Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om rätten till bostad.
Att ha en bostad är lika viktigt som att ha ett arbete. Bostaden är en social rättighet. I vårt land verkar vi för att alla skall ha rätt till en tillfredsställande hälsovård, omsorg, utbildning, det vill säga en god välfärd. Detta gäller då även rätten till en egen bostad. Bostaden och boendet påverkar människors livssituation och möjligheter i livet. Boendet är ett av det centrala i människors trygghet.
Det är ovärdigt en välfärdsstat att en del av dess innevånare skall vara utan bostad och därigenom bli hänvisade till ett liv som uteliggare. Det kan finnas många orsaker som gör att människor blir bostadslösa. Ekonomiska problem, missbruk, långvarig arbetslöshet. Oavsett vad orsaken är till den uppkomna situationen så måste det vara samhällets skyldighet att ha ett väl fungerande förebyggande arbete och skyddsnät så att den enskilde inte drabbas.
Flera frivilliga organisationer som exempelvis Frälsningsarmén och Stadsmissionen gör många bra insatser för de människor som av olika anledningar hamnar utanför det ”normala” levernet, men det får inte bli så att de som är i störst behov av samhällets stöd skall vara hänvisade till ideella organisationers välvilja. Det är en sårbar väg att gå för att lösa problemen.
Uteliggare var tidigare ett storstadsfenomen men genom medierna kan man idag se att det sprids till allt fler och mindre samhällen. Naturligtvis är detta i första hand ett kommunalt ansvar men eftersom det fortfarande finns en utslagning som tenderar att öka så måste staten ta sitt ansvar.
Regeringen har de senaste åren gett stöd till kommuner som engagerat sig för de hemlösa men det räcker inte, mer resurser behövs och det är möjligt att det också behövs en skärpning av kommunens skyldigheter enligt socialtjänstlagen.
Målet måste vara att alla oavsett livssituation skall ha rätten till ett människovärde och en god bostad.
|
Stockholm den 4 oktober 2001 |
|
|
Per-Olof Svensson (s) |
Raimo Pärssinen (s) |