Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om antagandet av mål för det självmordspreventiva arbetet i Sverige.
Självmord är fortfarande ett tabubelagt område, både inom den medicinska professionen och bland allmänheten. Det är ett ämne som i olika kulturer, sammanhang och epoker antingen betraktats som något heroiskt eller något skamligt och fegt. Detta tabu omgärdar även anhöriga och närstående till en person som tagit sitt liv.
Sjunkande dödlighet i bl.a. infektionssjukdomar samt olycksfall i arbete och trafik har gjort självmord till en relativt sett framträdande dödsorsak.
Självmordsfrekvensen varierar geografiskt och över tid, under påverkan av personliga, sociala och kulturella faktorer. Bakom genomförda självmord ligger i de flesta fall en psykisk störning, övervägande en depression. Av dem som försöker begå självmord lider ungefär en tredjedel av psykisk störning, en tredjedel är utsatta för övergående störning och en tredjedel är psykiskt friska.
Bakomliggande faktorer, vilka påverkar förekomsten av självmord, självmordsförsök och självmordstankar, är ofta samverkande som t.ex. olika former av missbruk, obehandlade depressioner, relationsproblem, upplevelser av kränkningar, sociala och ekonomiska problem m.m.
Vi kan idag se att den psykiska ohälsan ökar, framför allt hos barn och ungdomar, samtidigt som samhället förändras i allt högre takt. Behovet av preventiva insatser är därför angeläget.
WHO har i projektet ”Hälsa för alla” 2000 satt upp ett mål om att bryta den stigande trenden av självmord och självmordsförsök i Europaregionen.
Centrum för suicidforskning och prevention har tillsammans med Socialstyrelsen och Folkhälsoinstitutet tagit fram ett underlag för ett preventivt arbete mot självmord och självmordsförsök.
Vi anser att mot bakgrund av den ökade psykiska ohälsan och vikten av ett förebyggande arbetssätt följande mål för självmordsprevention antas:
att minska antalet självmord och självmordsförsök,
att därutöver så långt som möjligt undanröja omständigheter som kan leda till att barn och unga tar sitt liv,
att tidigt upptäcka och försöka bryta stigande trender av självmord och självmordsförsök i utsatta grupper,
att öka den allmänna kunskapsnivån om självmord, så att mänsklig gemenskap och samhälleliga åtgärder blir ett stöd för människor med självmordstankar och för människor med upplevelser av närståendes självmord och självmordsförsök.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
|
Stockholm den 4 oktober 2001 |
|
|
Ingrid Burman (v) |
|
|
Monica Green (s) |
Cristina Husmark Pehrsson (m) |
|
Chatrine Pålsson (kd) |
Kenneth Johansson (c) |
|
Kerstin Heinemann (fp) |
Marianne Samuelsson (mp) |