1 Innehållsförteckning 1
2 Förslag till riksdagsbeslut 2
3 Inledning 3
3.1 Välfärdsbokslutet 3
4 Stöd till föräldrar med funktionshindrade barn 5
5 LSS 6
6 Bilstöd 7
7 Färdtjänstlagen 7
7.1 Lagändringar 8
7.2 Komplettering av lagen 9
8 Våld mot funktionshindrade kvinnor och flickor 9
9 Hjälpmedel 10
9.1 Hundar som hjälpmedel 11
10 Psykiskt funktionshindrade 12
Riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning för att kartlägga och föreslå åtgärder mot den dokumenterade ojämlikheten mellan funktionshindrade män och kvinnor.
Riksdagen begär att regeringen gör en översyn av stödet till föräldrar med funktionshindrade barn enligt vad i motionen anförs om dessa föräldrars sociala och ekonomiska situation.
Riksdagen begär att regeringen gör en översyn av lagen om assistansersättning enligt vad i motionen anförs om makars ansvar, ersättningstider, personkrets m.m.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om färdtjänsten. 1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att det övergripande ansvaret för färdtjänsten överförs till Socialstyrelsen enligt vad i motionen anförs om möjligheten till att anföra besvär m.m.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen förväntas återkomma med förslag till förbättringar av färdtjänsten.1
Riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning med syfte att kartlägga våld och sexuella övergrepp mot kvinnor.
Riksdagen begär att regeringen i tilläggsdirektiv till utredningen som ser över hjälpmedelssituationen för vissa grupper, ger den i uppdrag att se över väntetider, kostnader och ansvarsområde, enligt vad i motionen anförs om sjukskrivningstider och rehabilitering.
Riksdagen begär att regeringen utreder frågan om likformade regler för beviljandet av hund som hjälpmedel, oavsett funktionshinder.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av en uppföljning av psykiatrireformen när det gäller boendet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en studie för att belysa psykiskt funktionshindrades livsvillkor.
Riksdagen begär att regeringen uppdrar till Socialstyrelsen att ta fram en manual enligt vad i motionen anförs om brukarrevision.
Vänsterpartiet står bakom de mål för handikappolitiken som riksdagen beslutat om. De innebär i korthet ett samhälle där män och kvinnor med funktionshinder ska vara fullt delaktiga. Vi anser att principen om människors lika värde skall vara en grundläggande utgångspunkt när samhället ska utformas. Människor med funktionshinder utgör definitivt inget undantag. De är medborgare med samma rättigheter och skyldigheter som alla andra, med olika behov, önskemål och viljor. Vänsterpartiet anser att handikappolitiken ska bedrivas utifrån detta medborgarperspektiv. Den ska inriktas mot demokrati- och rättighetsfrågor, och den ska sträva efter att förverkliga FN:s standardregler för funktionshindrade. En funktionsnedsättning blir ett handikapp först när den enskilde möter olika brister i miljön eller i verksamheter. Försvinner bristerna, kommer även funktionshindret att minska eller upphöra i betydelse. Denna utgångspunkt betyder att handikappolitiken ingriper i alla politikområden.
Vänsterpartiet står bakom den nationella planen för handikappolitiken. Vi ser den som en start för en ny offensiv handikappolitik, och mycket av den politik som vi aktivt drivit inom området finns nu med i planen. Det handlar om åtgärder mot diskriminering och för tillgänglighet. Det handlar om att förbättra kollektiva färdmedel, vilket kommer att underlätta för alla. Det handlar också om att alla människor ska kunna ta del av beslut som rör dem själva och samhället i stort. När riksdagen behandlade handlingsplanen kompletterades den på fyra punkter. Den första gällde sanktionsmöjligheter i plan- och bygglagen mot den som inte vidtog tillräckliga åtgärder för att öka tillgängligheten. Den andra gällde åtgärder mot olaga diskriminering av funktionshindrade. Vidare uppdrogs det till regeringen att redovisa hur övergången till ett nytt bidragssystem har påverkat handikapporganisationerna samt att återkomma med åtgärder. Regeringen ska också belysa funktionshindrade kvinnors och mäns totala kostnader för sina funktionshinder och komma med förslag till åtgärder. Det innebär att det finns en bra plattform att bygga vidare på när det gäller att utveckla handikappolitiken.
I augusti 2001 lämnade kommittén Välfärdsbokslutet ett delbetänkandet, ”Funktionshinder och välfärd”. Där konstateras att mer än en och en halv miljon personer i åldrarna 16–84 år kan räknas till gruppen funktionshindrade. Utredarna har kunnat konstatera att dessa inte har lämnat arbetsmarknaden i större utsträckning än andra under den ekonomiska krisen, men däremot är förvärvsgraden betydligt lägre än bland dem som inte är funktionshindrade. Detta även med hänsyn tagen till nedsättningar i arbetsförmåga. Det visar sig att yngre och medelålders med funktionshinder samt familjer med funktionshindrade barn inte har sämre inkomster än andra grupper, men däremot större ekonomiska svårigheter än befolkningen i övrigt. Detta kan bara tolkas så att funktionshindret i sig medför ökade kostnader. Det gör att kvinnor och män med funktionshinder till exempel oftare än andra avstår från läkarbesök eller har en annan mathållning och ett annat konsumtionsmönster än befolkningen i övrigt. Vidare konstateras att det kommunala stödet har minskat under 1990-talet bland alla grupper av yngre och medelålders med funktionshinder. Det är endast i gruppen funktionshindrade med de allra största behoven som stödet har ökat. Där har en ökning skett sedan LSS infördes 1994. Det kommunala stödet har också minskat för alla grupper av äldre funktionshindrade, samtidigt som hjälp från anhöriga och tjänsteföretag har ökat. Det senare betyder att den enskilde själv får betala biståndet. Utredningen redovisar också att personer med funktionshinder – särskilt de med psykiska besvär – oftare än andra saknar förmåga att överklaga myndighetsbeslut. Personer med lägre förmåga att ta tillvara sina rättigheter riskerar att komma till korta när handikappreformer har en betoning av individens rättigheter.
Vår slutsats av Välfärdsbokslutet blir att avvikelser mellan funktionshindrades inkomstnivåer och förekomsten av ekonomiska svårigheter kan ses som en följd av att personer med funktionshinder har större utgifter förknippade med funktionshindret. Vi antar att detta är kostnader för läkarvård, läkemedel, kommunal service samt mer indirekta merkostnader föranledda av att funktionshindret medför högre kostnader för boende, semester, mat eller annat.
Detta innebär också att det finns påtagliga skillnader inom gruppen funktionshindrade beroende av graden av hjälpbehov. Vid slutet av 1990-talet hade 9 % av befolkningen i åldrarna under 65 år stora ekonomiska svårigheter. Bland funktionshindrade som är beroende av hjälp i vardagen var andelen 23 %, och bland övriga funktionshindrade 15 %.
Vänsterpartiet har i samarbete med regeringen och Miljöpartiet kring den av riksdagen antagna propositionen ”Avgifter inom äldre- och handikappomsorg” skapat förutsättningar för att funktionshindrade med behov av stöd skall kunna behålla ett större ekonomiskt utrymme när avgifter för vård och omsorg är betalda. Dessutom har riksdagen under hösten 2000 lämnat ett tillkännagivande till regeringen som har att göra med en översyn av de funktionshindrades ekonomiska situation. En del åtgärder har alltså vidtagits för att stärka de funktionshindrades situation, och vi avvaktar nu regeringens översyn i frågan.
Välfärdsbokslutet har konstaterat att det bland personer med funktionshinder finns tydliga könsskillnader. Kvinnor har i högre grad ekonomiska problem än män. Kvinnor får också mindre stöd och hjälp. Det finns klara skillnader i hjälpmönstret. Kommunal hjälp är vanligare bland män som bor ensamma än bland kvinnor i samma situation. Detta gäller både yngre och äldre funktionshindrade. Hjälp är också vanligare bland gifta par när det är kvinnan som är hjälpbehövande. En förklaring kan vara att mannen inte förväntas kunna bistå kvinnan.
Eftersom det finns en viss dokumenterad kunskap anser vi att det är nödvändigt med en mer fördjupad kartläggning av ojämlikheten som nämns ovan. Detta skall följas av ett åtgärdsprogram där man presenterar förslag som skall minska skillnaderna mellan kvinnor och män. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.
Det finns ett stort antal barn med funktionshinder och antalet ökar. Ökningen märks främst när det gäller barn som drabbats av autism och barn med det som allmänt kallas bokstavsdiagnoser. Vi ser bl.a. av Välfärdsbokslutet att just denna grupp under 90-talet drabbats hårdare ekonomiskt än andra barnfamiljer.
Det är barnens föräldrar som har det tunga ansvaret för att ”utöva vård och tillsyn” av de funktionshindrade barnen. Föräldrarna ska, förutom att sköta den dagliga vården och tillsynen, samordna och sköta kontakterna med alla offentliga organ och andra som finns runt familjen till det funktionshindrade barnet, det kan handla om sjuk- och tandvård, skola, försäkringskassa, barnomsorg/skola, LSS-handläggare, hjälpmedelsdistributörer, kontaktfamiljer, korttidshem etc.
Personalen som arbetar på försäkringskassorna ser allt mer tydligt i den dagliga verksamheten att dessa föräldrar har en situation som inte är acceptabel. Ohälsotalet bland föräldrar till funktionshindrade barn är förskräckande högt. Familjernas ekonomiska situation är ofta svår, eftersom barnets funktionshinder och behov av omvårdnad är ett hinder för föräldrarnas förvärvsarbete. Vårdbidraget, som är avsett bl a som en inkomstbortfallsförsäkring, ersätter inte det egentliga inkomstbortfallet. Kostnadsersättning förekommer endast i en tredjedel av vårdbidragsärendena och uppgår i 80 % av fallen till den lägsta nivån.
Rehabiliteringen av sjukskrivna föräldrar fungerar inte, eftersom det är situationen kring barnet som är den egentliga orsaken till sjukskrivningen, medan alla rehabiliteringsinsatser sätts in kring föräldern. Detta trots att det är brister i samhällsstödet i övrigt, dvs. skola/barnomsorg, avlastning och sjukvård, som är den egentliga orsaken till sjukskrivningen. Vad vi vet är problematiken i dessa frågor inte upptagen i det pågående reformarbetet vad gäller reglerna för sjukskrivning och rehabilitering, ”Rehabilitering till arbete” (SOU 2000:78), eller i ”Sjukfrånvaro och sjukskrivning – fakta och förslag” (SOU 2000:121). Gruppen sjukskrivna föräldrar till funktionshindrade barn är inte försumbar, och det handlar om unga människor i arbetsför ålder som i värsta fall helt eller delvis varaktigt förlorar sin arbetsförmåga.
De diagnoser som ökar mest bland vårdbidragsärendena, dvs. bokstavsdiagnoserna och autism, passar inte in i rekvisitet för att rätt till vårdbidrag ska föreligga. Det innebär att en stor del av dessa ärenden får avslag eller ett lågt graderat vårdbidrag, trots att förälderns insats för barnet i sin helhet är mycket stor och krävande. Orsaken är att barnet inte kräver direkta medicinska vårdinsatser, utan andra insatser, vilka i och för sig är både tidskrävande och tunga att utföra, men som inte berättigar till vårdbidrag.
I dagsläget har ca 1 300 barn personlig assistent enligt lagen om särskilt stöd och service till vissa funktionshindrade. Dessa får i genomsnitt 60 timmars assistans i veckan. Det är försäkringskassan som beslutar om dessa timmar. Ett problem som visat sig är att kassorna gör olika bedömningar. Det kan skilja mellan olika handläggares bedömning vid samma försäkringskassa. Det kan också vara olika bedömning vid närliggande försäkringskassor. Detta upplevs givetvis som problemfyllt då flera av handläggningens andra moment hänger samman med bedömningen. Ett annat problem är bemötandet, som också varierar mellan kassorna och mellan olika handläggare.
Riksförsäkringsverket har enligt vår mening gjort en mycket stram tolkning av rätten till personlig assistans när det gäller barn. I RFV:s allmänna råd (1998:6) är det uttryckt så att ett omfattande vårdbehov i regel bör omfatta 12 timmar per dygn. Med detta som utgångspunkt kan en del handläggare slaviskt följa denna 12-timmarsregel, medan andra inte gör det. Till detta kommer så bedömningen av föräldraansvaret in. Det görs en bedömning av hur stort ett ”normalt föräldraansvar” kan vara. Frågeställningen blir vilken mängd av den omvårdnad som måste ges barn med svåra funktionshinder som kan anses som det normala. Det säger sig självt att bedömningen kan komma att variera stort. Vi anser att föräldrar till barn med funktionshinder ofta befinner sig i en svår situation och behöver mer av samhällets stöd.
Vänsterpartiet föreslår att det genomförs en översyn av dessa föräldrars villkor och av hur ett stöd skall utformas. Det bör riksdagen ge regeringen till känna.
Lagen om assistansersättning infördes den 1 januari 1994. Assistansersättningen kan betalas ut till personer med autism, utvecklingsstörning, betydande funktionshinder efter hjärnskada eller andra stora och varaktiga funktionshinder vilka inte beror på normalt åldrande.
Från 1 januari 2001 utgår även assistansersättningen till personer över 65 år. Det förväntas att äkta make/sambo alltid skall finnas till hands för att tillhandahålla assistans inom ramen för äkta makars ansvar för varandra. Försäkringskassorna och domstolar hänvisar till äktenskapsbalken och lämnar därför avslag på rätten till assistans enligt LSS. Vänsterpartiet anser att denna tolkning är felaktig. Äktenskapsbalken tar upp det gemensamma ansvaret för barn och ekonomi. Den tolkning som nu görs skapar mer ett livegenskapsliknande förhållande mellan makarna.
Det är inte heller ovanligt att försäkringskassorna och domstolarna blandar sig i makars förhållande genom att reducera antalet assistanstimmar med hänvisning till att äkta makar ändå är tillsammans. Vänsterpartiet anser att det finns ett stort behov av att förändra eller klargöra lagstiftningen när det gäller äkta makars ansvar och att detta i likhet med föräldraansvaret är något som riksdagen bör följa utvecklingen av.
Riksförsäkringsverket har föreslagit att dagens begränsningar när det gäller rätt till assistansersättning under sjukhusvistelse skall tas bort. Även Socialstyrelsen har uttalat sig i samma riktning. För närvarande sitter en enmansutredning på Socialdepartementet och ser över frågan om vad som kan göras för att underlätta rekryteringen av personliga assistenter. Att låta funktionshindrade behålla rätten till assistanersättning under sjukhusvistelse skulle skapa en större kontinuitet i arbetet, och den personliga assistentens arbetssituation skulle förbättras avsevärt.
Både Riksförsäkringsverket och Socialstyrelsen har föreslagit en förändring när det gäller assistansersättningen vid dödsfall. De anser att den skall utgå en månad efter den assistansberättigades dödsfall. Det är mycket som ska ordnas efter ett dödsfall och det finns ett behov av assistans. Det är naturligt att den personliga assistenten även då finns till hands.
Vänsterpartiet har i kontakter med föreningen Hjärnskadade blivit uppmärksammat på att i stället för begreppet begåvningsmässigt funktionshinder bör begreppet kognitivt funktionshinder införas. Anledningen är att hjärnskadan inte ger ett begåvningsmässigt funktionshinder utan ett kognitivt sådant. Ett kognitivt funktionshinder innebär inte ett mindre omfattande behov av stödinsatser enligt LSS. Många personer som fått hjärnskador uppfattar det som kränkande att bli klassade som begåvningshandikappade. Konkret har personkretstillhörigheten betydelse för rätten till den insats enligt LSS som kallas ”daglig verksamhet”. I dag leder skrivningen i lagen till att de inte får tillgång till denna insats.
Det råder i dag stora svårigheter att rekrytera personliga assistenter. Givetvis finns det regionala skillnader som kan variera i omfattning beroende på regionala faktorer. Det kan bero på problem med utbildningsmöjligheter, arbetsmiljö, löner och jourersättning som i sin tur leder till problem med att rekrytera personal som skall arbeta som personliga assistenter. Vänsterpartiet anser att den av regeringen tillsatta utredningen även måste se över dessa problem.
På grund av de brister som vi här redovisat anser Vänsterpartiet att en översyn av LSS och assistansersättningen behöver göras. Denna bör innehålla metoder för att komma till rätta med problemen samt även en redovisning av kostnaderna för förändringarna. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.
I årets budgetproposition har regeringen aviserat att den avser att återkomma i frågan om bilstödet. Vänsterpartiet avvaktar därför med konkreta förslag i frågan. Vi förutsätter dock att det kommer förslag om att anpassa regler till den enskildes livssituation, bättre tekniska lösningar och ett mindre stelbent och mer hanterbart regelsystem. Det kan gälla bidragens storlek, anpassningen av bilarna, körkortskrav och åldersgränser för att få bilstöd.
Färdtjänstlagen har som utgångspunkt att färdtjänsten ska anses som en del av den allmänna kommunikationsförsörjningen. Färdtjänsten är mer än så, den är även ett komplement till den allmänna kollektivtrafiken och syftar till att ge personer med funktionshinder möjlighet att resa på samma villkor som de som inte är funktionshindrade.
I Vägverkets rapport ”Utvärdering av ny lagstiftning för färdtjänst och riksfärdtjänst: ett resenärsperspektiv” har man kommit fram till att behovet av färdtjänst varierar beroende på vilken fas i livet man befinner sig i. Yngre personer och de som arbetar eller studerar använder färdtjänst i större utsträckning än äldre personer. Det är för personer som ofta använder sig av färdtjänst som färdtjänstlagen har fått negativa konsekvenser. Det är dessa personer som upplever mest problem med färdtjänsten.
Färdtjänsten utgör alltjämt för många funktionshindrade den enda möjligheten att företa lokala resor. För dessa grupper är det inte möjligt att avvakta flera år innan förbättringar kan göras. Den kollektiva trafiken är ännu inte tillgänglig för t.ex. rullstolsbundna annat än i mycket begränsad utsträckning, och det kommer att dröja innan den kan sägas vara till för alla.
De resvaneundersökningar som görs med jämna mellanrum visar att svensken i genomsnitt ökar sitt resande för varje år. Studier av dem som är beroende av färdtjänst visar dock på en motsatt utveckling. Detta leder till att dessa grupper avlägsnar sig från det handikappolitiska målet om full delaktighet.
Att resandet minskar har två huvudsakliga skäl. Det första skälet är att huvudmännen har komplicerade beställningsrutiner och regelsystem. Detta innebär att man inte kan skaffa sig en överblick över sina resor. Beställningar av fordon uteblir eller är kraftigt försenade. Förseningar som uppstår beror till stor del på det samresesystem som tillämpas i många kommuner.
Det andra skälet till att resandet minskar är de höjda kostnaderna, genom att huvudmännen för färdtjänsten är fria att sätta priserna. Det fungerar tvärt emot kollektivtrafiken, där priset används för att stimulera resandet. Det behövs för närvarande ändringar i 8 § lagen om färdtjänst. Paragrafen behöver förtydligas så att tillståndet även omfattar ledsagaren och inte kan tolkas på något annat sätt. Samma problem finns när det gäller 6 § lagen om riksfärdtjänst. Även här behövs ett förtydligande så att ledsagaren omfattas av lagen. Vidare behöver en ändring göras i 9 § lagen om färdtjänst. Den är nu utformad så att den ger kommunerna möjlighet att begränsa antalet resor till en tur-och-retur-resa per vecka. Detta innebär en kraftig begränsning i relation till andra medborgares resande. Begränsningen har, när ett överklagande gjorts till förvaltningsdomstol, av domstolen bedömts som skälig och beslutet har därför inte ändrats. Slutligen anser vi att det i lagen ska finnas en regel om att besluten om vem som ska ha rätt till färdtjänsten ska anses som myndighetsutövning och inte kunna överlåtas på trafikhuvudmannen. Vi anser att denne inte besitter den kompetens som behövs för att fatta dessa beslut. Mot bakgrund av ovan redovisade problem föreslår Vänsterpartiet att en översyn genomförs utifrån ovanstående och att kostnaderna för ändringarna i lagen redovisas. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.
Som det är nu saknar färdtjänsten en tillsynsmyndighet som kan se till att det finns en trafikförsörjningsplan. Det är en allvarlig brist som måste åtgärdas. Det är ett stort problem att det inte finns några planer eller någon uppföljning angående färdtjänsten. En komplettering behövs i lagen angående tillsyn och egenkontroll. Kommunen måste enligt trafikhuvudmannaförordningen upprätta en trafikförsörjningsplan. Detta gäller främst den kollektiva persontrafiken men dessutom taxiförsörjningen. Färdtjänsten har dock inga krav på sig att upprätta någon trafikförsörjningsplan. Det innebär att det inte existerar någon uppföljning eller plan angående färdtjänsten. Färdtjänsten saknar också en tillsynsmyndighet.
Vänsterpartiet anser att det finns ett behov av att upprätta en tillsynsmyndighet för färdtjänsten. Detta behövs för att säkra kvaliteten och ge brukarna en myndighet att vända sig till vid bedömning, klagomål, överklagande av beslut m.m. Eftersom färdtjänsten fortsatt ska betraktas som en transportform är länsstyrelsen den naturliga instansen för en sådan tillsyn. Vi anser att Socialstyrelsen bör bli den myndighet som har det övergripande ansvaret för verksamheten, och att länsstyrelsernas socialkonsulenter blir de som tilldelas huvudansvaret för hanteringen av frågor som rör färdtjänsten. Detta ska inte medföra att Vägverket fråntas huvudansvaret när det gäller tillgängligheten. Just nu är frågan om färdtjänsten under beredning. Vänsterpartiet förväntar sig att frågan återkommer till riksdagen under våren. Vänsterpartiet anser att ovanstående synpunkter bör beaktas när frågan bereds i Regeringskansliet. Detta bör riksdagen ge regeringen tillkänna.
Våld mot kvinnor och barn är det yttersta uttrycket för kvinnors underordning. Problemet existerar överallt. Det är ett våld som ständigt pågår, både i det offentliga och i det privata rummet. Kvinnors och barns utsatthet för mäns våld, antingen det gäller misshandel, sexuella trakasserier, våldtäkt eller incest, måste angripas som det samhällsproblem det är, samtidigt som man ser individerna bakom.
Det råder en stor tystnad kring våld och sexuella övergrepp mot funktionshindrade kvinnor, och frågan är i det närmaste tabubelagd. Att ha ett funktionshinder innebär ofta att man i olika situationer blir beroende av andra människor. Detta beroende kan leda till kränkningar. Såväl män som barn och kvinnor kan råka ut för våld när de är i en sådan beroendesituation, men det specifika för flickor och kvinnor är att våldet ofta är sexualiserat.
Vissa funktionshinder gör kvinnor särskilt utsatta. En synskadad eller rörelsehindrad kvinna kan ha svårt, eller helt sakna möjlighet, att skydda sin kropp, fly eller på annat sätt avvärja faror. Det kan också vara så att sexuella övergrepp kan vara orsaken till ett funktionshinder. Ett övergrepp under barnaåren kan ge upphov till psykiska svårigheter. Det finns studier som visar att mer än 70 % av alla kvinnor som kommer i kontakt med psykiatrin har varit utsatta för sexualiserat våld under sin uppväxt.
Vad vi känner till finns inga svenska studier om våld och sexuella övergrepp mot funktionshindrade kvinnor. Däremot har vi funnit en norsk undersökning i vilken 22 funktionshindrade kvinnor intervjuats om sitt liv och då berättat om övergrepp. Sex av dem hade varit utsatta för sexuella övergrepp, och några för ”nästanvåldtäkter” och otillbörlig beröring. Övergreppen utfördes mest av män som kvinnorna var beroende av. Det handlade inte i något fall om kvinnans egen sexualitet, utan om makt och om hur människor värderas. Övergreppen blir en del i en hierarkisk maktfördelning mellan män och kvinnor, unga och äldre, personer med och utan funktionshinder eller mellan funktionshindrade och personal.
För Vänsterpartiet är det viktigt att belysa funktionshindrade kvinnors utsatthet, så att alla blir medvetna om att problemet existerar och därmed möjliggöra för motverkande insatser. Kvinnans möjligheter att sätta gränser och skydda sin personliga integritet är viktig. Det handlar om rätten och möjligheten att bestämma över sin egen kropp, sätta egna gränser och att få respekt för ett nej.
Förutom att utreda omfattningen av olika former av våld mot funktionshindrade kvinnor borde en rad relativt enkla åtgärder kunna vidtas till skydd för kvinnan. Det kan handla om överfallslarm, särskild information till anställda eller om hur polis och rättsväsende skall kunna göras mer observanta på problemet.
Vänsterpartiet vill att en bred undersökning genomförs för att i möjligaste mån kartlägga våld och sexuella övergrepp mot funktionshindrade kvinnor. Huvudansvaret för en sådan utredning bör läggas på Handikappombudsmannen. Handikapprörelsen, Brottsförebyggande rådet, Socialstyrelsen, kvinnojourerna och Rikskvinnocentrum är självklara experter i en sådan utredning. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.
Det är landstingen som beviljar hörselhjälpmedel. Väntetiderna är i dag generellt sett långa och varierar stort mellan landstingen. Kostnaderna varierar också. I vissa landsting är de mycket höga medan de i andra är måttliga. Vidare varierar prioriteringsordningen mellan landstingen så, att i vissa landsting får personer i arbetsför ålder förtur före äldre personer.
Frågan om hörselhjälpmedel är, liksom som för många andra hjälpmedel, av största betydelse från rehabiliteringssynpunkt. Det förekommer att personer är sjukskrivna i avvaktan på att de ska beviljas hjälpmedel för sitt funktionshinder. Försäkringskassan, som administrerar sjukförsäkringen och ansvarar för samordningen av rehabiliteringen, har ofta inte möjlighet att påverka hjälpmedelsfrågan. Endast rena arbetshjälpmedel beslutas av försäkringskassan. Ansvaret för hjälpmedel och arbetshjälpmedel behöver renodlas. Många olika aktörer är ansvariga: landstinget, skolan när det gäller exempelvis punktskriftsundervisning till synskadade skolpliktiga elever, arbetsförmedlingen, kommunen och försäkringskassan.
Hjälpmedelsfrågan är viktig ur likabehandlingssynpunkt. En konsekvens av att bedömningen varierar mellan landstingen är att möjligheten till rehabilitering också varierar beroende på var i landet en person är bosatt.
Hjälpmedelsfrågan är inte belyst och behandlad på ett tillräckligt uttömmande sätt i de utredningar som arbetar med den ökande ohälsan i samhället. Därtill har frågan betydelse även utanför arbetslivet, då den även berör personer som avslutat sin yrkesverksamhet.
Regeringen har aviserat en utredning om behovet av hjälpmedel för vissa grupper av funktionshindrade och överväger i detta sammanhang att låta utredningen se över väntetiderna för att få hörapparat. Detta omfattar inte väntetider för andra hjälpmedel eller förtydligande av ansvarsområden och kostnadsfördelningen. Vänsterpartiet anser att detta är viktigt mot bakgrund av frågans stora betydelse för sjukskrivningars längd och möjligheten till rehabilitering. Utredningen bör därför även ges direktiv att se över dessa förhållanden, vilket riksdagen bör ge regeringen till känna.
Synskadade har sedan länge möjlighet att utan kostnad få tillgång till en utbildad ledarhund. För personer med andra funktionshinder som kunde vara hjälpta av en servicehund som hjälpmedel, exempelvis rörelsehindrade som behöver en hund som bär saker och hämtar föremål från golvet etc., saknas den möjligheten. Utbildningskostnaden för en servicehund på 60 000–80 000 kr får den funktionshindrade själv stå för. Däremot kan driftskostnaden för hunden, bl.a. foder, täckas av handikappersättningen, precis som för ledarhunden. Personer som behöver en rehabiliteringshund som hjälpmedel för sin sociala rehabilitering får stå för samtliga kostnader. Det gäller även diabetiker som behöver hunden som hjälpmedel för att varna för insulinkänningar.
Hundar utbildas av professionella hundförare för att därefter överlämnas till den funktionshindrade som i sin tur behöver utbildas. Hunden behöver därefter liksom sin husse/matte en vidareutbildning.
Vänsterpartiet anser att en utredning behöver vidtas för att få likformiga regler för beviljande av hund som hjälpmedel oavsett funktionshinder. I den översynen ska en belysning göras av hur hunden kan användas i rehabiliteringssyfte, genom att rehabiliteringsersättning och särskild kostnadsersättning kan beviljas för utbildning av hund och hundförare, såvitt avser både grund- och vidareutbildning. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.
Det är inte självklart att psykiskt funktionshindrade känner sig hemma i handikapprörelsen. För vissa innebär en definition av det psykiska funktionshindret som handikapp att det blir ett permanent tillstånd som inte kan avhjälpas. Psykiska funktionshinder är för många en rad symtom som växlar i omfattning i styrka och över tid.
Stigmatiseringen av psykiskt funktionshindrade är påtaglig. Rättsliga rådet har i sitt arbete konstaterat att gruppen inte får tillgång till rehabilitering, ofta saknar sysselsättning samt att möjligheterna till inflytande och makt över det egna livet fortfarande är begränsade. När den s.k. psykiatrireformen trädde i kraft innebar det ett förtydligande av ansvarsfördelningen mellan kommuner och landsting. I enlighet med detta överfördes en rad verksamheter från landstingen till kommunerna. Psykiatrireformen innebär också att psykiskt funktionshindrade ska få ett större inflytande och medbestämmande.
I Socialstyrelsens slutrapport ”Välfärd och valfrihet” (1999) konstaterades att många av reformens intentioner infriats. Allt var och är dock inte bra. Bland annat finns det ett stort antal psykiskt funktionshindrade som är kvar på institutioner, fastän platserna nu betalas av kommunen. Dessa borde ha minskat i antal i stället för att som sedan år 1995 ha ökat från 2 400 personer till 2 700 personer. Det har alltså inte skett en förskjutning från psykiatrisk heldygnsomsorg till eget boende utan till andra vård- och boendeformer. Detta kan bl.a. bero på brister i den psykiatriska öppenvården och i det kommunala öppenstödet. Vänsterpartiet anser det mycket viktigt att denna utveckling bryts och att incitament skapas för att förverkliga reformens intentioner om ett eget boende för psykiskt funktionshindrade. Detta bör ges regeringen till känna.
Det har genomförts en lokalstudie i Stockholm i samband med psykädel år 1995. Denna har följt vad som hänt med livsvillkoren bland personer efter det att de skrivits ut från den psykiatriska långtidsvården som s.k. medicinskt färdigbehandlade. Mer omfattande studier som visar huruvida levnadsförhållandena kommit att förbättras för gruppen har dock inte genomförts.
Enligt Stockholmsstudien är det ingen av de medicinskt färdigbehandlade som har arbete på den öppna marknaden. Däremot är det betydligt fler som jämfört med före utskrivningen har någon form av regelbunden sysselsättning. Ett problem som iakttagits är att många har ekonomiska problem. Den ökade boendestandarden och därmed ökade boendekostnader är en trolig orsak till detta.Vänsterpartiet anser att det är av stort intresse att en studie av psykiskt funktionshindrades livsvillkor genomförs. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.
Att vara psykiskt funktionshindrad skapar ofta stora svårigheter i de sociala kontakterna. Det beror både på att det är en del av funktionshindret men också på omgivningens attityd. Det är därför angeläget att den psykiatriska vården och stödet har bra former för ett reellt inflytande för den enskilda. På några platser i landet har ett arbete med s.k. brukarrevisioner initierats med ett mycket positivt resultat. Vänsterpartiet anser därför att mot den bakgrunden och utifrån psykiatrireformens intentioner om ökad makt och inflytande för de psykiskt funktionshindrade bör regeringen uppdra åt Socialstyrelsen att ta fram en enhetlig manual för brukarrevisioner. Det skulle även möjliggöra jämförelser över landet. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.
|
Stockholm den 3 oktober 2001 |
|
|
Gudrun Schyman (v) |
|
|
Hans Andersson (v) |
Ingrid Burman (v) |
|
Lars Bäckström (v) |
Stig Eriksson (v) |
|
Owe Hellberg (v) |
Berit Jóhannesson (v) |
|
Tanja Linderborg (v) |
Maggi Mikaelsson (v) |
|
Lena Olsson (v) |