Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om läkemedelskostnader och samhällsekonomiska konsekvenser.
Statens nota för läkemedel blir allt större. Ökningstakten har varit hög, även om vissa signaler nu tyder på att kostnadsutvecklingen inte är lika hög som tidigare. Nya mediciner tros vara orsaken till de ökade kostnaderna. Att staten ska se till att hålla nere kostnaderna för läkemedel är självklart. Men inte till vilket pris som helst.
Läkemedelspriserna ökar men samtidigt kommer nya och dyra läkemedel fram som gör livet drägligare för hundratusentals sjuka. Losec var ett läkemedel som innebar att istället för operation kunde patienten ta medicin och bli botad. Det är en kostnadsbesparing för landstingen som bör beaktas. Många med kroniska besvär som migrän har fått en dräglig tillvaro tack vare de nya mediciner som kommit på marknaden de senaste åren. De har inneburit att sjukskrivningskostnader och frånvaron från arbetsplatser minskat. I detta sammanhang har många patienter reagerat negativt när Läkemedelsverket gått ut och kallat olika mediciner för "livsstilsläkemedel". Här bör man vara försiktig i bedömningen av vilka grupper man avser och vilka läkemedel som avses.
Man får heller inte glömma att de nya läkemedel som forskas fram också genererar intäkter till staten. Läkemedelsindustrin är på väg att bli Sveriges största exportbransch. Under exempelvis 1999 rapporterades att läkemedelsexporten de första sju månaderna ökade med 22 procent till närmare 20 miljarder kronor och passerade därmed värdet av den svenska personbilsexporten, enligt siffror från SCB. Det motsvarar 5 procent av det svenska exportvärdet. Största exportsektorn är verkstadsindustrin med ett värde av cirka 22 miljarder kronor samma tidsperiod. Det innebär att Sverige bör vara restriktivt när man enbart ser läkemedelskostnaderna som en utgift. Hela sjukvårdssektorn är en tillväxtbransch som bör beaktas.
Sjukvården har utvecklats i olika steg. Först kom omvårdnaden, sedan kirurgin och nu kommer läkemedlen. Ett kirurgiskt ingrepp innebär alltid en riskfaktor för patienten på flera olika sätt. Det är dessutom resurskrävande. Frågan är nu vilken väg Sverige väljer att gå. Att se läkemedelskostnaderna som enbart ett problem eller i ett större sammanhang. Ska vi använda mer läkemedel eller mindre?
Visst finns det missbruk av läkemedel, och visst finns det läkare som skriver ut oansvarigt mycket läkemedel, men frågan är om det finns för mycket läkemedel och är de för dyra? Samtidigt vet alla att det kan ta en enormt lång tid att utveckla ett läkemedel. Utvecklandet av Losec tog drygt tjugo år. Dessa kostnader måste naturligtvis tas hem innan eventuella patent går ut.
En oroväckande utveckling vi nu ser är att staten släpper kostnaderna för läkemedlen och låter landstingen ta över. Med knappa budgetar börjar de nu köpa in kopior på originalen för att tjäna pengar. Men vem ska betala för originalen? Dessutom har en del landsting lämnat ansvaret för läkemedelskostnaden ända ner till vårdcentralsnivå, vilket innebär att det finns risk för att ”dyra” patienter anses som mindre önskvärda om man vill hålla sin budget. Denna utveckling är mycket oroväckande.
Om man relaterar läkemedelskostnaden till den totala vårdkostnaden så utgör den cirka 8,5 procent. Det är mindre än på sjuttiotalet då andelen låg på 10 procent.
Det avgörande blir således vad läkemedelskostnaden betyder för den totala vårdkostnaden och vårdens effektivitet, vid sidan av de samhällsekonomiska vinster som kan uppnås med exempelvis ökad förvärvsfrekvens, minskade sjukskrivningskostnader samt den ökade livskvaliteten hos den enskilda individen.
De stora medicinska genombrotten har kommit via läkemedel som exempelvis våra vacciner och antibiotika. Vi måste därför alltid sätta in läkemedelskostnaden i ett större samhällsekonomiskt perspektiv.
|
Stockholm den 4 oktober 2001 |
|
|
Désirée Pethrus Engström (kd) |