1 Innehållsförteckning 1
2 Förslag till riksdagsbeslut 2
3 Inledning 3
4 Alkoholpolitiken 3
5 Satsning på att minska yngres alkoholbruk 5
6 Barn till missbrukare 6
7 Ökade resurser till polisen för att bl.a. motverka langning 6
8 Motverka svartsprit 7
9 Sälj Vin & Sprit AB 7
10 Bekämpa narkotikan 7
11 Ökade resurser till vård av unga alkohol- och narkotikamissbrukare 9
12 Tobak 11
13 Spelberoende 12
14 Arbetslivet 13
15 Självmord 13
16 En bra bostad 14
17 Trafiken 14
18 Buller 15
19 Skolan 15
20 Fritid och kultur 16
21 Apoteken 16
22 Forskning 17
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om beroende och missbruk.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om alkohol.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om satsningar på att minska yngres missbruk.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om barn till missbrukare.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om åtgärder för att motverka langning.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om åtgärder för att motverka svartsprit.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att sälja Vin & Sprit AB.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om åtgärder för att bekämpa narkotikan.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vård av unga missbrukare.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om tobak.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om spelberoende.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om arbetslivet.3
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om nationellt handlingsprogram mot självmord.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten av en bra bostad.4
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om trafiken.5
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om åtgärder mot buller.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om utbildningens roll i folkhälsoarbetet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om fritid och kultur.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om apoteken.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om forskning.
1 Yrkandena 5 och 6 hänvisade till JuU.
2 Yrkande 7 hänvisat till NU.
3 Yrkande 12 hänvisat till AU.
4 Yrkande 14 hänvisat till BoU.
5 Yrkande 15 hänvisat till TU.
En framgångsrik folkhälsopolitik måste grunda sig på goda kunskaper om den pågående samhällsutvecklingen, om ohälsans orsaker och om vilka metoder som är framgångsrika. Den måste bygga på kunskap om olika befolkningsgruppers värderingar och kultur. Den måste också grunda sig på en insikt om att människor ser olika på nytta och risk med olika handlingsalternativ. Livet är ju mycket mer än att minska hälsorisker. Vid val av strategier i folkhälsoarbetet behövs också en sammanfattande etisk bedömning. I följande motion försöker vi lyfta fram de frågor som vi ser som de största problemen ur ett folkhälsoperspektiv.
Drogberoende innebär att missbrukaren upphäver sin egen frihet samtidigt som han/hon i de flesta fall även skadar andra människor, sin familj eller andra anhöriga. Därutöver uppstår en stor kostnad för samhällskollektivet på grund av missbruket.
Den enskilde människans frihet har alltid begränsningar. Enligt en liberal syn ska inte människan kunna upphäva sin egen frihet eller skada andra människors frihet. Liberalismen och humanismen bygger också på en människosyn och en moral som säger att människor har ett ansvar, inte bara för sig själva, utan även för varandra. Ur detta grundläggande etiska ställningstagande växer ett socialt patos som innebär att människor genom vardagshandlingar eller genom olika välfärdsinrättningar och lagstiftning strävar efter att hjälpa varandra. Hela detta resonemang är också en förutsättning för att individer ska kunna växa. Alla har rätt att behandlas jämlikt och ur det följer att människor har en egen sfär av frihet att välja sina liv. Men de val som individen gör ska vara så välövervägda som möjligt. Alkoholmissbruk och drogbruk undergräver förutsättningarna för att ta självständiga och välgrundade beslut. Därför bör den liberala staten i denna fråga, såväl som i andra, agera aktivt för att skapa förutsättningar för att alla individer – och inte endast de med goda förutsättningar – ska ha möjlighet att leva självständiga liv. Det är den ideologiska grunden för en aktiv och restriktiv alkohol- och tobakspolitik och en politik som inte tillåter andra tyngre droger överhuvudtaget.
Den svenska alkoholpolitiken har syftat till att minska alkoholmissbruket och präglats dels av beskattning och reglering av partihandel, detaljhandel, utskänkning och prissättning, dels av insatser inom hälso- och sjukvård och socialtjänst av såväl förebyggande som rehabiliterande karaktär. Stora insatser har också gjorts av ideella organisationer.
Det är en alkoholpolitik som varit framgångsrik och också har vunnit gehör utomlands. Det är fel att framställa utvecklingen i vår omvärld som en entydig process som obönhörligt leder till ökad frihet för marknadskrafterna inom alkoholområdet. I många länder börjar man ta alkoholproblemen på större allvar. Världshälsoorganisationen (WHO) har antagit en alkoholpolitisk aktionsplan, som ger ett mycket starkt stöd för de principer som den svenska alkoholpolitiken vilar på. Inte minst i Sydeuropa förs idag en debatt om hur alkoholens skadeverkningar skall minskas. Även i Danmark diskuteras ökade restriktioner, som t.ex. höjd åldersgräns, under intryck av mångas oro för stagnerande medellivslängd.
Marknadsekonomi och näringsfrihet är inget självändamål, utan till för konsumenternas skull. Men från grundläggande principer kan det ibland behöva göras avsteg. Detta gäller bl.a. beroendeskapande produkter som alkohol, tobak, narkotika och vissa läkemedel, vars konsumtion kan leda till ett sådant beroende att medlet ifråga tar makten över den enskildes fria vilja.
Konsumtionen kan med andra ord leda till ofrihet. Också familjemedlemmar, andra anhöriga, vänner och arbetskamrater kan drabbas genom missbruket. Därtill kommer en stor kostnad för samhället. Här blir då målet att förebygga att konsumenterna utvecklar beroende, liksom att förebygga att de ådrar sig akuta skador. När dessa mål prioriteras, blir marknadsekonomi, med konkurrens och privat vinstintresse som dynamiska drivkrafter, olämpliga medel, som leder bort från de politiska målen.
Vilka restriktioner som bör ändras bör föregås av en noggrann analys, eftersom avveckling av restriktioner ofta visat sig leda till ökade skador och sämre folkhälsa. Först och främst bör man undvika sådana åtgärder som har prövats på andra håll eller i Sverige och som lett till ökad konsumtion och ökade skador. Det finns till exempel gott om forskning om alkoholdryckernas priskänslighet. Det är helt uppenbart att effekten av en prissättning i sig leder till en ökning av konsumtionen, även om den vid något tillfälle dolts av andra faktorer. På samma sätt vet vi att försäljning av alkoholdrycker i privata butiker driver upp konsumtionen. Det har försökts både i Sverige och utomlands. Lättnader i den restriktiva politiken måste därför föregås av noggranna konsekvensanalyser och genomförandet kopplas till noggrann uppföljning så att man undviker oreparabla skador.
Sverige, liksom Finland, fick vid anslutningen till EU möjlighet att tillämpa vissa begränsningar i fråga om privatpersoners införsel av alkohol och tobak från ett annat EU-land. Sveriges inställning var fram till det att regeringen svängde i frågan våren 2000 att undantaget automatiskt förlängs om rådet inte enhälligt beslutar annat. Denna uppfattning framgår redan av ett protokollsuttalande vid det tillfälle då undantaget beslutades. I förhandlingarna om de nordiska undantagsreglerna inför 1997 fortsatte Sverige att hävda den tolkningen att undantaget inte kunde ändras utan ett enigt rådsbeslut. Regeringen misslyckades då med att övertyga Danmark och Finland att också driva denna linje gentemot kommissionen. De två länderna accepterade till skillnad från Sverige att undantagen skulle tidsbegränsas och upphöra fr o m 2004. Sverige uppnådde trots detta att de svenska undantagen inte begränsades i tiden, men att de skulle omförhandlas tidigare än 2004. Detta beskrevs av regeringen och uppfattades allmänt i Sverige som en klar framgång för den svenska positionen. Ytterligare ett belägg för att den svenska lösningen var bättre än den som Danmark och Finland accepterat är att dessa båda länder begärde och erhöll en garanti för att framtida svenska lösningar som var bättre än de egna lösningarna också skulle gälla dessa länder. Under år 1999 hävdade kommissionen genom den ansvarige kommissionären uppfattningen att den svenska lösningen tvärtemot var sämre för landets självbestämmande än den danska och finska lösningen. Den svenska regeringen böjde sig för denna tolkning – till skillnad från vad den själv hävdade 1996 och så sent som några månader före omsvängningen våren 2000.
På grund av regeringens helomvändning och kapitulation i förhandlingarna med EU-kommissionen, under år 2000, om de svenska införselreglerna har vi fått en situation där en stor del av befolkningen från utlandet kan föra in en betydande del av sin årskonsumtion av vissa sorters alkoholdrycker. I takt med att införselreglerna liberaliseras, så kommer en allt större del av den individuella årskonsumtionen att utgöras av importerad alkohol. I en sådan situation blir det mycket svårt att fortsättningsvis hävda den hittills förda prispolitiken som ett effektivt instrument att begränsa alkoholkonsumtionen.
Det viktigaste, som kan göras just nu för att begränsa folkhälsoskadorna av en ökad alkoholkonsumtion är att upprätthålla detaljhandelsmonopolet så långt det är möjligt och att verka för att skatterna på alkohol även fortsättningsvis kommer att vara ett alkoholpolitiskt instrument. Med tanke på tendensen till ökning av ungdomars konsumtion av alkohol är det också synnerligen viktigt att prioritera det alkoholförebyggande arbetet bland de yngre.
Alkoholkonsumtionen ökar i Sverige och den ökar också bland ungdomar. Det behövs ett brett åtgärdsprogram för att komma till rätta med problemet.
Tullen måste få resurser för att motverka smuggling.
Polisen måste få resurser för att bl a motverka langning.
Alla unga med allvarliga drogproblem skall kunna få en plats på ett behandlingshem.
Droginformation kan fungera förebyggande. Det är dessutom billigt. Därför är det oroväckande när allt fler barn inte längre får någon information.
CAN:s drogvaneundersökning bland elever i årskurs 6 visar att fyra av tio inte fått någon undervisning alls och att en fjärdedel fått väldigt lite information.
Det är oroväckande lite med tanke på att den här åldersgruppen är mottaglig för hälsoupplysning samtidigt som den är på väg in i en känslig ålder då den dels är svårare att nå, dels utsätts för många drogrelaterade risker.
Den här utvecklingen måste vändas. Folkpartiet anser att samtliga elever i mellanstadiet måste få droginformation. Droginformation måste framföras i delvis nya former för att öka mottagligheten hos eleverna för informationen. CAN:s undersökningar visar att andelen elever som får information om droger i skolan sjunkit kraftigt sedan början av 80-talet. Men också andra ålderskategorier bör komma i fråga för informationsinsatser.
På de flesta håll i landet finns fortfarande inget att erbjuda barn till missbrukare. Inom de flesta verksamheter intar arbetet med barn till missbrukare en undanskymd plats. Det bedrivs ofta i projektform med osäkerhet i finansieringen. Området bollas mellan olika tjänstemän.
Vi anser att detta är otillfredsställande och inte i linje med FN:s barnkonventions intentioner. Socialstyrelsen bör få i uppdrag att tillsammans med Folkhälsoinstitutet initiera hur arbetet med barn till missbrukare kan implementeras i olika ordinarie verksamheter inom socialtjänsten, skolan och hälso- och sjukvården. Utbildning av olika personalgrupper om dessa barns behov måste komma till stånd.
Det är knappast någon nyhet att polisens resursläge är ansträngt. Det är allvarligt eftersom vi behöver ha en dubbel strategi för att lyckas i kampen mot det växande missbruket bland unga. Vi ska bekämpa missbrukets sociala orsaker samtidigt som vi med kraft bekämpar de brott som främjar missbruk eller följer i missbrukets spår.
Folkpartiets hållning är tydlig. Vi måste först och främst förhindra att brott begås. Brottslighetens orsaker kan sökas i otrygga uppväxtförhållanden, oklar normbildning från vuxensamhället, dåliga skolor och för dåliga resurser till barn med problem.
Brottsligheten måste förebyggas genom bättre social samhällsomsorg, skola med hög kvalitet och att man tidigare uppmärksammar ungdomar i riskzonen.
Men det räcker inte. Brottsligheten måste också bekämpas genom ett polisarbete som leder till att långt fler brott klaras upp än i dag. Mot denna bakgrund är situationen i rättsväsendet oroande. Antalet poliser har minskat. Det faktum att många civilanställda inom polisen fått sluta har lett till att flera av de poliser som finns kvar har tvingats till kontorsarbete. Det har ytterligare minskat antalet ”synliga” poliser.
Folkpartiet vill satsa på fler poliser ”på gatorna”. Detta bl a för att förebygga langning och annan missbruksfrämjande brottslighet. Fler synliga poliser får vi bl a genom en resursförstärkning, som inledningsvis kan leda till fler civilanställda och en ny, tredje polishögskola, förlagd till södra Sverige. På sikt innebär detta att antalet poliser kan öka. Jämfört med det läge som är i dag är Folkpartiets mål 2 500 fler poliser i yttre tjänst.
Det går inte att förneka att den illegala sprithandeln är ett problem. Svartspriten dricks i hög grad av storkonsumenter och bidrar därför mer än proportionellt till alkoholskadorna. Den innebär också ett undergrävande av åldersgränsen eftersom den bjuds ut även till ungdomar. Men att tro att prissänkningar på den legala spriten är receptet mot svartspriten är förstås fel. Avanserna på svartspriten är nämligen så höga både för köpare och säljare att det finns stort utrymme för den svarta marknadens pris att anpassa sig nedåt.
Att effektivt konkurrera prismässigt med den svarta marknaden skulle kräva en sådan kraftig prissänkning att den med all sannolikhet skulle leda till en mycket stor ökning av den tänkta konsumtionen och därmed skadorna. En annan sak är att en ökning av den tillåtna turistimporten ökar trycket på de svenska alkoholpriserna. Kampen mot svartspriten förs bäst genom polisiära åtgärder och informationskampanjer. Det är viktigt att såväl polisen som andra ansvariga myndigheter intensifierar sitt arbete mot svartsprit.
Hösten 1999 motionerade Folkpartiet om en utförsäljning av Vin & Sprit AB. Regeringen har valt att inte göra något. Därför är det nödvändigt att återupprepa kravet här och nu.
Vin & Sprit AB har inte på många år tagit något socialpolitiskt ansvar. Folkpartiet föreslår därför att staten säljer företaget vilket beräknas tillföra statskassan tiotals miljarder. En del av avkastningen av pengarna bör användas till en storsatsning på att minska alkoholmissbruk och narkotikaanvändning bland unga.
Vi bedömer att ett samlat åtgärdsprogram mot det växande ungdomsfylleriet och narkotikamissbruket under flera år framåt kan behöva kosta 200 milj. kr. årligen, utöver de resurser som redan finns. En försäljning av Vin & Sprit AB kan ge de resurser som krävs.
Att sälja AB Vin & Sprit innebär ingen alkoholpolitisk nackdel. Snarare tvärtom. Statsmakterna förlorar i trovärdighet när man å ena sidan argumenterar för en restriktiv alkoholpolitik och å andra sidan samtidigt tjänar grova pengar på spritförsäljning.
Det tunga narkotikamissbruket tilltar. Det gör även narkotikabruket bland ungdomar. I dag är det betydligt lättare för unga att få tag i narkotika än vad fallet var för fem till tio år sedan. Narkotikabekämpningen måste bli effektivare. Att bekämpa narkotikan är att bry sig om alla de tiotusentals ungdomar och äldre som hotas av att bli beroende av narkotika i olika former.
Under lång tid har ganska stora resurser satsats på två olika delar i preventionskedjan; primärprevention och tertiär prevention, medan sekundär prevention fått betydligt mindre resurser.
Med primärprevention menas förebyggande arbete, som t.ex. informationsverksamhet i skolorna eller affischkampanjer från Folkhälsoinstitutet m.fl. Mycket av det förebyggande arbete som skett har saknat en grundläggande metodik och har i vissa fall varit bristfällig vad gäller inriktning och kunskaper. På längre sikt krävs det förstås också en mer samordnad och metodiskt förebyggande verksamhet. I Stockholms stad har man tagit initiativ till ett sådant arbete då man etablerade Precens, vilket synes lovande för den förebyggande verksamheten i staden.
Med tertiärprevention menas att man gör insatser mot ett liten, tungt belastad grupp i narkotikakedjan. Socialtjänsten har t.ex. länge satsat mycket stora resurser på att vårda och behandla tunga narkomaner, medan polisen har ägnat mycket möda åt att gripa storlangare och smugglare.
Självklart bör resurser satsas på dessa områden. Men den andra länken i kedjan, sekundär prevention, har tyvärr ofta hamnat i skymundan för de två andra sorternas insatser. Med sekundär prevention menas att man ingriper mot de personer som precis har inlett sin missbrukarbana. Enkelt uttryckt; det är viktigt att ingripa tidigt. Främst rör det sig om ungdomar som experimenterar med narkotika, men ännu inte hunnit utveckla något mer avancerat beroende till droger. Detta ger positiva resultat på många områden;
Att ingripa tidigt medför att missbrukaren inte hinner utveckla ett destruktivt narkotikaberoende, vilket besparar individen och hans/hennes anhöriga mycket lidande. Prognosen för att bli drogfri när man väl har etablerat ett drogberoende är tyvärr inte så god. Det är därför av allra största vikt att man ingriper så fort som möjligt.
Att ingripa tidigt medför att missbrukaren inte kan sprida sitt missbruk vidare. En missbrukare sprider sitt missbruk vidare till andra personer; man vill ”dela med sig” av sina positiva erfarenheter och introducerar därför andra till narkotikan. Spridningen sker främst under den s.k. smekmånadsfasen, den inledande perioden av missbruket.
Att ingripa tidigt ger mer verksamma påföljder. En sedan länge etablerad narkoman är i många fall närmast ”straffimmun”. Vilken straffpåföljd som än ges fortsätter missbrukaren att begå brott eftersom man inte fruktar effekten av eventuella straff då förankringen i samhället inte är så stark. Människor som fortfarande har en social förankring har mer att förlora på ett straff, varför eventuella påföljder blir mer verkningsfulla.
Att ingripa tidigt får spridningseffekter. Unga människor är fortfarande relativt etablerade i samhället och vill inte riskera att ”åka fast” för polisen eller socialtjänsten. Ett ingripande får därför preventiva spridningseffekter då kamratkretsen ser att det får tydliga konsekvenser om man bryter mot lagen.
Att ingripa tidigt är ekonomiskt. Det är extremt dyrt att försöka få en avancerad narkoman att bli drogfri. Behandlingskostnaderna kan uppgå till åtskilliga miljoner. Insatser riktade mot unga missbrukare är däremot billiga i jämförelse, eftersom man oftast inte hunnit utveckla ett beroende och det är lättare att få en människa att sluta med drogerna i det stadiet. Det är också ekonomiskt eftersom avancerade missbrukare orsakar samhället stora kostnader i form av bl.a. tillgreppsbrott för att finansiera missbruket.
Att ingripa tidigt minskar missbruket. Forskning visar att ingripanden från myndigheterna inte bara verkar på de individer som grips, utan också ger en effekt på hela samhällets missbrukarutveckling. Erfarenheterna från bl.a. ”polisoffensiven” i Sverige 1969, och polisens insatser mot narkotikamissbruket under början av 1980-talet visar att om myndigheterna bedriver en offensiv narkotikapolitik så minskar missbruket också.
Att ingripa tidigt ger ”bonuseffekter”. Att ingripa mot de små narkotikabrotten ger ofta ”bonuseffekter” genom att man lyckas nysta upp större narkotikabrott, t.ex. då polisen på så sätt kan komma större langare och/eller smugglare på spåren. Erfarenheterna från den s.k. Ravekommissionen i Stockholm visar att man lyckas göra stora beslag genom t.ex. tips som kommer fram på det här viset.
Det finns alltså ett flertal skäl till att ingripa tidigt mot narkotikamissbruk. Det är främst unga människor (under 25 år) som testar narkotika; det är extremt ovanligt att en person som har passerat den åldern testar narkotika om man aldrig har gjort det tidigare. Att ingripa tidigt innebär därför att inrikta sitt arbete mot ungdomars missbruk, på de platser och vid de tillfällen då missbruket sker (t.ex. fester, discon m.m.).
Här har polisen en viktig uppgift. Den är att upptäcka brott och ingripa mot dem. När det gäller narkotikamissbruk finns det två sidor av detta – dels att ingripa mot utbudet av narkotika i form av narkotikasmuggling, narkotikalangning etc, dels att ingripa mot efterfrågan i form av innehav för personligt bruk och narkotikakonsumtion.
Missbrukarvården blir allt mindre. Tvångsvården för narkomaner har i dag endast en tredjedel av de platser den hade för tio år sedan. Samtidigt har andelen ungdomar som testat narkotika ökat under samma period. I dag är situationen så allvarlig att det ofta helt enkelt inte finns vårdplatser även till den narkoman som är mest välmotiverad att sluta med sitt narkotikabruk.
Detsamma gäller frivilligvården. Den vården är 75 procent av vad den var för tio år sedan.
Samtidigt har antalet tunga narkomaner (sprutnarkomaner och de som brukar t.ex. hasch eller kokain dagligen) ökat från omkring 19 000 för tio år sedan till 26 000 i dag. Nedrustningen av narkomanvården är ett socialpolitiskt misslyckande som måste vändas till satsningar på narkomanvården.
Narkomanvården var kanske det område som upplevde de kraftigaste besparingarna under 1990-talet, vilket lett till en katastrofal situation. Det är idag svårt för narkomaner att få tillgång till vård även om man är motiverad att sluta med drogerna. Från att ha nått en topp i slutet av 1980- och början av 1990-talet (då omkring 25 000 personer varje år erhöll någon form av frivillig institutionsvård och drygt 2 000 personer erhöll tvångsvård), så har siffrorna sjunkit avsevärt under 1990-talet. 1999 erhöll omkring 10 000 personer någon form av frivillig vård, medan enbart omkring 600 personer blev tvångsplacerade enligt LVM. Under 1999 erhöll i Stockholms län drygt 2 000 personer någon form av institutionsvård. Enbart 144 personer i länet placerades på ett vårdhem efter ett beslut enligt LVM.
Granskar man hur många som är intagna på någon institution vid ett givet datum varje år framgår det ungefär hur många vårdplatser man har sparat in på under senare tid. Från att ha nått en topp 1991 (då det samtidigt fanns ca 750 personer i tvångsvård) har antalet LVM-platser idag sjunkit till omkring 250. Vad gäller frivillig institutionsvård nådde det en topp 1989 (med omkring 4 300 vårdplatser), för att i dag ha sjunkit till omkring 3 200. Det betyder att resurserna för tvångsvård har skurits ned till omkring en tredjedel av vad de en gång var, medan den frivilliga vården sjunkit till omkring 75 % av tidigare nivåer. Detta har skett under en tid då missbruket långt ifrån minskat. Tvärtom; samtidigt som missbruket har ökat, har man skurit ned på vårdinsatserna.
Till stor del har besparingarna skett genom att man erbjuder narkomaner öppenvård i olika former. Det är inget fel på öppenvård i sig, tvärtom är det många gånger en adekvat och fungerande insats, men alltför ofta har det kommit att sättas in i fall där öppenvård inte är en adekvat insats. Socialtjänsten har dock valt att erbjuda öppenvård eftersom det är en avsevärt mycket billigare vårdform, som gör att man ändå – på papperet – kan följa lagstiftningen.
Meningen med socialtjänstlagen är att se till att alla får den vård de behöver. Avancerade missbrukare kan sällan tillgodogöra sig öppenvård, hur välmenande och professionell den än må vara. Det behövs därför ofta någon form av institutionsvård (frivillig eller under tvång). Det vill säga, det behövs betydligt mycket mer resurser både för att kunna erbjuda adekvat institutionsvård till dem som frivilligt efterfrågar den, liksom för att kunna tvångsplacera mycket avancerade missbrukare som inte kan lägga av på egen hand.
En strategi för att rehabilitera missbrukare bör ha som självklar utgångspunkt att ingripa tidigt i ”missbrukarkarriären”. Vårdkedjan måste kunna fungera smidigt, sekretessen får inte lägga onödiga hinder mellan olika samhällsfunktioner som behöver samverka. Antalet vårdplatser är begränsat men bör prioriteras för yngre.
Föräldrar, föreningsliv, polis, socialtjänst alla kan var för sig göra värdefulla insatser för att mota alkohol och narkotikamissbruk. Men skall man nå verkliga resultat är det nödvändigt att samarbeta och hålla ihop. Många ungdomar med en missbrukarkarriär bakom sig brukar berätta hur de lyckades dupera sin omgivning genom att berätta en sak för föräldrarna en annan för lärarna och en tredje till socialsekreteraren. Därför är det så oerhört viktigt att hitta samarbetsformer som gör att de vuxna kan skaffa sig det ”övertag” som unga människor faktiskt har rätt att möta. Det måste finnas tydliga gränser som inte går att manipulera bort.
Trycket på behandlingshemmen för barn och ungdomar med missbruksproblem har ökat. Det är viktigt att tillräckligt med platser skapas så att framförallt unga med drogproblem kan få hjälp. Kommunerna måste köpa det antal platser som krävs. Det är en kortsiktig och oklok politik att snåla på kostnaderna om de pengar som används kan hindra att unga fastnar i en livslång drog- och brottskarriär.
Ett problem för kommunerna är dock att resultaten av missbrukarvården är så dåligt utvärderade. Det finns få undersökningar som visar om individen blir fri från missbruk och det är inte alltid så att ett projekts kostnader har ett övertygande samband med den behandlingseffekt som uppnås. Placeringen av missbrukaren sker ofta utan att de ansvariga har kunskap om behandlingsmetoden är lämplig eller inte.
Det krävs med andra ord kommunalt samarbete i syfte att bättre utvärdera och mäta resultaten i missbrukarvården. Detta både för att få kontroll över kostnaderna samtidigt som vårdkvaliteten kan förbättras. Med ökad visshet om vilka resultat som uppnås blir förutsättningarna också större att kommunpolitikerna är villiga att satsa de resurser som krävs för att missbrukare skall få den behandling de behöver. Då kan trenden att kommunerna köper allt färre vårdplatser samtidigt som antalet missbrukare ökar brytas. Placeringen av missbrukaren måste ske utifrån den enskilde individens behov. Man måste kräva motivation för behandlingen.
Nikotinberoende är kanske det allvarligaste hälsoproblemet. Ungefär 8.000 människor dör varje år i förtid på grund av rökningen. Lungcancern bland kvinnor fortsätter att öka. Särskilt utmanande är de sociala skillnaderna när det gäller bruket av tobak.
Det är dags att det senaste halvseklets forskningsrön om tobakens skadeverkningar tydligt slår igenom i den officiella synen på tobaken. Det handlar inte om konsumentpolitik, om ett harmlöst ”njutningsmedel” eller en fråga om individens fria val. Det handlar i stället om ett drogberoende och om enorma hälsorisker.
Cigaretterna dödar i genomsnitt varannan cigarettkonsument när de används på avsett sätt. Ändå är cigaretterna en av de mest lättillgängliga varorna i vårt samhälle – mer lättillgängliga än både livs- och läkemedel.
Det svenska arbetet mot tobak har från början byggt på information, utbildning och opinionsbildning. Staten kan inte frånsäga sig ansvaret för dessa insatser. De kan inte överlåtas enbart på frivilliga organisationer och än mindre på tobaksindustrin. Staten måste ta ett fortsatt ansvar för denna verksamhet som är en hörnsten i svensk tobakspolitik.
Regeringen kommer att förelägga riksdagen en proposition som grundar sig på den statliga folkhälsoutredningen. En väsentlig del av den propositionen kommer att vara rökfrågan. Det finns anledning att avvakta regeringens proposition i detta hänseende.
Det är viktigt att försöka komma till rätta med den omfattande cigarettsmugglingen. Smuggelgods säljs bl.a. av oseriösa tobakshandlare, sannolikt desamma som trots gällande åldersgräns säljer tobak till omyndiga. Ett slags licensieringssystem för tobakshandeln finns i bl.a. Frankrike och anses vara en av de främsta anledningarna till att Frankrikes problem med cigarettsmuggling är betydligt mindre än i t.ex. Italien och Spanien. I USA har FDA (Food and Drug Administration) föreslagit ett federalt licenssystem som den viktigaste åtgärden för att stoppa tobaksförsäljning till barn och ungdom.
I dag måste en konsument som vill köpa t.ex. huvudvärkstabletter eller nikotintuggummi (!) uppsöka ett apotek. I exempelvis Danmark är det från och med den 1 oktober i år tillåtet att sälja nikotinläkemedel med mera i vanliga butiker. I Sverige säljs en av vår tids mest hälsoskadliga produkter, cigaretterna, fritt i jourbutiker, bensinstationer och gatukök. Med dagens kunskap om tobakens skadlighet och nikotinets beroendeframkallande egenskaper är detta svårförståeligt. Någon form av licensieringssystem borde vara oundvikligt.
Arbetet mot tobaken intensifieras nu internationellt, såväl inom WHO som i t.ex. Storbritannien och USA. Det är angeläget att Sverige fortsätter att ge aktivt stöd till det internationella arbetet mot tobak, inte minst som medlem i EU. Det är dock samtidigt viktigt att vår trovärdighet i den internationella tobakspolitiken inte urholkas genom att nationella krafttag uteblir eller skjuts på en obestämd framtid.
Ett annat växande problem med tydlig koppling till tobak är KOL (kronisk obstruktiv lungsjukdom). Det är en luftrörsinflammation med andningssvårigheter till följd av slemhinneförtjockning, ökad slembildning och luftrörsförträngning. Lungvävnaden är vanligen delvis skadad och lungfunktionen därför nedsatt. Cigarettrökning är den helt dominerande orsaken. Förloppet är kroniskt. Sjukdomen liknar i många avseenden astma, och de båda tillstånden förekommer ofta samtidigt. För närvarande ligger KOL på femte plats som dödsorsak. Ökningen av KOL är ytterligare ett skäl att ta krafttag mot tobaken.
Spelberoende är ett hälsoproblem vars omfattning är större än vad man tidigare trott. Ca 150 000 svenskar bedöms ha problem med sitt spelande. För en tredjedel av dem är problemen så allvarliga att de kan klassas som sjukligt beroende av sitt spelande. För dem som blivit spelberoende finns idag knappt någon hjälp att få i form av behandling och rehabilitering. Det är väsentligt att problemet med spelberoende uppmärksammas och att det finns adekvata vård- och behandlingsformer tillgängliga.
Inom de flesta samhällssektorer tas beslut som påverkar människors möjligheter att undvika hälsorisker och att välja hälsofrämjande levnadsvanor. I Sverige har vi kommit långt när det gäller att minska riskerna för fysiska risker i arbetsmiljön. Ändå kan man konstatera att de orsakar ca 200 000 sjukfrånvarotillfällen per år och 110 000 olycksfall. Belastningsskadorna i rörelseorganen utgör omkring 60 % av de inrapporterade fallen. Psykosociala problem är ett annat område som kommit i förgrunden.
Arbetslivsinstitutet och Rådet för arbetslivsforskning är viktiga aktörer när det gäller att ta fram och sprida kunskap om hur arbetsplatser kan utformas för att främja hälsa och förebygga ohälsa. Här finns flera områden där vi har kunskapsbrister och där forskning bör stimuleras. Hur kan t ex arbetets positiva effekter för hälsa och välbefinnande förstärkas? Hur kan man minska stress och enformighet i arbetet? Hur kan man få ansvar och makt över den egna arbetssituationen? Vilken är helhetsbilden av den totala arbetsbelastningen, dvs summan av yrkesarbete och hemarbete? Hur ser den ut i olika faser av livet för män och kvinnor? Dessa frågor måste beaktas i en utredning. Folkpartiet utvecklar tankarna kring stress och utbrändhet i arbetslivet ytterligare i en motion om stress m.m. i arbetslivet.
Självmord är den vanligaste dödsorsaken i åldersgruppen 15–44 år. Självmordshandlingar har flera orsaker. Förluster av olika slag är den vanligaste utlösande faktorn. En känsla av ensamhet, hopplöshet och vilsenhet är gemensamt för de flesta som försökt ta sitt liv. Den känslan finns kvar även efter självmordsförsöket. Efter ett misslyckat självmordsförsök uppstår ett tillstånd av skuldkänslor och besvikelse, även en rädsla inför hur omgivningen ska uppfatta det inträffade.
Vårdpersonalens möjlighet att ge närhet, värme och omtanke är viktig. Anpassad utbildning av vårdpersonal liksom tid för patienten betyder mycket för en lyckad behandling. Det är också viktigt med en uppföljning. Återkommande kontakter är avgörande för att motverka att självmordsförsök upprepas.
WHO har i projektet Hälsa för alla 2000 satt upp ett mål om att bryta ökningen av självmord och självmordsförsök i Europaregionen. Centrum för suicidforskning och prevention har tillsammans med Socialstyrelsen och Folkhälsoinstitutet tagit fram ett underlag för ett preventivt arbete mot självmord och självmordsförsök.
Mot bakgrund av ökningen av självmord och självmordsförsök är det viktigt att:
Minska antalet självmord och självmordsförsök.
Undanröja de omständigheter som kan leda till självmord- och självmordsförsök.
Öka den allmänna kunskapsnivån om självmord.
Tidigt upptäcka och bryta mönster som kan leda till självmord- och självmordsförsök i utsatta grupper.
En bra bostad är en viktig del av folkhälsopolitiken. Förr utgjorde kyla och fukt samt trångboddhet hälsoproblem. I dag handlar det i stället om hälsovådliga byggmaterial som framkallar t.ex. cancer (radon) och allergier. Olämplig boendemiljö ligger också bakom en rad olycksfall i hemmet. Dålig ljudisolering t.ex. får bullerproblem som följd. Den aviserade förändringen av byggforskningen kan vara ett allvarligt hot mot den nödvändiga forskning som måste bedrivas med syfte att åstadkomma en bättre boendemiljö.
Trafiksäkerhetsarbetet är något av en förebild när det gäller att tydliggöra de hälsomässiga vinsterna av olika beslut. Men det är tydligt att arbetet måste drivas kraftfullt och fortlöpande. Det senaste årets ökning av dödsfallen i trafiken visar detta. Det är därför viktigt att man fortsätter arbetet och satsar på ungdomar i åldersgruppen 18–24 år, dvs. de första körkortsåren.
Det är också angeläget att förbättra de oskyddade trafikanternas säkerhet. Användningen av cykelhjälmar måste stimuleras liksom skydd när man åker rullskridskor och bräda. Medan vi har bra statistik över bilolyckorna, så är statistiken över cykelolyckor och andra trafikolyckor ofullständig. Om sjukvården systematiskt registrerade och rapporterade alla de trafikolycksfall de behandlar, skulle många dödsfall och skador kunna förebyggas.
I det här sammanhanget bör också olycksfall vid åkning på skateboard och inlines uppmärksammas. År 1997 inträffade ca 2 000 olycksfall i samband med inlinesåkning vilka krävde läkarvård. Ett år senare var siffran uppe i 5 000. Antalet skadade är antagligen många fler eftersom statistiken är beräknad på uppgifter från sex sjukhus, varav inget av dem ligger i storstad. Hälften av olycksfallen inträffar i trafikmiljö, resten i bostadsområden, i skolan och på idrottsplatser. 92 procent beror på att åkaren faller, kanske efter att ha snubblat på grus och småsten. Här är det viktigt med information om effektiva skydd och uppmärksamhet på vägbanans beskaffenhet för att minska antalet olyckor.
Det finns en ökad insikt om bilavgasernas långsiktiga negativa inverkan på folkhälsan. En fortsatt utveckling av bilarnas avgasrening och övergång till renare drivmedel är därför av betydelse för den framtida hälsoutvecklingen.
Ungefär var tionde person lider av hörselskada. Att höra illa och ha problem med hörseln är ofta stigmatiserande och skapar många problem. Det är viktigt att minska bullerstörningarna så att ljudnivåerna sänks och färre människor utsätts för buller.
Vi utgår ifrån att bullerfrågan kommer att få en framträdande plats i regeringens kommande folkhälsoproposition.
Arbetsmiljön i skolan har ägnats alltför liten uppmärksamhet. Det gäller både den fysiska miljön med dålig ventilation och olämpliga byggnadsmaterial och den psykosociala miljön där mobbning och våld utgör oacceptabla problem. På senare tid har också uppmärksammats att elever använder ett grovt och kränkande språk.
Arbetarskyddsstyrelsen och Yrkesinspektionen har initierat ett arbete för en bättre skolmiljö. Det arbetet måste fortsätta och konkretiseras. Varje kommun och varje skola bör ha ett eget program för hur arbetsmiljön i skolan skall kunna förbättras. Den bör inbegripa en löpande rapportering om arbetsskador och sjukdom förorsakad av arbetsmiljön.
Skolan har unika möjligheter att öka elevernas kunskap och påverka deras attityder till livsstilsfrågor. Det kan gälla inställningen till olika riskbeteenden som bruk av alkohol och tobak. Omfattningen och innehållet i ANT- och sex- och samlevnadsundervisningen varierar dock starkt över landet. Det finns en klassisk obalans mellan skolans kunskapsmål och attitydpåverkande roll. Här handlar det mycket om lärarnas inställning.
Därför är det viktigt att lärarutbildningen innehåller avsnitt om folkhälsofrågor och skolans möjligheter att till eleverna förmedla kunskaper om hälsans och ohälsans bestämningsfaktorer. Med en sådan utbildning ökar sannolikt motivationen för skolan att prioritera folkhälsofrågorna i utbildningen. Under skolåldern utvecklas många av de vanor och livsstilar som får bestående effekter för hälsan. Det gäller matvanor, motionsvanor och bruk av tobak, alkohol och droger. Det är viktigt att gymnasieskolan fortsätter undervisningen i hälsofrågor som påbörjas i grundskolan. Den ska ta sin utgångspunkt i ett positivt och främjande perspektiv även om man inte ska blunda för de risker som finns i elevernas omvärld.
Bland värnpliktiga har enligt utredningen ”Från dubbla spår till elevhälsa” den genomsnittliga vikten ökat med ca 5 kg mellan 1971 och 1995 och andelen överviktiga har ökat från 7 till 19 %. Det är därför viktigt att eleverna får en undervisning om kost och motion och att idrottsämnet inte teoretiseras utan att eleverna får utöva fysiska aktiviteter.
Folkpartiet ser med allvar på att det verkar bli allt lättare för ungdomar att få tag i alkohol och narkotika. Rök- och alkoholdebuten sker allt längre ned i åldrarna. Dessutom tycks den negativa attityden till narkotika ha luckrats upp hos en del ungdomar. En undersökning visade nyligen att var fjärde 17-åring i Stockholm har använt narkotika. Det är nödvändigt att kampen mot alkohol, narkotika och tobak intensifieras. Folkpartiet efterlyser en nationell handlingsplan för hur kampen mot ungas missbruk av alkohol, narkotika och tobak ska intensifieras.
Behovet av att få reflektera över identitet, sexualitet, kärlek och jämställdhet är stort bland ungdomar. Idag är utbudet av information om dessa frågor stort genom medier som tidningar, teve och Internet. Det är viktigt att skolan utgör en arena för fördjupade samtal kring sex och samlevnad och ger eleverna möjlighet att ta ställning i dessa frågor. Skolverkets kvalitetsgranskning 1999 av sex- och samlevnadsundervisningen visar att skolorna får dålig vägledning i de nationella styrdokumenten när det gäller undervisning i sex och samlevnad. Målskrivningar i läroplanen är betydelsefulla för möjligheten att avsätta resurser, formulera mål för det lokala arbetet och bedöma kvalitet och resultat. Folkpartiet föreslår därför att det införs mål i läroplanen som närmare definierar området sex och samlevnad.
Kvalitetsgranskningen tyder också på att det behövs ett skifte från fokus på risker till ett mer främjande perspektiv där både flickor och pojkar får möjlighet att integrera sexualiteten som en god kraft. Granskningen visar också att området jämställdhet behöver få en tydligare plats i undervisningen.
En positiv fritid utgör ofta en av de viktigaste friskfaktorerna för alla åldersgrupper. Tyvärr når inte det utbud som finns alla samhällsgrupper, t.ex. funktionshindrade, vissa invandrargrupper och ensamföräldrar. Biblioteken, teatrarna, de ideella föreningarna m.fl. bör därför stimuleras att satsa brett också på dessa målgrupper.
Den fysiska aktiviteten bland vuxna är också viktig för hälsotillståndet. Exempelvis löper dagens kvinnor dubbelt så stor risk som sina mammor att drabbas av benskörhet. Statistiken visar att 95 procent av medborgarna säger sig förstå vikten av motion, men trots det rör sig 75 procent för lite och 25 procent på mycket låg nivå.
Apotekens kundkrets är mycket vid. Genom apoteken kan man nå grupper, som inte behöver anlita hälso- och sjukvården, med information om hur man kan förebygga och själv hantera hälsoproblem. Oavsett vilken ställning apoteken kommer att få i framtiden, är det viktigt att de också i fortsättningen får spela en aktiv roll i folkhälsoarbetet. Det samarbete man haft med Folkhälsoinstitutet rörande t.ex. allergier har visat sig vara av mycket stort värde.
Kunskap behövs för ett målinriktat och effektivt folkhälsoarbete. Det finns områden där forskningen visat att förebyggande arbete lönar sig. Det gäller t.ex. skadeprevention, åtgärder mot tobaksbruk, suicidprofylax, screening mot cancer i livmoderhalsen och mammografi. För andra områden som primärprevention av hjärt-kärlsjukdom och cancer behövs mer forskning för att utröna vilka metoder som är de mest kostnadseffektiva. Vi ser det därför som viktigt att forskningen över vilka förebyggande insatser som är mest effektiva utifrån en mänsklig och hälsoekonomisk utgångspunkt stimuleras och prioriteras.
Ett annat forskningsfält som måste stimuleras är forskning kring hur kunskap om livsstilars betydelse för folkhälsan bäst kan förmedlas så att kunskapen blir tillvaratagen på det individuella planet. Praktiskt taget alla människor i Sverige vet t.ex. att tobaksbruk är farligt för hälsan, ändå väljer så många som 23 procent av de vuxna kvinnorna och 21 procent av männen att använda tobak.
Det är viktigt att Folkhälsoinstitutet i sitt folkhälsoarbete gör systematiska kunskapsöversikter. Folkhälsoinstitutet bör också initiera och stödja forskning som är viktig för det hälsofrämjande och förbyggande arbetet. Institutet bör också systematiskt utvärdera olika arbetsätt i förebyggande syfte.
|
Stockholm den 4 oktober 2001 |
|
|
Kerstin Heinemann (fp) |
|
|
Bo Könberg (fp) |
Harald Nordlund (fp) |
|
Johan Pehrson (fp) |