Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten av att särskilt uppmärksamma barnens situation i storstäderna.
I den socialdemokratiska regeringens förslag till budget för 2002 finns stora satsningar på barnfamiljerna. Genom olika insatser förbättras barnens situation och familjernas ekonomi. Med en allmän förskola som aviseras till 2003 får alla barn del av förskolans pedagogik. Genom den förlängda föräldraförsäkringen får barnen mer tid med sina föräldrar. Med satsningar på skolan ges eleverna bättre förutsättningar att klara sin skolgång. Genom de insatser staten stöder genom storstadssatsningen kan barn i utsatta bostadsområden få bättre chanser i livet.
Samtidigt vet vi att många barn fortfarande far illa. I tidningsreportage har vi fått skrämmande besked om att ungefär 1.600 tonåringar i Stockholm bär på tankar om att ta sitt liv. Av dessa hade hälften gjort allvarliga försök. Varje år dör det åtta ungdomar i länet på grund av självmord. Det är åtta för många.
Undersökningar som regelbundet görs av Sven Bremberg på Centrum för Barn- och Ungdomshälsa i Stockholm visar på allvarliga problem för barnen i länet, inte minst de barn som bor i Södertörnskommunerna och i några av Stockholms stads ytterområden. När man mäter olika faktorer som födelsevikt, hur barnen klarar fyraårskontrollen, var i länet som de mest utagerande barnen finns och var andra faktorer som pekar på utsatthet av något slag finns, så är det nästan alltid i samma områden som barnen har det svårast.
Under 90-talet har också den ekonomiska krisen gjort att just de barn med behov av ett extra stöd på något sätt har kommit i kläm. Här har också arbetslösheten varit hög och ofta har det lett till att barnen inte fått vara på dagis, något som ytterligare försvagat dessa barns förutsättningar.
I de kommuner som omfattades av Storstadskommitténs arbete lever en stor andel barn.
I de utsatta bostadsområden som studerades lever ungefär en tredjedel av kommunernas barn. Den utveckling vi ser för barnen i dessa områden handlar således om en stor andel av morgondagens vuxna. Det finns skäl att vara orolig inför framtiden. De barn som idag går i ”högstadiet” tillhörde en kull av barn som i många kommuner var den sista som hade det där extrastödet i form av specialträning eller hemspråksträning. Sådana stödinsatser kunde sannolikt i någon mån bidra till bättre förutsättningar inför skolgång och vuxenliv. Under 90-talets början drabbades inte minst skola och förskola av kraftiga besparingar. Det var framför allt det där extra stödet som försvann. För de barn som inte kunde få den hjälpen redan i förskolan blir skolan tuffare och förutsättningarna sämre och det i områden som redan har större problem än andra.
Ett förhållande som måste uppmärksammas är när resursfördelningar görs utifrån medborgarskap som faktor. I de bostadsområden som är föremål för storstadsarbetet finns väldigt många barn med utländsk bakgrund men med svenskt medborgarskap som egentligen har stora behov av ett extra stöd. Samtidigt är detta också ett behov som finns hos de svenska barnen som bor här. Det finns all anledning att uppmärksamma barnen i Tensta, Flemingsberg, Hovsjö, Alby och andra bostadsområden i storstadsregionerna. De är vår framtid och vi kan genom ett gemensamt ”kontrakt mellan generationerna” enas om att det är framtiden vi ska satsa på.
|
Stockholm den 3 oktober 2001 |
|
|
Christina Pettersson (s) |
|
|
Yilmaz Kerimo (s) |
Cinnika Beiming (s) |
|
Anita Johansson (s) |
Tullia von Sydow (s) |