Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av utbildning av parkinsonsjuksköterskor.
Det behövs sjuksköterskor med specialinriktning med tydligt patientfokus, nya och öppna vårdformer för arbete i hemmet, sjuksköterskor som kan vara en kontaktlänk, som har en sammanhållande funktion i vårdkedjan, som är specialister på att möta patientens behov.
Det finns också ett allt större behov av helhetssyn inom sjukvården. För att skapa en väl fungerande, effektiv samt för patient och anhörig kvalitetssäkrad vård måste hela vårdkedjan fungera. Detta är särkilt angeläget för dem som har allvarliga och livslånga sjukdomar såsom Parkinsons sjukdom med flera.
Parkinsons sjukdom och parkinsonliknande sjukdomar är kroniska och progressiva neurodegenerativa sjukdomar. De ger alla, i skiftande grad, motoriska och autonoma symtom, och avtagande kognitiva funktioner. Detta försämrar de drabbades möjlighet att vidmakthålla ett socialt liv och vitala intressen. Detta påverkar också närstående och anhöriga. Allteftersom sjukdomen fortskrider ökar behovet av vårdinsatser och anhörigas behov av stöd och avlastning.
Behandlingen är symtomatisk. Ett flertal nya behandlingsalternativ både inom medicinsk behandling och kirurgi finns att tillgå. Framtida forskning gällande transplantationer och stamceller är på frammarsch.
För personer med parkinson och parkinsonliknande sjukdomar är sjuksköterskan ofta en centralgestalt som ser och känner till individens totala situation. Sjuksköterskan ingår ofta i ett vårdteam, ofta som koordinator, med kontakter i såväl den slutna vården som inom olika grenar inom primärvården. Därför behövs utbildning av särskilda parkinsonsjuksköterskor.
Utbildningens syfte är att inom ramen för den egna professionen ge sjuksköterskan fördjupade omvårdnadsorienterade och pedagogiska kunskaper, specifikt inriktade på vård av personer med parkinsons sjukdom och parkinsonliknande sjukdomar i neurologi, farmakologi, rehabilitering, omvårdnad och äldreomsorg.
En sådan utbildning ger många fördelar. Tillgängligheten i vården ökar. Patienterna lär sig sina mediciner optimalt. Problemen upptäcks i tid och åtgärdas, varigenom onödiga och kostsamma komplikationer elimineras. Man undviker onödiga besök på sjukhusens akutmottagningar. Patienten klarar sig längre i den egna bostaden. Sjuka och anhöriga får nödvändig utbildning. Den tillgängliga informationen kvalitetssäkras och tack vare den utbildningsverksamhet som parkinsonsjuksköterskor kan bedriva, höjs även kompetensen hos andra inom vården. Dessutom höjs livskvaliteten hos sjuka och anhöriga genom att de får vägledning i hur man ska leva med sjukdomen.
Målet med utbildningen är således att sjuksköterskan ska kunna ge patient och anhörig kunskap om sjukdom och behandling, hjälpa till att finna livsformer som ger optimal tillfredsställelse utifrån egna förutsättningar och de förändrade livsvillkor sjukdomen medför. Dessutom ska sjuksköterskan efter utbildningen kunna handleda och utbilda personal i parkinsonvård och kunna agera som en förmedlande länk mellan de professioner som varje patient behöver kontakt med, t ex hemsjukvården, arbetsterapeuter, sjukgymnaster, kuratorer, rehabiliteringsteam och hemtjänst med flera.
Effekterna av en sådan utbildning blir positiv för den enskilde och dennes anhöriga. För sjukvårdshuvudmännen blir kompetensen inom vården högre och samtidigt billigare genom att rätt vård ges vid rätt tillfälle och på rätt vårdnivåer.
Elanders Gotab, Stockholm 2001
|
Stockholm den 3 oktober 2001 |
|
|
Rosita Runegrund (kd) |
Chatrine Pålsson (kd) |