidragen, eftersom skattekraftsutvecklingen tillför kommunerna mera pengar än statsbidragsökningarna. Det har stor betydelse för den kommunala ekonomin när vi får tillväxt genom ökad sysselsättning och när produktionsökningen ger utrymme för löneökningar.
Människor måste i varje situation få möjlighet att själva ta ansvar utifrån sina egna förutsättningar. Därför föreslår Centerpartiet en större inkomstskattesänkning än övriga partier för dem med låga inkomster. Fler måste få känna stoltheten av att försörja sig själva och sin familj på en egen inkomst. Vårt förslag till inkomstskattereform har som främsta syfte att minska de höga marginaleffekterna i nuvarande skatte- och bidragssystem som finns för låg- och medelinkomsttagare. Hög skatt på arbete gör det mindre lönsamt att söka och ta ett förvärvsarbete och det krävs helt enkelt en relativt hög lön för att det ska löna sig att arbeta. För att den som är arbetslös ska ha incitament att ta ett arbete måste han eller hon få en inkomst efter skatt som är högre än det bidrag som redan erhålls, dvs bostadsbidrag, arbetslöshetsförsäkring, förtidspension eller socialbidrag eller en kombination av dessa. Förslaget till inkomstskattereform har ambitionen att göra skattesystemet enkelt och överskådligt samt att sänka skatten och minska marginaleffekterna för framför allt låg- och medelinkomsttagare. Förslag till inkomstskattereform återfinns i Centerpartiets motion om skatter (2001/02:Sk489).
Vi vill stärka kommunernas egen skattebas och göra kommunerna mindre beroende av statsbidrag. Centerpartiets inkomstskattereform med grundavdraget ersatt av en statlig skatterabatt bidrar starkt till att öka kommunsektorns egenfinansiering. Kommunsektorn får behålla en större del av sitt skatteunderlag istället för att förlita sig på kompenserande statsbidrag. Vi har alltjämt obalanser mellan de olika kommunernas ekonomier. Vid sidan av stärkt egenfinansering i kommunsektorn är ett väl fungerande skatteutjämningssystem och långtgående kommunal självstyrelse två av de viktigaste förutsättningar som behövs för att skapa en god utveckling för kommunala verksamheter i hela landet. Idag är ett utjämningssystem med utgångspunkt i den enskilda människan en viktig förutsättning för tillväxt och livskraft i hela landet.
Ingen vinner på om det skapas klyftor mellan högavlönade medelålders citybor och låg- och medelinkomsttagare, barnfamiljer och äldre, i ytterområden och förorter. Våra storstadskommuner och övriga kommuner har ett gemensamt intresse av en balanserad utveckling i hela landet och medborgarna måste kunna välja var de vill bo och arbeta. Vi accepterar inte ett segregerat samhälle som delar upp storstadsborna efter inkomster, ålder och stadsdel. Vi får inte underskatta segregationens avigsidor. Livskvalitet, tillväxt och utveckling är inte lika med ”finansiella transaktioner”. Storstadspolitiken måste i grunden handla om harmoni i boende, arbete och förmåga att utvecklas i storstadsmiljö efter unika förutsättningar tillsammans med andra.
Det finns utomordentligt goda skäl för att låta hela Sverige leva. Den nya ekonomin ger oss möjligheter. Med ny teknik och tilltro till människors vilja att enskilt och tillsammans ta ansvar, kan vi utveckla välfärden och förena mångfald med rättvisa i alla landets kommuner. Centerpartiet anser att det är viktigt att försvara de grundläggande principerna i skatteutjämningssystemet även om tekniska justeringar kan bli nödvändiga. Regeringen återgår nu mer och mer till detaljreglerande specialdestineringar i statsbidragssystemet och ingrepp i det lokala självstyret. En sådan politik kommer att urholka människors tro på den lokala demokratin och motverka människors engagemang i den lokala politiken. Vad som ovan anförts om kommunal skatteutjämning återfinns i Centerpartiets motion om skatter (2001/02:Sk489).
Skatten på boendet bör sedan fortsätta att sänkas successivt. För att lindra effekterna av höga marknadsvärden i områden attraktiva för fritidsboende i bland annat storstädernas skärgårdar, bör man skilja på fastighetstaxeringen för permanentboende och fritidsboende.
Varje elev har rätt till goda baskunskaper. Centerpartiet tror på en småskalig och decentraliserad skola med tydliga krav på kvalitet och resultat utifrån ett humanistiskt förhållningssätt. Vi är övertygade om att skolledarna, lärarna och eleverna kan utveckla en sådan skola om de ges frihet och möjligheter inom ramen för en ny skolpolitik. Skolan är och ska vara en kommunal angelägenhet med stort inflytande för lärare, skolledare och elever. De lokala skolpolitikerna och de skolansvariga stadsdelsnämnderna måste bli mera aktiva och visa ett tydligt ledarskap.
Skolan måste fokusera på individens rätt till kunskaper och alla ska få möjligheter att nå godkända betyg. Alla elever kan och vill lära men lär på olika sätt. En individuell rätt till kunskaper medför att skoltidens längd kan variera för olika elever och det innebär också rättvisa förutsättningar för fortsatta studier och för att ta sig in i arbetslivet. Centerpartiet kan aldrig acceptera att vårt utbildningsväsende sviker enskilda elever. Skolan och utbildningssystemet har en stor betydelse i ambitionen att bejaka ett jämställt och mångkulturellt storstadsliv.
Skolan och barnomsorgen har möjlighet att stärka barns och ungdomars förmåga att naturligt umgås i en storstadsmiljö och har därför ett stort ansvar att lyfta fram mångfaldsaspekterna. Vad som ovan anförts om att lyfta fram mångfaldsaspekterna inom barnomsorgen och skolan bör ges regeringen till känna.
Skolan är också en arbetsplats och arbetsmiljön måste fungera i både fysisk och social mening. De senaste årens besparingar inom skolan har i hög grad bidragit till att öka stressen för både de vuxna och för eleverna. Mindre fysiska enheter och ökat antal elever per klass bidrar också till en försämrad arbetsmiljö. Många viktiga vuxenpersoner, elevassistenter och personalstödjare har försvunnit ur skolan och i takt med detta har mobbningsproblemen ökat och personalens stressrelaterade sjukdomar ökat. Många lärare har drabbats av utbrändhet och många elever har svårt att klara sin skolgång av dessa anledningar. Situationen att många lärare idag får agera som kuratorer, psykologer och poliser måste stävjas.
Rätten att välja skola, både mellan kommunernas olika skolor och fristående skolor, ska vara en självklar rättighet för den enskilda eleven, i synnerhet när det rör sig om den obligatoriska skolan. Centerpartiet anser att de fristående skolorna har stor betydelse för hela skolväsendet. De fristående skolorna ska ges en lägsta garanterad ersättningsnivå. De ska också i likhet med de kommunala skolorna vara förpliktigade att erbjuda utbildning på lika villkor för alla elever, även elever som kräver extra ekonomiska resurser, som funktionshindrade barn, hemspråksundervisning etc. Vad som ovan anförts om rätten att välja skola bör ges regeringen till känna.
Centerpartiet vill vidareutveckla gymnasieskolan och anpassa den efter varje elevs förutsättningar och arbetslivets behov. Det är viktigt att öppna fler vägar fram till en godkänd gymnasieutbildning; därför fyller lärlingsutbildningen en viktig funktion. Livslångt lärande kräver många olika sätt att vidareutbilda sig, t.ex. kvalificerad yrkesutbildning, folkhögskolor, distansutbildning, kunskapslyft m.m.
Att ha en bostad är en social rättighet och ett bra boende är en förutsättning för trygghet och livskvalitet i storstaden. Många vill äga sin bostad medan andra föredrar att hyra. Unga vill ofta bo billigt, äldre vill ha en lättskött bostad medan andra vill ha småhus med trädgård. Många kan inte göra något val alls och i storstadsområdena är många helt hemlösa.
Valfrihet och mångfald i boendet motverkar segregeringen och är därför en viktig del i Centerpartiets bostadspolitik. Bostadsbristen i storstäderna är besvärande och har medfört höga kostnader för boendet. Den har också renderat en svart marknad med både första- och andrahandskontrakt. Ungdomar har små möjligheter till eget boende och tvingas därför dela bostad med föräldrarna under längre tid än tidigare. Studenter har också stora svårigheter att få en bra bostad i storstäderna.
Många kommuner i Stockholmsområdet, Skåne och Göteborgsregionen och en rad högskoleorter har bostadsbrist. Cirka 40.000 studenter stod i kö för ett studentrum i februari 2001 och Sveriges Förenade Studentkårer (SFS) antar att kön har växt sedan dess. I Storstockholm var endast 0,1 procent av allmännyttans lägenheter lediga till uthyrning den 1 mars i år enligt Statistiska centralbyrån (SCB). I Storgöteborg var motsvarande andel lediga lägenheter 0,4 procent. Kötiden för att få en lägenhet via bostadsförmedlingen i Stockholm är idag drygt 15 år.
Centerpartiet förespråkar stor valfrihet när det gäller utformningen av den lokala kommunala bostadspolitiken och för bostadsområdenas utformning och sammansättning. Staten ska inte detalj- och/eller centralstyra samhällsplaneringen. Vi måste vara lyhörda för otraditionella och flexibla lösningar, när det gäller att lösa frågan om boendet för våra ungdomar och studerande. Centerpartiet anser att studentbostäder är den enda boendeform, där det långsiktigt är befogat med statliga subventioner. Vad som ovan anförts om studentbostäder återfinns som förslag i Centerpartiets motion om bostäder (2001/02:Bo325).
De bostadssökande får allt svårare att få tak över huvudet och det tvingar många att acceptera allt sämre villkor för sitt boende. På grund av att utbudet av bostäder på marknaden styrs av regleringar resulterar inte efterfrågan i att det görs investeringar och byggs nya hyreslägenheter. Betalningsviljan syns istället på marknaden för andrahandsuthyrningar och på svarthandel med hyreskontrakt. I Stockholm bedömer Fastighetsägareföreningen att över 13 000 hyreslägenheter i Stockholms innerstad är uthyrda i andra hand. De som hyr i andra eller tredje hand är dels privatpersoner som i genomsnitt betalar cirka 60 procent högre hyra än den som har första kontraktet, dels företag som i genomsnitt betalar cirka 120 procent mer än den som har första kontraktet. Detta innebär att de hyresgäster som har förstahandskontrakt i Stockholms innerstad under förra året sannolikt gjorde en vinst på sina andrahandsuthyrningar med cirka 500 miljoner kronor.
Obalansen mellan tillgång och efterfrågan på bostäder i storstadsområden visar sig också i att taxeringsvärdena på småhus stigit kraftigt. Med kraftigt stigande taxeringsvärden följer också högre skatteuttag i form av fastighets- och förmögenhetsskatt. Människor har fått svårt att planera och klara sin hushållsekonomi på grund av regeringens undermåliga hantering av fastighetsskatten. Det är viktigt att åstadkomma ett taxeringsförfarande för fastigheter som ger rättvisa och rimliga taxeringsvärden. Vad som ovan anförts om ett rättvist taxeringsförfarande för fastigheter återfinns som förslag i en av våra motioner.
Allmännyttiga bostadsföretag fyller en viktig funktion. En allmän utförsäljning av de kommunala hyresfastigheterna är därför inget mål. För att bostadsmarknaden ska fungera väl bör det finnas både allmännyttiga och privata bostadsföretag som kan erbjuda hyreslägenheter. En total utförsäljning av allmännyttans bostäder riskerar öka segregationen och de sociala klyftorna. Bostadsbyggandet måste öka. Kontoriserade innerstadsfastigheter måste på lämpligt sätt åter bli bostäder och bidra till mer levande stadskärnor och fler attraktivare boendemiljöer. Redan exploaterade ytor som gamla industritomter, nedlagda hamnområden m fl är bra platser för ny och miljöinriktad bostadsbebyggelse. Även i de s k miljonprogramområdena bör hyresgästerna ha möjligheter att bilda bostadsrättsföreningar för att omvandla hyresrätten till en bostadsrätt. Om det finns en blandning av upplåtelseformer i varje stadsdel har människor valfrihet och samtidigt motverkar detta segregationen av boendet. Vad som ovan anförts om balans mellan hyresrättslägenheter och bostadsrättslägenheter återfinns i Centerpartiets partimotion om bostäder (2001/02:Bo325).
Mångfald i upplåtelseformer ger människor valfrihet och självbestämmande. En upplåtelseform som bör stimuleras är den kooperativa hyresrätten genom att i första hand ge kooperativa hyresrättsföreningar förköpsrätt vid försäljning av allmännyttiga hyreshus. I andra hand bör hyresgästerna få erbjudande att köpa sina lägenheter via en bostadsrättsförening. Centerpartiet anser att en lag som möjliggör tredimensionell fastighetsbildning och ägarlägenheter omedelbart bör införas. Ägarlägenheter innebär att de skall kunna lagfaras och intecknas på i princip samma sätt som ett småhus. Vad som ovan anförts om mångfald i upplåtelseformer för bostäder återfinns som förslag i Centerpartiets motion om bostäder (2001/02:Bo325).
Många storstadsbor lever och bor i förorter och trivs där. Det offentliga samtalet talar ofta nedvärderande om miljonprogramområdenas boendemiljöer utan hänsyn till att det är människors hembygd. Förbättringar av boendet i förorterna måste ske i samarbete med de boende och med respekt för deras önskemål och värderingar. De allmännyttiga bostadsbolagen bör stimulera de boende till självförvaltning av fastigheterna. Det ska vara möjligt att göra en ”bostadskarriär” inom området och därför måste olika upplåtelser finnas inom området.
Bostadssegregationen i storstäderna är ett stort problem. Det finns områden som lider av eftersatt underhåll, sociala problem och stor omflyttning. Hyressättningen bör i högre grad spegla de förhållanden som råder. En flexiblare användning av bruksvärdessystemet vid hyressättning skulle i många fall ge sänkta hyror. Ett fullständigt införande av marknadshyror skulle i värsta fall innebära en ännu större segregation. Bostadsplaneringen i storstäderna måste i större utsträckning ske i regional samverkan och utifrån ett regionalt helhetsperspektiv.
Var sover ni? ”I bästa fall om jag har en femma då blir det på en offentlig toalett om det finns någon ledig! Då kan jag låsa dörren och sova! Vi kan vara två, en på sitsen och en på golvet! Annars ute, kanske en hiss.”
Hemlösheten är ett växande problem i storstadsområdena. Många hemlösa har också omfattande socialmedicinska och psykiska handikapp och andelen kvinnor ökar bland de hemlösa. Det är angeläget att vidta kraftfulla åtgärder för att förbättra situationen för dessa personer. Det finns också hemlösa som inte har missbruksproblem och/eller psykiska handikapp och denna grupp glöms i flera sammanhang bort. Deras problem är att de saknar en fast adress och den problematiken kan inte lösas med samma medel som krävs för den övriga gruppen. Avsaknaden av fast bostad och adress gör att man har större svårigheter att etablera sig på arbetsmarknaden och utan arbete har man svårigheter att få tillgång till en bostad. På sikt kan det leda till andra problem såsom missbruk av droger. Att leva utan fast adress är möjligt under en kort övergångsperiod men riskerar i längden att leda till sociala problem.
Rätten till en bra bostad till rimlig kostnad är en social rättighet och en del av välfärden som ska omfatta alla människor. Helt klart är att det behövs fler natthärbärgen och fler alternativ till dessa. I detta boende behövs också personal som stöd till de hemlösa, så att vi förhindrar att ytterligare försvåra de sociala konsekvenserna för denna grupp. Vad som ovan anförts om de hemlösas behov av stöd och boende bör ges regeringen till känna.
Livskvalitet handlar också om hälsa och välbefinnande i livets olika skeenden. Under de senare åren har regeringen talat om hur bra det går för Sverige. Många har dock svårt att känna igen denna framgång i sin vardag. Många har fått stå vid sidan av utvecklingen, utan tillgång till arbetsmarknaden eller för att bidrags- och skattesystemen helt enkelt låser in dem i en fattigdomsfälla.
De sociala klyftorna växer i storstäderna. I flera av storstädernas förorter finns idag många arbetslösa, ensamstående föräldrar och ungdomar som fastnat eller riskerar fastna i ett bidragsberoende därför att de har haft små eller inga möjligheter att kvalificera sig i de inkomstrelaterade sociala trygghetssystemen. Det är varken rimligt eller rättvist att låta starka intressegruppers rättigheter inkräkta på möjligheterna att tillgodose svagare gruppers lika rättigheter.
De statliga myndigheternas neddragning av service till allmänheten är till bekymmer även för storstadsboende. Alla har rätt till en grundservice i form av post, affärer, apotek, vårdcentraler etc. Samhällelig garanti och utförande behöver inte innebära samma sak. I såväl våra storstäder som i mindre orter finns det goda möjligheter till samverkanslösningar mellan offentliga, privata och den ideella sektorn. Centerpartiet anser att samhället måste garantera basservice vad gäller post- och kassasevice och goda teleförbindelser med bredbandskapacitet för IT-användning. Vad som ovan anförts om de statliga myndigheternas neddragning av service till allmänheten, bör ges regeringen till känna.
Boendeområden måste planeras för ökad trygghet och utformas så att de är varma och välkomnade miljöer. Kommunerna bör i sina planeringsprocesser systematiskt gå igenom alla åtgärder som kan genomföras för att kvinnor och ungdomar ska känna trygghet där de bor. Denna planering är viktig för tryggheten eftersom sterila, storskaliga och anonyma boendemiljöer fungerar som katalysatorer för vandalism och skadegörelse i alla former. Att kunna känna harmoni och trygghet i vår boendemiljö är en viktig förutsättning för att känna livskvalitet och harmoni i samhället i övrigt. Allmänheten och de ideella organisationernas engagemang måste bättre tas till vara. Samordning och samarbete mellan myndigheter, enskilda och olika organisationer måste stärkas och utvecklas för att vi ska kunna ha trygghet i stadsmiljön. Ett brett samarbetsorgan mellan olika myndigheter och frivilligorganisationer, trygghetsråd med gott resultat, finns idag i alltfler kommuner. Vad som ovan anförts om samordning och samarbete mellan myndigheter, enskilda och olika organisationer, för trygghet i stadsmiljön, bör ges regeringen till känna.
Närpolisreformen och polisens förändrade ledningsorganisation har skapat förutsättningar för ett mera lokalt utformat polisväsende. Det är angeläget att inte närpolisernas tid upptas av för mycket inre tjänst. Polisväsendet måste vara flexibelt för att snabbt kunna möta en ny situation i den lokala miljön. För att detta ska vara möjligt är det en förutsättning att det finns tillgång till polis under dygnets alla timmar i de olika stadsdelarna. Storstäderna och andra områden med omfattande och kvalificerad brottslighet kräver en större utryckningsorganisation och fler kvalificerade brottsutredningar. Närpolisen är nödvändig och möjliggör att polisens arbete i högre grad kan utformas efter lokala behov och förutsättningar. Mera om Centerpartiets politik angående polisen återfinns i en särskild kommittémotion.
Den syn på tillväxten som utgår från att storstäderna ska växa på bekostnad av övriga landet leder detta till både social- och regional klyvning. Minskade skatteintäkter begränsar underlaget för vården, omsorgen och den sociala servicen för dem som bor utanför storstäderna och det blir lika stora bekymmer för storstadens invånare, med långa köer till en alltför överbelastad vård och omsorg. Alla har rätt till en bra till vård och omsorg och ska oavsett kön, ålder, ekonomiska resurser också ha närhet till vården och omsorgen.
Folkhälsa är ett gemensamt ansvar och det handlar om att stärka den sociala gemenskapen och tryggheten, om social och ekonomisk rättvisa, om en bra livsmiljö som också ger möjligheter till rekreation och återhämtning. Ojämlika levnadsvillkor ökar hälsoskillnaderna bland medborgarna och därför måste folkhälsoarbetet vara en central del i allt samhällsarbete. Alla beslutsnivåer måste vara beredda att klarlägga eventuella riskfaktorer och ta ansvar för att förbättra miljön inom sitt område. Förslag till förbättrat folkhälsoarbete återfinns i Centerpartiets motion om en mera hälsoinriktad hälso- och sjukvård (2001/02:So303).
Det motstånd som finns mot att privata alternativ får etablera sig inom den gemensamt finansierade vårdens ram, motverkar mångfalden i vården. Detta motstånd är också ett hinder för individens rätt att själv bestämma över vilken vårdform man vill anlita. Självbestämmande för patienten kräver en mångfald av vårdgivare, både privata, kooperativa, ideella och offentliga. Fler vårdgivare innebär ökad närhet för patienten. Erfarenhetsutbyte mellan olika vårdgivare utvecklar verksamheten totalt. Genom att stimulera fler anställda inom vårdsektorn att starta företag i olika vårdformer öppnas möjligheter för nya vårdgivare. Regeringen bör inte begränsa möjligheterna för sjukvårdshuvudmännen att träffa avtal med entreprenörer. Centerpartiet instämmer inte i riksdagsbeslutet om en tillfällig stopplag, därför att beslut i dessa frågor skall fattas av landsting/regioner och lagen inskränker det kommunala självstyret. I Centerpartiets motion 2001/02:So303 föreslås att stopplagen ska hävas.
Vårdens och omsorgens viktigaste resurs är personalen. Utan många händer i vården, utan personal med hög kunskapsnivå, empati och social förmåga saknas kvalitet i vården. 1990-talet har inneburit betydande och omfattande förändringar; rationaliseringar, stora personalförändringar och många uppsägningar inom vården och omsorgen. Liten hänsyn har tagits till den ökande inflyttningen till storstädena som i sig har ökat trycket på storstädernas vård och omsorg och därmed bidragit till en mera pressad arbetssituation för personalen.
Varje storstadsregion måste därför utforma en strategi för hur man ska klara de kommande årens personalförsörjning inom vården och omsorgen. Vården ska fortsatt vara solidariskt finansierad men kan utövas av olika huvudmän. Oaktat vilken huvudman som utför vården så har den politiska nivån ett övergripande ansvar som inte kan friskrivas i entreprenadavtal. Vårdutbildningar behöver utökas och fler, både män och kvinnor, måste stimuleras att söka till vårdutbildningarna. Vårdyrken måste uppvärderas på olika sätt. Vad som ovan anförts om en strategi för personalförsörjningen inom vården och omsorgen bör ges regeringen till känna.
En trygg ålderdom med tillgång till bra service av olika slag är inte längre en självklarhet. Det måste finnas en väl fungerande vårdkedja inom hela äldrevården. Centerpartiet initierar nytänkande och kvalitetshöjning inom vården och omsorgen. Närsjukvård och förebyggande hembesök inom äldreomsorgen måste prioriteras och äldreomsorgen i storstäderna kvalitetssäkras.
Regeringens uppmaning att vi ska föda fler barn är en paradox i förhållande till den statliga myndigheten Socialstyrelsens ambitioner att låta de mindre BB-klinikerna runt om i landet läggas ner. Det behövs fler förlossningsplatser och fler mindre kliniker. Inom förlossningsvården råder ingen faktisk personalbrist utan snarare brist på personalpolitik. Varje kvinna som ska föda barn har ett rättmätigt krav på en plats på en BB-klinik. Centerpartiet vill därför införa en platsgaranti, som innebär att föräldrarna senast två månader före beräknad nedkomst får information om vilket BB de skall åka till. Förslag om en platsgaranti på BB återfinns i Centerpartiets motion 2001/02:So303.
Allt fler blivande föräldrar känner stress och oro inför förlossningen om de inte kan garanteras att få föda på ett BB på ett nära sjukhus, framgår av en undersökning om barnhälsovården i Stockholms län. Orsaken till detta är att det ökande barnafödandet skapat kaos inom Stockholms läns förlossningsvård som också kraftigt beskurits sedan många år tillbaka. Detta skulle sannolikt också bekräftas om liknande undersökningar görs i övriga landet. Föräldrar ska inte mötas av stängda dörrar på förlossningskliniken när tiden är inne, eller vara tvungna att bege sig till en BB-klinik långt från hemorten. Barnet väljer när det vill komma till världen och kan ej kommenderas fram i annat fall än vid ett planerat kejsarsnitt. Att boka tid för kejsarsnitt, för att försäkra sig om BB-plats, löser inte bristen på förlossningsplatser; snarare kan det istället förlänga själva sjukhusvistelsen och tränga ut andra angelägna operationer. Vad som ovan anförts om bristen på förlossningsplatser, bör ges regeringen till känna.
Storstäderna med sina många människor är en naturlig bas för ett varierat småföretagande. Den kulturella mångfalden och de många mötesplatserna för nya trender samt närheten till universiteten måste tas till vara för ett kreativt småföretagande. Ett blandat utbud av bostäder och arbetsplatser i alla stadsdelar bidrar till närservice och motverkar segregation och en social klyvning.
Ett gott företagsklimat innebär att det finns lika och goda möjligheter att driva företag. Det handlar också om en väl förgrenad och bekväm kollektivtrafik och möjligheter till IT-kommunikationer. Ett bra företagsklimat kräver också enklare regler, vilket är särskilt viktigt för de mindre företagen, och arbetsrätten måste bättre anpassas till de små företagens villkor.
Lokal samordning och samverkan mellan företagen och myndigheterna måste eftersträvas. För personer som har en svag ställning på arbetsmarknaden är det extra viktigt att samarbetet mellan arbetsförmedlingen, försäkringskassan och arbetsgivarna fungerar lokalt. Könsegregeringen på arbetsmarknaden måste brytas och invandrade svenskars utbildning och arbetslivserfarenheter måste tas till vara i mycket högre utsträckning. Integrering via arbete leder på sikt till minskade spänningar mellan olika sociala grupper.
Många invandrare har starka småföretagartraditioner och de måste ges särskilt stöd och hjälp att starta och driva företag även i sin nya hembygd. Att starta och driva företag i Sverige ställer höga krav på goda kunskaper om den svenska byråkratin och många förvirras av irrgångarna i den offentliga administrationen. Företagsamhet måste uppmuntras och underlättas genom utbildningar och samverkan mellan alla aktörer i storstaden. Tillgång till bra lokaler till rimliga kostnader är en förutsättning för att den lokala utvecklingskraften ska växa. När lokalhyresmarknaden är överhettad riskerar många mindre företag att slås ut när priserna stiger omhämmat. Lokalhyreslagstiftningen bör ses över så att de små företagen inte drabbas av oskäliga hyreshöjningar och lokalbrist, så att en tillgång till lokal service går förlorad. Vad som ovan anförts om en översyn av lokalhyreslagstiftningen, bör ges regeringen till känna.
Arbetsmarknadspolitiken måste i ökad utsträckning präglas av individualisering och flexibilitet för att ge förutsättningar för hjälp med introduktion och praktik på lokal nivå. I våra storstadsområden kan skapas nya arbetstillfällen i kunskaps- och informationsbranscher som elektronik, bioteknik och miljöteknik. Inom servicesektorn, besöks- och turistnäringen samt medie- och nöjesbranschen finns fortfarande en stor potential för fler verksamma. Behovet av personal inom vård och omsorg ökar till följd av befolkningsstrukturen och inflyttningen till storstadsregionerna. Här finns redan en stor brist på arbetskraft. Skolan och utbildningssystemet måste anpassas lokalt så att tillgången till yrkesutbildningar motsvarar efterfrågan. Vad som ovan anförts om ökat antal lokalt anpassade yrkesutbildningar bör ges regeringen till känna.
En god stadsmiljö handlar inte enbart om goda tekniska och fysiska miljöer. För livskvalitet för storstaden måste vi ställa höga sociala och miljömässiga kvalitetskrav. Till en god miljö hör också tryggheten på gator och torg. Närpolisverksamheten måste kraftigt förstärkas i storstäderna och ungdoms- och kvinnofridsfrågorna särskilt uppmärksammas. Hembygden i storstaden kan fungera som innovativ smältdegel där människor och kulturer strålar samman och nya spännande idéer föds. Stress, utanförskap och omänskliga förhållanden måste motverkas genom en stadsplanering för livskvalitet och på människors villkor. Staden måste präglas av kultur och andas livskraft så att den inte blir en hållplats för sökande och tillfälligt boende i väntan på annat.
Medborgarna måste tidigt få lämna synpunkter i planeringsprocesserna och deras möjligheter att kunna göra detta i ett tidigt skede måste förbättras. En förtätad storstadsmiljö ställer också krav på mera konsekventa genomgångar av kommunala översikts- och deltaljplaner. Vissa befintliga boendemiljöer måste förändras medan vissa måste bevaras av riksintressen och av hänsyn till tillgången på möjligheter till ett kreativt friluftsliv för dem som bor i storstaden. Kapitalstarka intressen får inte dominera samhällsplaneringen och tendenser till överhettning måste motverkas eftersom överhettning i storstaden är negativ för både storstadsborna och landet i övrigt. Den gröna miljöns betydelse för livskvaliteten får inte underskattas och därför måste vi vara aktsamma om existerande parker, grönområden och sammanhängande gröna kilar, särskilt i storstadsregionerna, och all byggnation måste föregås av noggranna miljökonsekvensbeskrivningar.
En hållbar utveckling respekterar kommande generationers behov och möjligheter till utveckling. Barn är mera känsliga för föroreningar än vuxna. Storstadsmiljöerna innebär högre koncentration av luftföroreningar och buller. Den växande och ännu outvecklade kroppen hos barn är känslig och sårbar och en dålig och förorenad miljö leder till att barn blir mera mottagliga för sjukdomar av olika slag. Allt miljöarbete bör ha ett barnfokus och barnperspektivet bör föras in i arbetet med Agenda 21 i alla kommuner. Förslag om att barnperspektivet ska finnas med i allt miljöarbete återfinns i Centerpartiets partimotion om miljö (2001/02:MJ337).
Natur-, kultur- och miljövärden får inte åsidosättas i samhällsplaneringen, och expansionen av våra storstäder får inte ske på sådant sätt att dessa värden skadas. Stora och sammanhängande grönområden i våra storstadsområden måste i vissa fall få ett lagfäst skydd. Fler områden måste ges samma skydd som nationalstadsparken i Stockholm. En plan bör utarbetas för dessa områden och ges ett interimistiskt skydd i avvaktan på ett nationalstadsparksbeslut, för att undvika att byggexploatörer hinner före. Vad som ovan anförts om ett interimistiskt skydd av nationalstadsparken, bör ges regeringen till känna.
Djur och växtliv är mera sårbara i storstadsregionerna. Stadens grönstruktur måste ha goda samband med omgivande naturområden och växtligheten har en stor social betydelse för människors välbefinnande. Grönytornas skötsel och utbredning måste därför ses som en integrerad del av en god stadsmiljö. Genom Centerpartiets engagerade insatser fick Stockholm 1994 världens första nationalstadspark. Ett sammanhängande grönområde som getts skydd och status med riksintresse och en tillgång för stockholmarna. Vi behöver nu en utvärdering och avrapportering av vår första nationalstadspark. Det handlar om att konkretisera regler vad gäller utvecklingen och skötseln av nationalstadsparken i likhet med regler för naturreservaten. Vad som ovan anförts om en utvärdering och avrapportering av nationalstadsparken, bör ges regeringen till känna.
Nationalstadsparken ekoparken har ett stort riksintresse och dess ytor får inte naggas i kanten av undantag för storskalig nybyggnation eller av trafiklösningar. Idén med nationalstadspark måste förvaltas och den har en stor exportutvecklingspotential till övriga storstadsområden i landet och till storstäder i Europa.
Föroreningar från bensin- och dieseldrivna motorfordon är ett av de största miljöproblemen i våra storstäder. Ökande biltrafik medför också ökade trängselproblem, inte minst i stadskärnorna och vid infarterna. Införandet av miljövänliga bränslen är därför nödvändigt. Nya stora motortrafikleder kring och till våra storstäder är inte förenliga med en god resurshushållning och en positiv stadsmiljöutveckling. Dessa vägprojekt som är i miljardklassen, ger undanträngningseffekter och risken blir att viktiga grönområden och odlingsmark exploateras och skapar barriärer för ett aktivt friluftsliv. För samtliga vägprojekt gäller det att innan de påbörjas, måste först noggranna miljökonsekvensbeskrivningar göras. Infrastrukturprojekten får inte innebära exploatering av viktiga grönområden. Vad som ovan anförts om miljökonsekvensbeskrivningar bör ges regeringen till känna.
Buller är också ohälsa och miljöstörning. Det är inte acceptabelt med flygplatser nära bebyggelsen i storstadsmiljön. Det är inte heller tung godstrafik, ofta med farligt gods som ska passera genom bostads- och skolområden. Tung trafik och transporter av farliga ämnen måste flyttas från städernas innerområden och en övergång till säkra spårbundna transporter av miljöfarliga varor bör utvecklas. För att i största mån minska gas- och bränsletransporter genom storstäderna bör dessa frakter styras över till ytterhamnarna. Ökad busstrafik ny reningsteknik och användning av biobränslen kan liksom selektiv spårvägstrafik utvecklas ytterligare i storstaden och bidra till ett mer långsiktigt, hållbart och finmaskigt kollektivtrafiknät. Vad som ovan anförts om transport av miljöfarligt gods i innerstadsområden, bör ges regeringen till känna.
Våra storstäder Stockholm, Göteborg och Malmö ligger vid havet. Att skydda våra hav från negativ miljöpåverkan är ett ytterst angeläget uppdrag. Miljöproblemen i våra hav är som så många andra miljöproblem gränsöverskridande. Att skydda våra hav och dricksvattentillgångar är till stort gagn inte bara för oss människor utan för alla djur, växter och organismer. Trots lagstiftning som förbjuder oljeutsläpp och dumpning av annat slag drabbas svenska vatten årligen av många skadliga utsläpp. Miljöbrotten till havs begås inte i första hand för att skada miljön utan för att någon vill minska sina kostnader. Förslag om skärpning av straffrättsliga sanktioner återfinns i Centerpartiets motion 2001/02:MJ337. Förslag om intensifierat samarbete för att förbättra miljön i Östersjön återfinns också i motion 2001/02:MJ337.
Naturstränder som fortfarande finns kvar i de större städerna är värdefulla för den biologiska mångfalden och för människors välbefinnande. Samtidigt är strandnära tomter mycket attraktiva för exploatering och oftast är marken redan planlagd vilket gör det svårare att tillämpa strandskyddsbestämmelser i lagstiftningen. Naturstränderna måste skyddas från vägar och bebyggelse. Den biologiska mångfalden som ofta är rik i brytningszonen mellan land och vatten måste bevaras.
Centerpartiet anser att nuvarande utformning av strandskyddet bör förändras. Genom att låta varje kommun själv avgöra vilka strandområden som skall vara skyddade, kan möjlighet finnas att fler boendemiljöer skapas samtidigt som det finns möjlighet att stärka strandskyddet i hårt exploaterade områden. Vad som ovan anförts om strandskyddet återfinns som förslag i Centerpartiets motion om bostäder (2001/02:Bo325).
Trafikpolitiken måste utgå från ett hållbart samhälle och planeringen för transporter i storstadsområden måste ske med minsta möjliga miljöpåverkan och kostnadseffektivitet. Samhällsplaneringen måste inriktas på att skapa närhet mellan arbetsplats, boende och service så att vi kan minska behovet av transporter av olika slag. Planeringen måste också intensifiera arbetet med miljöanpassningen av transportsystemen och de allmänna kommunikationerna, samt för attraktiva cykelvägar mellan bostaden och arbetsplatsen.
Trafikplaneringen måste utgå från vad miljön tål och storstadsbornas behov av säkra gång- och cykelbanor och en attraktiv kollektivtrafik. Vägar och gator bör generellt utformas så att de oskyddade trafikanternas behov prioriteras där fordon och övriga trafikanter samsas om gemensamt utrymme. Tillgängligheten för funktionshindrade måste vara självklar i all trafikplanering. Detta ansvar ligger i första hand på kommunerna men staten kan lyfta fram förebilder.
Gemensamt för alla storstadsområden är ordentliga satsningar på kollektivtrafiken för att minska trycket på in- och utfarter samt för att få en minskad genomfartstrafik. Olika former av trängsel- eller miljöavgifter, kan vara ett sätt styra trafikflöden och samtidigt få intäkter till kollektivtrafiken i de områden där avgifterna tas ut. För att genomföra detta behövs förändringar i lagstiftningen. Om sådana förändringar kommer till stånd så att det blir möjligt att vidta dessa åtgärder, är det väsentligt att varje stad/kommun sedan själv får besluta om ett eventuellt införande och om hur avgifterna skall användas. Vad som ovan anförts om att möjliggöra för kommunerna att införa olika former av trängsel- och miljöavgifter för att begränsa trafikflöden till förmån för kollektivtrafiken och stadsmiljön bör ges regeringen till känna.
För att stimulera samåkandet bör det införas speciella samåkningsfiler där man bara får köra om, om man är flera i ett fordon. Finns särskilda bussfiler bör man se över möjligheterna att låta fordon med flera personer i köra i dessa. Infartsparkeringar i anslutning till kollektivtrafikanläggningar är en annan viktig satsning.
Miljövänlig kollektivtrafik måste ständigt vara under utbyggnad. Målet måste vara att alla ska kunna leva med en god livskvalitet utan krav på körkort eller bilinnehav. Bussar, vattenvägar, fjärrtåg och regionaltåg är tillsammans med gång- och cykelstråk andra viktiga delar i ett fungerande trafiksystem som kan utvecklas och förbättras. Utbyggnaden av kollektivtrafiken och cykelstråken samt fler tvärkommunikationer är viktiga för att skapa positiva alternativ till privatbilismen. Satsningar på utbyggnad av infartsparkeringar, stimulanser för samåkning och i Stockholm och Göteborg även satsning på båtpendling är andra insatser för att minska privatbilismen.
Nya tekniska lösningar bör också kunna utvecklas för ett framtida transportsystem. Rabatterade priser i olika former för kollektivtrafiken måste prövas, så att alternativet att välja kollektivtrafiken framför privatbilen underlättas. Underhållet av befintlig infrastruktur får inte försummas. Utbyggnaden av infrastrukturen för snabba tele- och IT-kommunikationer, som underlättar distansarbete minskar också trycket på trafiken i våra storstäder. Vad som ovan anförts om miljövänliga kollketivtrafiklösningar i storstadsområden, bör ges regeringen till känna.
I övrigt vad gäller förslag till förbättrad infrastruktur för våra storstadsområden återkommer Centerpartiet med förslag om detta, i en särskild partimotion med anledning av regeringens nyligen avlämnade proposition till riksdagen om landets infrastruktur.
Ungdomsfrid innebär att ungdomar skall behandlas likvärdigt i jämförelse med vuxna och likvärdigt mellan olika ungdomsgrupper/-kulturer. Ungdomar har rättigheter i samhället och de får inte diskrimineras på grund av sin ålder. Olika åldersgränser kan därför inte sättas efter godtycke eftersom det handlar om samhällets attityder och förhållningssätt gentemot ungdomen. Ungdomen måste ges ett verkligt inflytande över sin vardag, i skolan eller på arbetet och på fritiden. Centerpartiet har i en särskild ungdomsmotion (2001/02:K284), visat på den problematik som det innebär att vara ung idag och föreslagit lösningar.
Ungdomar får inte diskrimineras eller på annat sätt missgynnas av samhället bara för att de inte har uppnått den ålder som samhället har satt som normgivande. Centerpartiet ser som en självklarhet att alla myndiga personer skall få tillträde till alla offentliga lokaler. Lika självklart motsätter vi oss alla former av generella utegångsförbud för ungdomar på kvällstid som flera kommuner funderar på att införa.
Särskilt storstadsungdomen är överöst med affischer, reklam och filmer som berättar för dem hur de skall se ut. En bild av idealkvinnans och idealmannens utseenden målas upp. De som producerar reklammaterial tänker inte på att den idealbild de använder sällan stämmer med verkligheten. Dessutom är bilderna retuscherade, ljuset korrigerat och en professionell sminkör har lagt sin hand vid modellerna. Med dessa bilder och ideal formas ungdomarna till vuxna individer. Reklam kan verka oskuldsfull, men den är en bidragande orsak till att tio procent av alla tjejer har ätstörningar och att en procent lider av anorexi. Dessutom har var femte sjuåring någon gång bantat. Megarexi, när man tränar så mycket att det blir skadligt och att ett sjukligt behov av att träna utvecklas, är vanligast bland killar. Bulimi är ytterligare en form av ätstörning som drabbar många unga. Detta är en ny folksjukdom som växer fram där unga i allmänhet, och tjejer i synnerhet, är de värst drabbade. Centerpartiet tycker att det är viktigt att satsa mer pengar på vård och forskning kring denna typ av sjukdomar och förslag om detta återfinns i Centerpartiets motion om ungdom 2001/02:K284.
Centerpartiet ser ungdomsmottagningarna som en offentlig lokal som skall vara öppen för alla ungdomar, och den skall vara lättillgänglig även för individer med funktionsnedsättningar. I dag finns många olika åldersgränser för ungdomsmottagningar i olika kommuner, för Centerpartiet är det självklart att alla ungdomsmottagningar ska vara öppna för alla ungdomar. Mobbning är ett stort problem på skolorna idag. För att skapa tryggare skolmiljöer måste aktivt arbete ske på skolorna för att förebygga mobbning. Skolorna skall ha handlingsprogram för att förebygga mobbning och stress. Ungdomarna bör i så tidig ålder som möjligt bli delaktiga i detta arbete, genom kamratstöd eller liknande.
Centerpartiet ser med glädje på de landsting och regioner som tillämpar nätverksbyggen för unga föräldrar och hoppas att sådana nätverk skall inplanteras i alla landsting och regioner för att underlätta för de unga föräldrar som väntar barn. Det måste gå att kombinera högre studier med föräldraskap, precis som vilket arbete som helst. Därför kräver Centerpartiet att de som blir föräldrar ska erbjudas en anpassad studiegång på högskolor och universitet.
Centerpartiet ser även att det på ett nationellt plan utarbetas en nolltolerans på narkotikaområdet och att man gör en stor och långsiktig informationskampanj om droger och narkotikas inverkan på kroppen. Unga människor som påbörjat ett droganvändande måste snarast få vård, särskilt anpassad efter deras ungdom. Vi ser mycket allvarligt på att alltfler vårdplatser lägger ner och att unga människor hänvisas till härbärgen. Vad som ovan anförts om vård för ungdomar som använder droger bör ges regeringen till känna.
När man är ung är alla lika och det visar inte minst musiken och dansen. I Stockholms län har över 35 procent av alla barn i åldern 0–17 år minst en förälder född utomlands och över 20 procent har båda föräldrarna födda utomlands. Denna statistik skiljer sig sannolikt inte från Göteborgs- eller Malmöområdet. Vi blundar om vi inte inser att en satsning på barn- och ungdomskulturen och på projekt som syftar till att stödja ungdomars kreativitet är en stor samhällsnytta som vi alla har glädje av, och det är således väl investerade pengar. Ungdomarna själva ska bestämma hur de ska använda de statliga pengar som ska gå till ungdomskulturen och till speciella projekt. Ungdomar får inte mötas av det som en av ledarna i Cirkus Cirkör berättade vid ett tillfälle: Om man behöver pengar till ett projekt i Stockholm så måste man vända sig till 22 olika representanter. Självklart måste reglerna vid ansökningar av pengar vara enkla, och Ungdomsstyrelsen bör därför få hantera anslagen som ska fördelas till ungdomars kulturaktiviteter för unga, av unga och med unga.
Tyvärr så saknar ungdomarna både lokaler och pengar till sin kultur. Besparingsbeting har inneburit att fritids- och ungdomsgårdarna kraftigt fått dra ner på sin verksamhet och i sämsta fall bommat igen helt. Skillnaden är inte särskilt stor vare sig man bor i Rågsved eller Timrå. Situationen är densamma och ungdomarna blir hänvisade till gatan. Tristess leder till en längtan att fly och i sämsta fall till drogmissbruk, våld och kriminalitet. Alltfler yngre rekryteras i missbrukarleden.
Vi har ingen brist på fysiska mötesplatser för ungdomar i våra kommuner eller stadsdelar. Bristen ligger i att vi inte gjort dem till bra samlingspunkter för våra ungdomars aktiviteter på deras villkor. Lokalerna behöver i många fall rustas upp och ges goda förutsättningar för IT-kommunikationer. I ungdomars IT-värld handlar det ofta om kreativitet i musiken, spelen och kontakterna med andra ungdomar över nationsgränserna, och denna kreativitet måste stödjas. Vad som ovan anförts om lokaler och mötesplatser för ungdomar, bör ges regeringen till känna.
Ingen, vare sig enskild eller organisation/institution, kan ensam axla ansvaret för att kulturlivet ska vara rikt och levande i varje lokal miljö. Aktörerna på kulturområdet är – och ska vara – många. De politiska besluten måste inriktas på att skapa goda förutsättningar för ett levande, lokalt kulturliv i alla delar av landet – ett kulturliv med mångfald, hög kvalitet och plats för både amatörers skapande och professionella konstnärers gästspel och medverkan. En framgångsrik kulturpolitik förutsätter att medborgarna i kommunen känner att de berörs och att det som sker angår dem. Det är nödvändigt att den lokala kulturen, den som ofta engagerar och angår många på en ort, görs synlig.
Den kulturella infrastrukturen med institutioner och myndigheter måste finnas och ges möjlighet att verka. Samtidigt får vi inte glömma bort den ”nya” delen av kulturlivet, med filmfestivaler, rockkonserter etc, som är mer tillfälliga, oreglerade och mer kortsiktiga projekt som står för förnyelse och utveckling. Ett lysande exempel på ”morgondagens” kulturrörelse är Södra Teatern i Stockholm där de genomfört ett förändringsarbete som lett till en levande teater med gränsöverskridande verksamhet. Södra Teatern har på tre år utvecklats från en passiv uthyrningsscen till en internationellt uppmärksammad mötesplats för scenkonst och teori. Teatern har under dessa tre år ökat sin publik med närmare 180 procent och är idag den scen i Norden som har flest utomeuropeiska gästspel. Under år 2000 hade teatern ca 81 000 besökare. Södra Teaterns programutbud omfattar såväl internationella teater- och dansgästspel som världsmusik, pop/rock, seminarier, föreläsningar, debatter och musikklubbar. Dessutom har det under sommarsäsongen, då teatern tidigare år varit stängd, startats nya kafé- och klubbverksamheter.
En lokal kulturpolitik för framtiden är inte enbart en fråga om att förvalta det kommunen har, driva bibliotek, museer eller fördela bidrag, utan den måste också angå och engagera många människor. En stads kulturliv skapas inte enbart av kulturpolitiker och kommunala tjänstemän, inte heller av professionellt verksamma konstnärer och artister. Kultur skapas i samspel mellan människor som lever och fungerar i någon form av relation till varandra och sin omgivning.
Centerpartiet anser att Kulturrådet och Kommunförbundet, under en treårsperiod, bör få ett gemensamt regeringsuppdrag att stimulera utvecklingsarbetet med kultur. Det handlar om att utveckla långsiktiga insatser som samverkansformer, förändringsarbete, erfarenhetsutbyte, information om kulturprojekt landet runt och om olika möjligheter att få stöd och vägledning i kulturarbete. Centerpartiet föreslår kulturpolitiska åtgärder i motion 2001/02:
Kr279.
|
Stockholm den 4 oktober 2001 |
|
|
Agne Hansson (c) |
|
|
Birgitta Carlsson (c) |
Margareta Andersson (c) |
|
Rolf Kenneryd (c) |
Kenneth Johansson (c) |
|
Lena Ek (c) |