Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en utredning i syfte att se över konsekvenserna av införandet av ett samlat högkostnadsskydd.
Högkostnadsskyddet är ofta föremål för diskussion och förändring. Parallellt med varandra finns utredningar och arbetsgrupper som arbetar med frågan, varav en utredning om tandvården som leds av Anders Sundström. Utredningarna blir för oss motionärer ett exempel på diskussioner och utredningar som skulle kunna ge bättre resultat om ett helhetsgrepp istället togs i frågan om högkostnadsskydd. Även det prioriteringsbeslut som fattats av riksdagen bör vägas in i diskussionen, eftersom det kan medföra lägre kostnader för huvudmännen.
Kommittén Välfärdsbokslut (SOU 2001:56) konstaterade nyligen i ett betänkande att funktionshindrade har en sämre välfärd på grund av sitt handikapp, vilket inte räknas in i högkostnadsskyddet. Högkostnadsskyddets grundprincip är att den enskilde ska få behandling även om ohälsa medför ökade kostnader. Allt fler olika behandlingar och läkemedel införs som medicinskt motiverade behandlingmetoder för den enskildes hälsa, de ingår dock inte i högkostnadsskyddet. En genomgripande översyn av systemet är därför alldeles nödvändigt.
Regeringen har under hösten lyft fram sitt elvapunktsprogram mot ohälsa i arbetslivet. Detta program pekar bl.a på många åtgärder gällande rehabilitering. Regeringen förbiser dock att även om man är beviljad rehabilitering för att kunna återgå till arbete innebär detta inte att man själv kan bekosta behandlingen. Det finns exempel på landsting som begränsar vissa rehabiliteringsåtgärder till 10 gånger per år, resterande tillfällen ska bekostas av den enskilde. Dessutom ingår inte all rehabilitering i högkostnadsskyddet, reglerna varierar mellan olika landsting. Det bör i sammanhanget påpekas att kostnaden för rehabilitering varken ska bäras av arbetsgivaren eller den enskilde. Inriktningen bör vara att samhället ska tillhandahålla ett övergripande skydd för den enskilde mot alla kostnader för vård som riskerar att bli för höga.
Även hjälpmedel för att återgå till arbete, klara sin rehabilitering eller höja livskvaliteten ligger inte alltid inom skyddet. När tekniken utvecklats och möjligheterna ökat har inte högkostnadsskyddet anpassats därefter.
Ett annat exempel som inte ingår i högkostnadsskyddet, och som regeringen också påpekar i sitt budgetförslag, är tandvården. Personer med olika reumatiska sjukdomar har stora svårigheter att erhålla högre tandvårdsersättning på grund av långvarig sjukdom och funktionshinder som medför ett ökat tandvårdsbehov. Problemen vid reumatiska sjukdomar är mångfasetterat och innefattar bl.a bettkäkledsproblem, muntorrhet och biverkningar av läkemedel. Nuvarande regelverk för högkostnadsskyddet är otillräckligt om syftet är att begränsa kostnaderna till en rimlig nivå för alla individer.
Högkostnadsskyddet för fotsjukvård skiljer sig även mellan olika försäkringskassor och landsting. Denna behandlingstyp är många gånger styrande för den enskildes hälsa. Fotproblem vid reumatiska sjukdomar innebär ökade svårigheter vid förflyttning och därigenom sämre arbetsförmåga. Stora regionala skillnader finns när det gäller fotsjukvård, dels tillgängligheten och dels remissförfarandet.
Mot bakgrund av ovanstående resonemang är det tydligt att reglerna för högkostnadsskyddet behöver ses över. En utredning skulle kunna se över de regionala skillnaderna, vilka grupper av patienter som hamnar utanför skyddet, vilka nya behandlingar och åtgärder som är kopplade till ohälsa och vilka konsekvenserna blir av ett samlat högkostnadsskydd för den enskilde och för samhället.
|
Stockholm den 4 oktober 2001 |
|
|
Chatrine Pålsson (kd) |
Birgitta Carlsson (c) |