Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om yrkesförbud för svenska läkare.
Den offentliga sektorns vårdgivare har stora problem med ökande köer till sjukvården. Vårdföreträdarna påvisar problem med att finna tid, kraft och former för att tillmötesgå patienternas krav och önskemål rörande personlig kontakt och omvårdnad. Stress och utbrändhet drabbar personalen.
Samtidigt förvägras vårdens ofta mest erfarna och kompetenta företrädare att utöva sitt yrke. Det handlar om de äldre privatpraktiserande läkarna. Deras gedigna erfarenheter, höga specialistkompetens och tillgänglighet tas inte till vara för att erbjuda patienter kontinuitet och personlig omvårdnad.
Anledningen till att de förskjuts är inte att de anses vara inkompetenta, inte att de missköter sig i sin yrkesutövning, utan endast för att de uppnått pensionsåldern. Förutom att detta kan benämnas åldersdiskriminering, är det tragiskt att patienter tvingas leva med sjukdomar och besvär i onödan.
Landstingen har numera möjlighet att, om de så vill, teckna avtal även med läkare som väljer att utöva sitt yrke efter det att de uppnått normal pensionsålder. Med tanke på den kris som landstingen nu genomgår med bl.a. läkarbrist, borde landstingen i stället uppmanas att tillvarata denna grupps arbetskapacitet. De läkare som har avtal med landstingen bromsas ofta av att avtalen skall godkännas av fackliga representanter. Av någon outgrundlig anledning försenas handläggningen härav och avtalet riskerar att inte förnyas.
De flesta partier anser numera, tack vare bl.a. Moderata samlingspartiets enträgna opinionsarbete, att konkurrens i vården kan befrämja tillgänglighet och kvalitet.
Genom lagen har man dock givit en av konkurrenterna, dessutom den största, makt att förhindra andra att erbjuda vård. Seriösa yrkesutövare och av patienterna efterfrågade läkare utlämnas till landstingens godtycke. Förutom att detta förfaringssätt är ovärdigt en modern nation, förhindrar lagen patienterna tillgänglighet och valfrihet i vården.
Vilka skäl låg då bakom denna lagstiftning? Jo, att det blir för dyrt för landstingen. En enkel utredning ger dock vid handen att en utökad privat vård tvärtom skulle sänka de totala kostnaderna! Vården hos de privatpraktiserande läkarna är billigare. De svarar för cirka 2 procent av den totala sjukvårdskostnaden och tar hand om ungefär 20 procent av öppenvården.
När beslutet om näringsförbud för läkare togs i riksdagen, var bedömningen att man skulle klara läkarförsörjningen utan att anlita de läkare, som trots sin ålder var fullt kapabla att utöva sitt yrke. Uppenbarligen var detta en felaktig analys. Det är dessutom en åldersdiskriminering av stora mått.
Resultatet har i vilket fall blivit en stor läkarbrist i Sverige. Man rekvirerar läkare från övriga Europa och lägger ned stora kostnader i språkundervisning och annan anpassning till svensk sjukvård.
Samtidigt avstår man från den erfarenhet och kompetens som svenska läkare kan erbjuda även efter det att de har uppnått pensionsåldern. Vi kommer att få anledning att reflektera mycket över de nuvarande gränserna för yrkesverksamhet och vad som händer i ett samhälle där vi inom loppet av 20 år kommer att ha en situation där var fjärde samhällsmedborgare är över 65 år.
Stockholm den 4 oktober 2001 |
|
Berit Adolfsson (m) |