Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om avlastning.
Riksdagen beslutar att upphäva 5 kap. 10 § socialtjänstlagen.
I den nya socialtjänstlagen står en bestämmelse kvar från tidigare som innebär att den som vårdar en närstående med funktionshinder inte har rätt till avlösning. Närstående undantas alltså från den rätt till skälig levnadsnivå som återinförts genom den nya lagen.
Den ”gamla” socialtjänstlagen, dvs lagen från 1980, gav medborgarna rätt till skälig levnadsnivå. Lagen beskrev inte några insatser men förarbetena var fylliga. I skälig levnadsnivå ingick avlösning. En familj där en medlem hade ett funktionshinder kunde alltså överklaga ett avslag på en ansökan om avlösning till länsrätten. Detta hade särskilt stor betydelse för familjer med barn med funktionshinder. Socialtjänstkommittén föreslog en rätt till personligt stöd, i vilket avlösning ingick. I kommitténs förslag fanns alltså rätten till avlösning kvar.
I regeringens förslag (prop 1996/97:124) togs däremot rätten till personligt stöd bort och därmed även rätten till avlösning.
Regeringen betonade dock (sid. 130–134) att det var viktigt att synliggöra behovet av och utveckla stödet till anhörigvårdarna. Den nya bestämmelsen syftade till att markera vikten av att socialtjänsten tar ansvar för att ge stöd till anhöriga. Regeringen föreslog dock inte ens att det skulle vara en skyldighet för kommunerna att ge avlösning utan man föreslog en bestämmelse, att kommunerna ”bör” ge avlösning (5 §). Man skrev alltså inte ”skall”. Vidare angavs i propositionstexten närmare omfattningen av detta ”bör”. Det påpekades (sidan 133) att det var en frivillig verksamhet för kommunen. Vidare att det handlade om ”att hjälpa den anhörige att hjälpa innan också denne blir fysiskt och psykiskt utsliten”. Riksdagen antog detta förslag.
I den nya socialtjänstlag, som antogs av riksdagen under våren 2001 och som träder i kraft den 1 januari 2001, återgår lagstiftaren till den tidigare regeln att medborgarna har rätt till insatser som ger dem skälig levnadsnivå. Men den nuvarande bestämmelsen i 5 § SoL har oförändrat överförts till den nya lagen, 5 kap 10 §. Detta innebär att avlastning inte ingår i skälig levnadsnivå. Däremot ingår det personliga stödet ledsagning, dvs det som i förarbeten till den fortfarande gällande socialtjänstlagen inte bedömdes vara av lika hög prioritet som avlösning. Det har skett en förvridning i prioritetsbedömningen.
Regeringen anförde i proposition 2000/01:80 att den nya bestämmelsen (5 §) i socialtjänstlagen samt de av riksdagen under åren 1999–2001 beslutade stimulansbidragen för insatser riktade mot anhöriga har medfört en positiv utveckling av anhörigstödet i kommunerna. Regeringen anförde vidare att de anhörigas insatser är av avgörande betydelse för att äldre, sjuka och andra grupper ska få den vård och omsorg, det stöd och hjälp i övrigt som de behöver.
Uttalandena i den tidigare propositionen gäller fullt ut. Rätten till avlösning har således inte återinförs. Kommunens ansvar, d.v.s. ”bör”, sträcker sig således inte längre än till att den anhörige, t ex en förälder till barn med funktionshinder, inte ska bli psykiskt och fysiskt utsliten.
Mp och även kd motionerade om att ordet ”bör” skall bytas ut mot ”skall”. Utskottet bedömde att det var för tidigt att dra några långtgående slutsatser om vilka effekter bestämmelsen om anhörigstöd i paragrafen fått. Man ville även avvakta resultatet av det statliga stimulansbidraget. Kd, fp och mp reserverade sig.
Som vi alla vet innebär ”bör” ofta ”behöver inte”. Praxis är mycket olika mellan olika kommuner. På många håll har detta fungerat bra, kommunen har hittills inte ändrat sina regler med anledning av den nya lagen. På andra håll har möjligheterna till avlösning kraftigt inskränkts. Ett stödsystem som byggts upp under en lång tid har raserats. Det förekommer att man kräver att föräldrar till barn med funktionshinder skall lämna läkarintyg på att de är ”fysiskt eller psykiskt utslitna” innan avlösning beviljas.
Den i år utfärdade socialtjänstlagen lägger vittgående nya skyldigheter på kommunerna för att ge medborgarna skälig levnadsnivå. Detta ger ett tryck på kommunerna att inte göra mer än vad de i lagen är direkt ålagda att göra. Man kan därför räkna med att kommunerna inte vidareutvecklar sin avlösarverksamhet och att den kan komma att läggas ned i kommuner där den finns.
Bestämmelsen tillkom i ett läge då rätten till personligt stöd avskaffades. Syftet var då att påpeka hur viktig avlösarverksamheten ändå är.
Den i år utfärdade socialtjänstlagen återinför rätten till insatser för att ge människorna skälig levnadsnivå. Istället för att framhålla vikten av avlösning får bestämmelsen nu den betydelsen att den, tvärtemot vad som i andra sammanhang framhålls från Regeringskansliet och andra samhällsorgan, ger kommunerna alibi för att inte bygga ut sin avlösarservice eller t. o. m. för att avveckla befintlig avlösarorganisation.
Eftersom bestämmelsen motverkar sitt ursprungliga syfte bör den upphävas.
|
Stockholm den 3 oktober 2001 |
|
|
Helena Hillar Rosenqvist (mp) |
|
|
Ewa Larsson (mp) |
Marianne Samuelsson (mp) |
|
Gunnar Goude (mp) |