Motion till riksdagen
2001/02:So475
av Rolf Olsson m.fl. (v)

Tatuering och piercing


Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om reglering och tillsyn av verksamheter och utövare av piercing och tatuering.

Motivering

I varje kultur finns det regler och normer om kroppsutsmyckningar och smycken i största allmänhet. Detta varierar mellan olika kulturer och över tid.

Trenden att tatuera och pierca sig har i Sverige inte minskat utan snarare ökat. Det gäller framför allt bland ungdomar. Piercingen och tatueringen har också blivit alltmer avancerad. Det handlar inte om små ringar och pärlor i öron eller näsa, utan om tämligen stora smycken i känsliga kroppsdelar som bröstvårtor, könsorgan och tunga. Dessa smycken ska sitta kvar i kroppsdelen och inte tas bort, vilket är fallet med exempelvis örhängen. Piercing är därmed ett ingrepp som medför stor risk för allergiska reaktioner och infektioner.

Även tatueringarna har blivit alltmer omfattande och täcker ibland stora ytor på kroppen. En tradition med rituella mönster från exempelvis Nya Zeeland har blivit vanligare.

Socialstyrelsen har tidigare konstaterat i sitt meddelandeblad nr 30/99 att nickelallergi är ett folkhälsoproblem. I Sverige är minst 15 % av kvinnorna och 2–5 % av männen drabbade. Nickelallergi utvecklas vanligtvis genom direkt långvarig hudkontakt.

Vänsterpartiet har tidigare motionerat i denna fråga och som svar har då givits att Socialstyrelsen kommer att ta upp kravet om reglering när behov uppstår. Vänsterpartiet anser att ett sådant behov redan föreligger. Vi har redan en rad exempel på att ungdomar drabbats av svåra infektioner, och förra året dog en ung människa p.g.a. en infektion efter piercing. När det gäller tatueringar kan vi konstatera att de hennatatueringar som ansetts ofarliga inte är det.

Vi anser att det är viktigt att förebygga innan problemen blir så stora att många människor hinner drabbas.

Behov av tillstånd och tillsyn

I Socialstyrelsens allmänna råd 1995:3 anges att piercing och tatuering av minderåriga inte bör ske utan föräldrars medgivande. Det finns dock ingen lagstadgad skyldighet. Den tillsyn som finns föreskriven vad gäller tatuering och piercingverksamhet är att Socialstyrelsen har tillsynsansvaret vad gäller utrustning, bl.a. smittrening och hygien, i samband med behandling. Miljö- och hälsoskyddsnämnden har tillsyn över lokalerna och övriga hygienfrågor. Det finns i övrigt inga lagstadgade regler om utbildning eller krav på särskild kompetens. Vad gäller utrustning finns det heller inga krav på vad som anses vara ”godkända” verktyg för piercing och tatuering.

Utifrån den ökning av piercing och tatuering som kunnat iakttas, inte minst bland unga och i känsliga kroppsdelar, och de skador som rapporterats får det anses som motiverat med en skärpning och reglering av utövandet när det gäller tatuering och piercing.

Vänsterpartiet föreslår därför att det fastställs krav på tillstånd liksom krav på kompetens hos utövaren samt regler för hur lokalen ska vara beskaffad. Det bör även lagstiftas så att det ej blir tillåtet att utföra piercing eller tatuering på minderåriga utan att godkännande lämnats av vårdnadshavare. Slutligen anser Vänsterpartiet att Socialstyrelsen bör utöva tillsyn över verksamheten.

Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.

Stockholm den 3 oktober 2001

Rolf Olsson (v)

Ingrid Burman (v)

Lena Olsson (v)

Carlinge Wisberg (v)