Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att skyndsamt utarbeta en handlingsplan samt ta nödvändiga initiativ för att hantera osteoporosproblematiken.
Insikten om att osteoporos är ett ökande hot mot folkhälsan som ställer allt större krav på vård och omsorg växer sig allt starkare världen över.
FN:s världshälsoorganisation (WHO) gav 1998 en internationell arbetsgrupp i uppdrag att utarbeta en global strategi för att hantera och förebygga utvecklingen av osteoporos. Anledningen är dels den redan stora och ökande utbredningen av osteoporos och osteoporosrelaterade frakturer, dels ökningen av andelen äldre i befolkningen.
I en rapport som samma år presenterades av en expertgrupp inom EU konstateras att de ekonomiska kostnaderna för osteoporos är enorma och med säkerhet kommer att öka i framtiden. Beslutsamma och brådskande åtgärder krävs i rapporten för att förebygga osteoporos och fördela medel till hjälp för de mest utsatta.
Problemet är globalt men omfattningen varierar mellan världsdelar, regioner och nationer. Särskilt utsatta är kvinnorna i Sverige, där närmare varannan kvinna över 50 kan räkna med att drabbas av osteoporosfraktur. Motsvarande för män är var fjärde över 50. Frakturer kan inträffa i alla delar av skelettet. Sverige har den högsta frekvensen av höftfrakturer i världen och den högsta frekvensen av kotfrakturer i Europa. Hittills har vi bara sett toppen av isberget. Bentäthetsmätningar i höft visar att 300.000 kvinnor i Sverige kan beräknas ha diagnosen osteoporos. Mätningar i rygg visar att antalet kan uppskattas till ca 450.000. Då är män inte medräknade. Mer omfattande forskning på män har aktualiserats först nyligen.
WHO-rapporten beräknar att enbart antalet höftfrakturer under de närmaste tjugofem åren kan väntas öka dramatiskt. Inom EU räknar man med en fördubbling inom den närmaste 25-årsperioden. Innebörden av detta för sjukvårdens resurser framgår av bland annat en engelsk studie som visar att enbart höftfrakturpatienterna konsumerar fler vårddagar på sjukhus än patienter med hjärtinfarkt och diabetes tillsammans. I EU-länderna upptas redan nu 500.000 sjukhussängar varje år av osteoporospatienter. Om femtio år beräknas det vara dubbelt så många.
I Sverige konsumerar höftfrakturpatienter fler vårddagar än patienter med hjärtinfarkt, lungsjukdomar, reumatoid artrit, diabetes och ett antal andra sjukdomar tillsammans. Sverige har därtill den högsta förekomsten i Europa av hospitaliserade patienter med kotfraktur. Flera oberoende studier har visat att benskörhet oavsett frakturer är relaterad till en ökad dödlighet. En svensk studie visar att låg bentäthet är en starkare prediktor för tidig död än hög kolesterol eller högt blodtryck.
Om inte patienterna skall lämnas hjälplösa åt sitt öde, riskerar osteoporos att utvecklas till en gökunge som tränger undan andra vård- och samhällsbehov.
I den rapport som presenterades förra året av WHO:s arbetsgrupp noteras att synen på osteoporos har förändrats. Tidigare var osteoporos en sjukdom som inte uppmärksammades utan betraktades som en oundviklig följd av åldrandet. Efter de senaste tio årens diagnosteknologiska revolution och utveckling är det nu möjligt att upptäcka sjukdomen innan frakturer inträffar.
Fortfarande är sjukdomen osteoporos troligen den mest underdiagnostiserade och underbehandlade folksjukdomen i Sverige. Tillgängligheten av bentäthetsmätare hör till de sämsta i Europa. Detta är paradoxalt eftersom kontrollerade vetenskapliga studier visar att det aldrig är för sent att diagnostisera och behandla osteoporos. Tvärtom är effekten av läkemedelsbehandling bäst vid behandling av patienter med uttalad osteoporos och flera frakturer.
Sjukdomen osteoporos definierad som låg bentäthet brukar beskrivas som ”den tysta epidemin”. Det beror inte enbart på att den tidigare inte har låtit tala om sig utan framför allt på att sjukdomen i sig inte ger några tydliga symptom utan först manifesteras i form av frakturer och/eller smärtsamma ”ryggskott”. Frakturer kan uppstå i alla delar av skelettet. Mest förekommande är höftfraktur, kotfraktur (kotkompression), handleds- och överarmsfraktur. Efterhand drabbas osteoporotikern av upprepade frakturer, en tilltagande deformering av skelettet och ökad dödlighet.
För patienterna har osteoporosfrakturer en dålig prognos. Frakturer medför ofta allvarliga inskränkningar i patientens vardagsliv, stort behov av hjälp även med enkla sysslor och en betydande belastning på anhöriga. I många fall blir patienten till följd av sina funktionshinder och svår smärta socialt isolerad. Tillståndet leder troligen oftare än vad vi i dag vet till institutionsboende. Men inte heller institutionerna observerar den underliggande osteoporosen och vidtar åtgärder för att motverka ytterligare frakturer trots att frakturfrekvensen inom institutionerna är alarmerande hög och trots att flera studier har visat att frakturer med stor framgång kan motverkas med enkla, föga kostnadskrävande metoder.
Varje fraktur innebär i sig en ökad risk för ytterligare frakturer. Till exempel innebär en handledsfraktur en fördubblad relativ risk att inom tio år drabbas av höftfraktur och en nästan lika hög risk för kotfraktur. En kotfraktur fyrdubblar relativrisken för ytterligare en kotfraktur och ökar risken för höftfraktur med två och en halv gång. Nya frakturer inträffar huvudsakligen åren närmast efter en tidigare fraktur. Undersökningar visar att kotkompressioner ökar risken för en ny kotkompression inom en treårsperiod med 7,4 gånger.
Flera studier visar att behandling av högriskgrupper är kostnadseffektiv. Särskilt viktigt är det att behandla dem som redan har ådragit sig en osteoporosfraktur och att identifiera denna grupp för behandling. Behandling av högriskpatienter kan så mycket som halvera antalet frakturer. Särskild uppmärksamhet måste ägnas patienter, däribland barn och unga människor, som tidigt riskerar att utveckla osteoporos som en följd av andra sjukdomar och vissa läkemedel.
Trots detta är osteoporos fortfarande vår troligen mest underdiagnostiserade och underbehandlade folksjukdom. De allra flesta frakturer föranleder överhuvudtaget inte någon osteoporosundersökning. De klassificeras som olycksfall. Information om riskfaktorer för osteoporos och hur frakturer förebyggs lämnas sällan. Kunskaperna inom sjukvården är bristfälliga, delvis som en följd av att forskningen kommit igång sent liksom utvecklingen av läkemedel. Behandling och förebyggande av osteoporos ingick därför i allmänhet inte i tidigare läkarutbildningar. Fortfarande får få patienter diagnos och behandling i syfte att motverka ytterligare frakturer. Flera frakturer i olika delar av skelettet är mycket vanliga. Tidrymden mellan den första frakturen och diagnosen osteoporos kan uppgå till många år under vilka flera frakturer hinner inträffa; många får aldrig vare sig diagnos eller behandling. Sammantaget medför dessa betydande funktionsnedsättningar och inskränkningar i patientens livsföring.
En orsak till att osteoporos försummats så länge och först uppmärksammas när den utvecklats till en allvarlig folksjukdom är sannolikt det förhållande att osteoporos har setts som en oundviklig följd av kvinnors åldrande. Denna syn är sedan länge förlegad och kan inte rimligen tjäna som ursäkt för att det fortfarande görs så litet.
Andra mer handfasta förhållanden kan emellertid påverkas och ändras så att förutsättningar ges för en väl genomtänkt och väl fungerande osteoporosvård. En övergripande strategi kan baseras på bland annat de rekommendationer som EU:s expertgrupp utarbetat:
Europeiska gemenskapen och regeringarna i de 15 medlemsstaterna, särskilt beslutsfattare och nationella politiker, bör uttryckligen fastställa att förebyggande osteoporos är ett viktigt mål inom hälso- och sjukvården och starta upplysningskampanjer. Förebyggande av osteoporos bör vara högt prioriterat i det fortlöpande hälsofrämjande arbetet och i utbildningen för hälso- och sjukvårdspersonal.
Bygga upp samordnade system för övervakning av frakturförekomsten både på nationell nivå och EU-nivå.
Tillse att nationella system samordnas inom EU för en effektiv samordning av planering inför den ökade efterfrågan på hälso- och sjukvård och för att föranstalta om adekvat omfördelning av resurser.
Där det behövs, utforma, integrera och tillämpa en policy för rådgivning till allmänheten och hälso- och sjukvårdspersonalen om den roll kalcium och D-vitamin i den dagliga kosten spelar genom hela livet.
Personer som löper hög risk bör få tillgång till mätning av bentäthet och få ersättning för kostnaderna.
Utforma och samordna riktlinjer för kriterier för standardiserade behandlingsstrategier. Godkänd behandling bör ersättas.
Stödja nationella patientföreningars och vetenskapliga föreningars verksamhet genom finansiellt stöd och genom att hjälpa dem att sprida information om sin verksamhet inom Europeiska gemenskapen.
Finansiera ytterligare forskning på centrala områden för utformning och genomförande av bättre strategier för förebyggande av osteoporos.
Det är också viktigt att uppmärksamma det förhållandet att osteoporospatienten ofta hamnar mellan stolarna i sjukvården. Många sjukdomar och läkemedel medför ökad risk för osteoporos också i unga år. Specialistvården måste uppmärksamma dessa risker och se till att patienterna får osteoporos- och frakturförebyggande behandling.
Ortopedklinikerna behöver rutinmässigt utreda eller remittera patienter med lågenergifraktur och misstänkta ”ryggskott” till osteoporosundersökning.
Allmänläkarna behöver utbildning och tillgång till bentäthetsmätare för att kunna ge patienterna nödvändig information och behandling. Det borde vara lika naturligt att utreda eventuell osteoporos som det i dag är att utreda högt blodtryck.
Läkare, liksom annan sjukvårds- och omsorgspersonal inom den kommunala äldrevården och äldre- och handikappomsorgen behöver kunskaper om osteoporos och vikten av att förebygga frakturer.
Osteoporosenheter behövs i alla landsting och vid de flesta större sjukhus till vilka patienter kan remitteras för utredning och/eller behandling.
Samverkan och samordning behövs mellan kommuner och landsting. Det är till exempel inte acceptabelt att äldre i kommunal hemvård eller institutionsboende av budgetskäl inte får tillgång till D-vitaminer i syfte att förhindra osteoporosfrakturer för att i stället belasta landstingens sjukvårdsbudgetar med mångdubbelt högre kostnader för operationer av t.ex. lårbensfrakturer.
Också andra yrkesgrupper behöver utbildning och information om osteoporos. Dit hör t.ex. skolpersonal och andra som har ansvar för barn och ungdomar. Den benmassa en individ får i ungdomsåren är till största delen genetiskt betingad. Desto viktigare är det att den del som kan påverkas genom kost och motion tas till vara. Här spelar skolmatens sammansättning, skolgymnastiken och andra idrottsaktiviteter en stor roll. Särskilt behöver flickors idrottande och ätvanor uppmärksammas. Ätstörningar och allmänt dåligt kosthåll liksom brist på motion under kritiska år kan få stora negativa konsekvenser för skelettet redan tidigt i livet.
Osteoporos spänner över i stort sett hela livscykeln. Praktiskt taget alla människor berörs någon gång i livet av osteoporos – som patienter, som föräldrar, som döttrar och söner, som släktingar och vänner. Eftersom osteoporosproblematiken också omfattar många samhällsområden och berör flera olika huvudmän är det inte realistiskt att räkna med att var och en av dessa på egen hand skall kunna hantera problemet. Hittills har också mycket litet skett och ytterligare dröjsmål kommer endast att förvärra situationen.
Med hänsyn till den omfattning och de effekter på folkhälsan och samhällsekonomin som osteoporos redan har och den utveckling som kan förutses som en följd av en trendmässig ökning av antalet frakturer och ökande medellivslängd hos befolkningen är det därför nödvändigt att en nationell strategi och handlingsplan utarbetas för att utan ytterligare dröjsmål kunna hantera och på sikt bromsa utvecklingen.
Elanders Gotab, Stockholm 2001
|
Stockholm den 4 oktober 2001 |
|
|
Elisabeth Fleetwood (m) |
Anita Sidén (m) |