Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att tillsätta en parlamentarisk utredning för att kartlägga situationen för den enskilde och dennes anhöriga inom missbruksvården.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en lagändring för att skydda fostret.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att LVM bör göras könsneutral.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att LVM även skall komma i fråga för att skydda annan än missbrukaren eller närstående.
Enligt lagen om vård av missbrukare i vissa fall, LVM, 4 § skall tvångsvård beslutas, om någon till följd av ett fortgående missbruk av alkohol, narkotika eller flyktiga lösningsmedel är i behov av vård för att komma ifrån sitt missbruk. Tvångsvård kan beslutas om vårdbehovet inte kan tillgodoses enligt socialtjänstlagen eller på annat sätt och han till följd av sitt missbruk utsätter sin fysiska eller psykiska hälsa för allvarlig fara, eller löper en uppenbar risk att förstöra sitt liv, eller kan befaras komma att allvarligt skada sig själv eller någon närstående.
Besparingar under 1990-talet i den offentliga sektorn har satt sina spår även i missbruksvården. Allt oftare hörs kritiska röster från såväl socialarbetare som från polisen när det gäller möjligheten att använda LVM. Lagen används idag mycket sparsamt. Kommunerna satsar i större omfattning än tidigare på frivillig öppenvård under dagtid, och länsrätterna avslår i större utsträckning än tidigare ansökningar om LVM.
Ribban har satts så högt för vård enligt LVM att samhället äventyrar många missbrukares liv. I många fall finns det anledning att misstänka att man avvaktat så länge med vårdinsatser att missbrukare avlidit i misär på grund av uteblivna insatser. Det händer även att socialchefer öppet uttalar att det inte är någon idé att skicka missbrukare på behandling eftersom de ändå återvänder i sitt missbruk. Den förändrade attityden till missbrukare har medfört att polis och socialarbetare tvingats flytta gränsen för en LVM- anmälan.
Den som inte själv vill ha vård lämnas åt sitt öde. Föräldrar som vädjar om hjälp till ett myndigt missbrukande barn upplever att ingen lyssnar på dem. Situationen är så allvarlig för många missbrukare och deras anhöriga att det bör tillsättas en utredning för att undersöka hur den förändrade synen på missbrukare påverkat missbruksvården och hur den mer öppna och frivilliga missbruksvården påverkat livssituationen för missbrukaren och dennes anhöriga. Det är ett perspektiv som inte belysts i Narkotikakommissionens arbete.
Vid flera tillfällen har socialarbetare påtalat bristen att LVM inte skyddar det ofödda barnet. En förändring på den punkten skulle väsentligt förbättra möjligheterna att ingripa när en gravid kvinna missbrukar alkohol och droger. Det är oacceptabelt att samhället inte alltid ingriper när det uppmärksammas att en gravid kvinna utsätter sitt foster för risken att få bestående allvarliga skador på grund av den blivande mammans missbruk. Det är en allvarlig brist att lagstiftningen inte skyddar fostret. Vi anser att lagen måste ändras så att även det väntade barnet får ett skydd.
Det är märkligt att LVM-lagstiftningen beskriver missbrukaren som han. Eftersom missbruket är utbrett bland både kvinnor och män bör lagen justeras på den punkten. Lagen ska dessutom vara könsneutral.
Idag är det så att beslut skall kunna göras om tvångsvård om det till exempel kan befaras att missbrukaren kan komma att allvarligt skada sig själv eller någon närstående. En sådan skrivning i lagen är både märklig och otillräcklig. Lagen måste givetvis skydda alla som kan riskera att skadas av en missbrukare och bör ha följande eller snarlik lydelse:
”Enligt lagen om vård av missbrukare ... eller kan befaras komma att allvarligt skada sig själv eller någon annan.”
|
Stockholm den 2 oktober 2001 |
|
|
Helena Hillar Rosenqvist (mp) |
|
|
Barbro Feltzing (mp) |
Marianne Samuelsson (mp) |
|
Ewa Larsson (mp) |
Kerstin-Maria Stalin (mp) |