Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att en prioritering görs av hälso- och sjukvården inom välfärdens samlade fördelning.
Med Prioriteringsutredningens arbete fördes 1990-talets vårdpolitiska debatt in på väsentliga områden som etik, människosyn och tillämpning av filosofiska synsätt. Den bidrog till en mycket stimulerande och aktiv debatt bland medborgare och yrkesverksamma i vård och omsorg. Det var i första hand resursfördelningen inom den medicinska vården som stod i fokus; vilka skulle vården i första hand styra resurserna till? En särskild prioriteringsdelegation har tillsatts sedan riksdagen 1997 infört prioriteringsprinciper i lagstiftningen, och delegationen arbetar förtjänstfullt på att riksdagsbeslutet ska bli alltmer invävt i vården och omsorgen runt om i landet. Trots att många viktiga insikter vunnits menar Kristdemokraterna att själva knutpunkten, nämligen synen på välfärden som en del av det gemensamma uppdraget, måste lyftas fram mer. Bland de många angelägna uppgifter som våra samlade resurser ska användas till menar vi att välfärden måste ha den främsta platsen.
Hälso- och sjukvården har tillsammans med äldreomsorgen ett starkt stöd bland medborgarna och åtnjuter ett stort förtroende. Många vill ha mer av individuella lösningar, stort inflytande över den egna vardagen och hög grad av självständighet, men ändå kvarstår engagemanget för vård och omsorg. Utvecklingen under 1990-talet visar att välfärden backat på viktiga områden: I sjukvården har antalet vårdplatser mer än halverats och vårdtiderna förkortats, en utveckling som ibland har varit motiverad av nya metoder, men också som följd av rena neddragningar. Personalminskningarna har också varit kraftiga, och det är personalgrupper med omvårdande uppgifter som fått sluta. Undersköterskor och sjukvårdsbiträden har blivit allt färre. 1992 övertog kommunerna bland annat sjukhemmen och ansvaret för de medicinskt färdigbehandlade personerna från landstingen. Tillgången till medicinsk personal och medicinska resurser minskade efter övertagandet. Uppföljningar av ädelreformen visar att dessa problem kvarstår, och det är uppenbart att de som idag bor och vårdas i olika former av särskilt boende har sämre fysisk och mental funktionsförmåga än vad som var fallet före reformen. Mot bakgrund av att ökningen av personer som är 80 år eller äldre varit 17 % mellan 1990 och 1998 borde det i stället ha skett en förstärkning av resurserna.
I ett delbetänkande från Välfärdsutredningen (SOU 2000:3) beskrivs förändringarna under 1990-talet i många olika termer. Men i ett försök till sammanfattning skriver man:
Om man summerar utvecklingen under 1990-talet så långt fram som underlaget tillåter kan man säga att vi idag på många områden har en lägre välfärd jämfört med vid decenniets början, även om det inte saknas exempel på motsatsen.
Man beskriver tre grupper som framträder som drabbade av försämringar, nämligen utrikes födda personer, ensamstående mödrar och yngre personer.
Vi kan också konstatera att läkemedlens ställning inte hade den aktualitet i början av 90-talet som den nått idag. En granskning av vårdens resursfördelning över 90-talet visar tydligt att en omfördelning skett till just läkemedlen. Från 1990 till 1998 har kostnaderna för staten och landstingen för läkemedel i öppen vård ökat från drygt 10 miljarder till nära 15 miljarder.
Under de senaste åren har statens ekonomi förbättrats, och en återföring av resurser till kommuner och landsting har påbörjats. Med en tillväxt i ekonomin skapas en av de grundläggande förutsättningarna för att finansiera välfärd. Men det blir också tydligt att många skilda krav på ökade resurser väcks när ekonomin förbättrats. Kristdemokraterna menar att behovet av vaksamhet och eftertanke måste strykas under. Behovet av prioriteringar är tydligare än någonsin.
Kristdemokraterna anser att välfärden ska byggas utifrån människors mest angelägna behov. Vi vill som utgångspunkt ha en politik ”som ska slå vakt om människovärdet, som kämpar för allas frihet, som solidariserar sig med de svaga och förtryckta och som ansvarigt förvaltar jordens resurser”. I slutbetänkandet från Prioriteringsutredningen ”Vårdens svåra val” (SOU 1995:5) återfinns ett avsnitt som ger stöd för de tankar vi för fram i denna motion. I sammanfattningen på sidorna 33–34 förs ett resonemang runt hälso- och sjukvården inom välfärden. Bland annat skriver man:
Prioriteringsutredningen anser att de etiska principer som föreslagits för prioriteringar inom sjukvården borde vara styrande för prioriteringar inom hela välfärden. Människovärdesprincipen har en allmän giltighet i det svenska samhället. Behovs- och solidaritetsprincipen innebär att man i första hand satsar på de grupper som man bedömer har störst behov vid en samlad överblick av välfärdssamhällets tjänster. Utredningen anser att man bör eftersträva att behov och inte efterfrågan skall vara styrande även vid prioritering av resurser mellan olika välfärdsområden.
|
Stockholm den 4 oktober 2001 |
|
|
Chatrine Pålsson (kd) |
|
|
Inger Davidson (kd) |
Dan Kihlström (kd) |
|
Gunilla Tjernberg (kd) |
Ingvar Svensson (kd) |
|
Lars Gustafsson (kd) |
Rosita Runegrund (kd) |
|
Ester Lindstedt-Staaf (kd) |
Sven Brus (kd) |
|
Rose-Marie Frebran (kd) |
Fanny Rizell (kd) |
|
Magda Ayoub (kd) |
Kenneth Lantz (kd) |
|
Désirée Pethrus Engström (kd) |
Yvonne Andersson (kd) |
|
Erling Wälivaara (kd) |
Ulla-Britt Hagström (kd) |
|
Maria Larsson (kd) |