Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag om införande av sjukvårdspeng i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om valfrihet och patientmakt inom vården.
Idag är det fullt möjligt att köpa sig förbi köer och välja andra vårdutförare om medborgaren är beredd att betala en extra premie för en privat sjukförsäkring. Men bara den som har pengar kan köpa sig valfrihet och snabbare vård. Vad som idag ska vara en rättvis sjukvårdspolitik är i praktiken i många avseenden orättvis.
Frustrationerna över de långa köerna skapar panikreaktioner bland ansvariga sjukvårdspolitiker. I en kommun utreds till exempel en modell som ska kunna göra det möjligt att köpa tid för operation och slippa stå i kö för vård genom att betala det fulla priset för operationen. Den som har råd får gå före andra patienter i landstingets sjukvård. Det är inte rimligt att valfrihet endast ska råda för dem som kan betala mer för hälso- och sjukvården. Samtidigt skapar långa köer och landstingets monopol på sjukvård en situation som skapar missnöje bland medborgare, frustration bland de anställda inom vården och panik bland politiker. Vad som behövs är högre kvalitet och större valfrihet – för alla.
Ett annat problem i dagens sjukvård är de bristande och ibland motstridiga incitament som råder. Detta leder till att patienter hamnar mellan stolarna, befintliga resurser används ineffektivt och att landstingen har stora ekonomiska problem på sina håll. Beslutsnivåerna i vården är många vilket skapar byråkrati och leder till frustration hos personalen som inte upplever sig kunna påverka sin arbetssituation. Gränserna är ofta oerhört tydligt markerade mellan slutenvård och primärvård, mellan läkare och annan vårdpersonal. Personalpolitiken är underutvecklad på många håll. Att sjukvården fungerar så bra som den gör beror till största delen på den hängivna och uppoffrande personalen som i mötet med patienten förmår se individen.
Det krävs mer resurser till vården och äldreomsorgen. Men problemen med kvalitet, bristande tillgänglighet, värdighet och valfrihet för patienten löses inte enbart med mer pengar. Det krävs också ett nytt sätt att organisera vården.
En lösning på sjukvårdens problem kan vara att upphäva landstingens monopol och införa en hälso- och sjukvårdspeng liknande skolpengen. Patienten väljer fritt mellan olika konkurrerande hälso- och sjukvårdsföretag (HSF) där landstinget kan vara ett, Sophiahemmet i Stockholm ett annat, Carlanderska i Göteborg ett tredje, Praktikertjänst ett fjärde, Bure ett femte och så vidare. Det HSF som medborgaren väljer tilldelas pengen. Staten ska auktorisera de företag som vill etablera sig som HSF efter vissa regler och givna kriterier. Detta kan jämföras med hur Skolverket exempelvis ger fristående skolor tillstånd att bedriva skolverksamhet.
Pengen ska vara lika för alla. Undantag kan vara att den varieras med exempelvis ålder och geografi. Den ska innefatta samtliga kostnader relaterade till sjukvården, det vill säga inte bara själva omsorgen och vården utan även sjukpenningen, medicinkostnader och rehabiliteringskostnader. Genom detta skapas incitament för varje HSF att istället för att till exempel sjukskriva en patient i avvaktan på en operation prioritera att operera genast för att undvika dyra kostnader för både sjukskrivning och operation. Idag hamnar kostnaden för uteblivna operationer inte på respektive landsting utan på försäkringskassan eftersom verksamheterna är uppdelade på olika huvudmän. I slutänden förlorar alla på detta, skattebetalarna eftersom det blir dyrt, personalen eftersom det blir otrevligt och frustrerande samt patienten eftersom det är smärtsamt och ovärdigt att behöva vänta på vård.
I den tilltänkta modellen ansvarar varje HSF för medborgarens hälso- och sjukvård. Pengen ska inte bara räcka till själva vården utan även till läkemedel. Samtliga kostnader som bedöms nödvändiga för patienten betalas av HSF. HSF som inte är tillräckligt stort för att klara riktigt avancerade och kostsamma sjukdomar som kan drabba en patient kan försäkra sig mot detta. Ett alternativ kan vara att staten kan spela en viss roll vid extremt kostsamma och komplicerade sjukdomsfall.
Det enda sättet att idag själv kunna välja mellan olika vårdproducenter är att teckna privata sjukförsäkringar. Med ett inbyggt pengasystem enligt HSF-modellen får alla samma möjlighet till valfrihet. Tanken är att HSF-modellen ska finansieras solidariskt genom beskattning. Till detta kommer patient- och egenavgifter ungefär som idag, vilkas primära syfte inte är att finansiera systemet utan att förhindra överutnyttjande av sjukvården. Till dessa avgifter ska även ett högkostnadsskydd knytas som tar hänsyn till patientens ekonomiska styrka. Därmed uppfyller HSF-modellen både kraven på att ge alla medborgare förutsättningar att utnyttja vården och att välja mellan flera producenter av sjukvård.
Ett fritt val förutsätter givetvis även att det finns olika aktörer att välja mellan. En förutsättning för att modellen ska kunna fungera är därför att det etableras flera från varandra fristående aktörer. Initialt finns det dock inget som hindrar medborgare som bor inom ett landsting att välja ett annat landsting. För att få kalla sig HSF och anslutas till pengasystemet ska en statlig sjukvårdsmyndighet godkänna företagen enligt fastställda kriterier. Det bör ställas höga krav på generellt vårdansvar, kvalitetskontroll, ekonomisk stabilitet och uthållighet. Troligen kommer varje enskilt HSF att bli en mycket stor verksamhet vilket vid en första anblick kan tyckas kunna riskera att slå undan små aktörer. Men det ska även råda fri etableringsfrihet för sjukvårdspersonal, inom de ramar som lagstiftningen anger när det gäller kompetenskrav. Det innebär att även läkare, barnmorskor, skjutsköterskor eller grupper av sådan personal träffar avtal med ett HSF om att ansvara för en del av dess vårdansvar, på samma sätt som ett HSF sluter kontrakt med sjukhus och dess vårdinstanser.
Genom att varje HSF via sina beslut styr kostnaderna för sjukvården och betalar ur egen kassa för levererade tjänster kan man anta att det också kommer att ske vissa ansträngningar för att hålla kostnaderna nere. Samtidigt kommer blotta misstanken om att ett HSF inte ger tillräcklig vård att leda till förlorade kunder och intäkter. En garant för god kvalitet är både konkurrensen och den statliga inspektionen. Den statliga inspektionen ska också kontrollera att inga HSF-företag utestänger patienter som inte anses lönsamma, och om köer uppstått gäller det att kontrollera att de sköts på ett korrekt sätt.
Det finns tre vinster med införandet av en hälsopeng. För det första lämnas makten över från politiker till patienten. Beställaren av vård är medborgaren istället för politikerna. För det andra säkras kvaliteten genom att de hälso- och sjukvårdsföretag som inte håller måttet väljs bort. Detta sker genom kundvalet men också genom den statliga kontrollen som ska granska kvaliteten. För det tredje garanteras ett effektivt resursutnyttjande eftersom HSF precis som alla andra företag har starka incitament att hålla kostnaderna nere. Resultatet skulle kunna bli mer vård för pengarna samtidigt som vårdkvaliteten skulle kunna höjas.
|
Stockholm den 28 september 2001 |
|
|
Stefan Attefall (kd) |