Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till tilläggsdirektiv för att utreda alternativ till barns växelvisa boende efter det att föräldrarna beslutat att separera, i enlighet med vad som anförs i motionen.
Socialstyrelsen har på uppdrag av regeringen sammanställt kunskap om hur små barn påverkas av växelvis boende. Man framhåller då att det är viktigt att kunna bedöma vad som är bäst för barnet.
Trots detta handlar rapporten till stor del om hur båda föräldrarna skall ha möjlighet att på lika villkor vara delaktiga och ansvariga i barnets liv. Man diskuterar endast ett sätt att lösa detta, nämligen att barnet växelvis bor hos föräldrarna.
Ett litet barn har svårt att hålla minnesbilden av en förälder levande, och små barn klarar inte långa separationer från sin huvudsakliga vårdare. Barn i olika åldrar har upplevt det stressande att inte ha en egen fast punkt. Samtidigt har de varit rädda för att ta upp detta med sina föräldrar, eftersom de inte vill såra någon.
Slutsatser från kunskapssammanställningen är
att det kostar på för barn att bo växelvis
att barnen inte skall vistas på två daghem eller två skolor
att föräldrarna bör bo så nära varandra att barnen kan behålla samma kamrater
att barn kan reagera psykiskt eller somatisk i skilsmässokrisen och reaktioner visa sig först efteråt
att långa rättsprocesser bör undvikas.
Rapporten andas ”den obotfärdiges förhinder” och resonerar utifrån hur föräldrar skall kunna skapa sig en ny relation och att de skador som åsamkas barn ändå anses överkomliga för barnen. För väldigt många växelvis boende barn föreligger inte ovanstående förutsättningar beträffande daghem eller skolor eller att föräldrarna bor på nära håll. Ofta förflyttas barn mellan sina föräldrar via flyg.
I en äldre rapport, ”Den delade familjen” från 1985, har särskilt barnens synpunkter redovisats. Där framgår att barnen ser det som en nackdel att packa och flytta ofta och att barnen lätt hamnar i skuld- och lojalitetskonflikt. Därför, anses det, bör föräldrarna i första hand se till barnets behov av en stabil och konfliktfri hemmiljö, snarare än till sina egna önskningar. Föräldrarnas inbördes kamp för rättvisa, om ekonomiska fördelar och om barnens kärlek riskerar att skapa en förvirrad värld, med psykiska och kroppsliga ohälsotillstånd hos barnen.
När ”hela havet stormar” för barnen, som ofta är fallet då föräldrar bråkar och till slut separerar, är det viktigt med något som är stabilt, t.ex. den egna miljön, möbler, väggar, välkända leksaker, kamrater, grannar, dagis och yttre miljö. Det förekommer att barnen bor kvar i ursprungshemmet och att föräldrar växlar boende. Detta sker ibland i samband med separationen, dock under en begränsad tid. Detta låter sig göras i många andra länder, t.ex. i Frankrike. Det före detta gemensamma hemmet blir barnets hem. Barnen får på så vis sitta i s.k. orubbat bo, och föräldrarna har ett annat hem under den tid de inte är hos sina barn.
Föräldrarnas behov av att skapa en ny, egen grund att stå på gör att de väljer att ordna sitt och barnens boende på andra sätt. I rapporten redovisas att föräldrar som under en tid själva har tillämpat växelvis boende orkade med att byta bostad varannan vecka. Och att en sådan lösning blir omöjlig då en ny partner kommer in i bilden.
Föräldrarna borde dock, för barnens skull, ta den olägenheten under den tid då barnet behöver trygghet och ro, om föräldrarna uttömt alla möjligheter att leva tillsammans. Föräldrarnas personliga frihet och lycka kan kanske få stå tillbaka genom det livslånga åtagande som det innebär att sätta ett barn till världen.
Barnens bästa kan inte vara att kastas mellan två miljöer med risk att inte rota sig någonstans.
|
Stockholm den 4 oktober 2001 |
|
|
Berit Adolfsson (m) |
Amanda Agestav (kd) |