Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att möjligheter bör ges att använda den sensomotoriska metoden för att hjälpa flera barn.
Stökiga och okoncentrerade barn är ett problem för föräldrar och skola. Finns det hopp om hjälp för de stökiga barnen, ”bokstavsbarnen” m.fl.? I vissa kommuner görs det insatser medan det i andra är brist på resurser. Det är svårt att placera dessa barn i en vanlig skolklass då de stör, blir aggressiva eller mobbade. Denna grupp av barn växer.
För några år sedan fanns ett projekt på högskolan i Kalmar som arbetade med sensomotorisk träning. Detta har knoppats av och drivs vidare i utvecklingsenheten Vestibularis i Mönsterås. Förutom sensomotorisk träning, samverkan mellan sinnes- och rörelsenerver, så arbetar Vestibularis med hörseltester som utvecklats enligt den franske specialisten Alfred Tomatis. Det har visat sig att bristande stresstålighet sammanfaller i samtliga testade fall med dålig hörsel på den höga tonen 6000 Hz. Men barnen hör såväl högre som lägre toner. För den som hör lägre toner för bra blir fläkt och maskinljud, skrapande av stolar och annat buller oerhört arbetssamt. De som hör de höga tonerna dåligt missar nyanser och blir lätt stressade. Avvikelser från den optimala kurvan syns inte på vanligt hörseltest då inte svagare ljud än motsvarande en viskning prövas (20 decibel).
Med utgångspunkt i det arbete som bedrivs på utvecklingsenheten Vestibularis i Mönsterås torde det finnas anledning att vidare utreda den sensomotoriska mognadens betydelse för barnens koncentrations- och inlärningsmöjligheter. För att barnen skall lyckas såväl socialt som intellektuellt måste de ha möjlighet att ta in sinnesintryck på ett väl avvägt sätt. De måste också ha möjligheten att på ett riktigt sätt agera motoriskt.
Erfarenheten på Vestibularis är att många barn är sensomotoriskt omogna och därför har svårigheter i såväl kamratgruppen som i skolan. Genom att metodiskt träna dels den grundläggande motoriken, dels den auditiva diskriminationsförmågan visar arbetet att det går att avsevärt förbättra barnens möjligheter.
Arbetet tyder på att det är av grundläggande betydelse att kunna behärska gravitationskraften. Gravitationens inverkan på utvecklingen har så här långt ignorerats av samhället i stort. Det handlar dock inte bara om att behärska den egna kroppen utan också om att kunna utveckla värderingsförmågan. Detta är inte möjligt om inte hela hjärnan aktiveras.
För att hela hjärnan skall aktiveras behöver vi ta barnens kamp mot gravitationskraften på allvar. Vi måste alltså erkänna behovet av lek och praktiskt arbete. Vägen till en bättre skola och ett samhälle med en bra värdegrund går bl.a. via sensomotoriskt mogna barn. Möjligheter bör ges att använda denna kunskap för att hjälpa flera barn. Detta bör ges regeringen till känna.
|
Stockholm den 3 oktober 2001 |
|
|
Gunnel Wallin (c) |
Birgitta Sellén (c) |