Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av att öka kvaliteten inom vården för kvinnor med smärtor samt utökad forskning inom detta område.
Andelen kvinnor med smärtor från rörelseapparaten utgör en betydande del av de långtidssjukskrivna i Sverige. Rehabiliteringsinsatserna och vårdkonsumtionen i samband med dessa tillstånd är både stora och långvariga. Utvärdering av dessa behandlings- och rehabiliteringsinsatser visar att ohälsotillståndet är svårbehandlat. En alltför stor andel av dessa patienter är missnöjda med den hjälp och behandling de erhållit. Ofta har de också kvar sin smärta.
Patientgruppen kan påstås ha låg status inom den medicinska vården. För inte alltför länge sedan kunde man i journalhandlingar se det nedvärderande uttrycket SVBK för ”sved-, värk- och brännkäring”. Idag visar en enkel undersökning inom Västerbottens läns landsting att en hög andel (70–80 %) av vårdpersonal inom primärvården reagerar med osäkerhet och negativa känslor inför patienter med oklara smärtor.
De diagnoser dessa patienter erhåller varierar mellan fysiska symtomdiagnoser, t ex myalgi och psykiatriska diagnoser såsom somatoformt smärtsyndrom, depression eller panikångest. Diagnoserna avspeglar tydligt den uppdelning i psykiskt eller kroppsligt tänkande som präglar vården kring fenomenet smärta.
Behandlingsinsatser varierar men avspeglar en uppdelning mellan psyke och soma. De vanligaste rehabiliteringsinstanserna är primärvård, rehabiliteringskliniker, privata sjukgymnastikföretag samt i en del fall psykiatrins öppenvård.
Två vanliga svårbehandlade och smärtsamma sjukdomar som främst drabbar kvinnor är kronisk ledgångsreumatism eller reumatoid artrit samt fibromyalgi. För dessa sjukdomar har psykosomatiska samband påvisats, vilket betyder att psykiska faktorer kan påverka sjukdomsförloppen. Sambanden har stöd i experimentella/teoretiska förklaringsmodeller. För reumatoid artrit har i en vetenskaplig avhandling visats att psykoanalytiskt orienterad insiktsterapi gynnsamt kan påverka sjukdomsförloppet; även efter många års uppföljning kan man konstatera i flera fall att sjukdomsaktiviteten nästan upphört.
I ett flertal studier av patienter med fibromyalgi har visats att psykofarmaka, främst antidepressiva, kan minska de kroppsliga besvären. Även här finns psykosomatiska förklaringsmodeller. Studierna indikerar att psykologisk behandling och psykoterapi utgör ett viktigt tillskott till behandlingsarsenalen även vid kroppsliga sjukdomstillstånd.
Forskningen har på senaste tiden ändrat fokus från tidigare helt dominerande belastningsinriktning till hjärnans sätt att hantera hot och påfrestningar. I flera svenska forskningsprojekt har man konstaterat att muskelspänningar och ryggbesvär inte beror på överansträngda muskler utan på stress i hjärnan (docent Bengt Arnetz, Karolinska institutet, professor Håkan Johansson, Belastningsskadecentrum, Arbetslivsinstitutet i Umeå). Den nya forskningen revolutionerar vår syn på rehabilitering av smärta.
Bristen på samordning och samsyn på smärttillstånd i vår nuvarande rehabilitering lämnar utrymme för stora variationer i hantering, bemötande och behandling, till nackdel för patienterna.
Detta är en av vår tids stora könsrelaterade folkhälsoproblem. Kunskap finns inom området, men hittills har ingen tagit det övergripande ansvaret, något som kräver ett tvärvetenskapligt samarbete över klinikgränser och institutionsgränser. Samordning av forskningsresultat och tvärvetenskaplig metodutveckling skulle höja kvaliteten i vården för denna stora patientgrupp.
|
Stockholm den 2 oktober 2001 |
|
|
Ann-Kristine Johansson (s) |
|
|
Lisbeth Staaf-Igelström (s) |
Marina Pettersson (s) |